Min sjukdom

Dagen var solig och varm för att vara så sent på året den 13 november år 2000. Klockan var ca 11,30 och efter att ha kört från Kungsbacka tidigt på morgonen var vi ganska trötta- min kompis och jag. Vi hade varit på plats en halv timme och talade om att vi skulle äta lunch vid 12 tiden.
Det var bara en del justeringar som skulle göras på maskiner, levererade till ett nybyggt tvätteri i Södertälje. Jag stod och borrade ett hål i en plåt, plötslig kände jag en underlig känsla, oj tänkte jag, vad sker med mig? Håller jag på att svimma? Då kände jag en fruktansvärd smärta i ansiktet, från sidorna mot munnen. Jag försökte fråga min kompis.
– Vad händer, men fick inte fram ett ljud. Samtidigt som jag mötte hans förskräckta blick sjönk jag ihop. Allt var kaotiskt, jag kände hur jag blev lagd tillrätta på golvet. Jag tänkte,
- "Nu dör jag antagligen, ske Guds vilja". Konstigt nog var jag inte rädd, allt var ok. Jag var vid medvetande men kunde inte tala eller röra mig.
Jag såg ambulansmännen komma springande och jag tänkte,
– "Nu får ni skynda er, jag skall äta lunch om en halvtimme".

Ilfart till Södertälje lasarett där jag togs emot av akutpersonalen. Där kräktes jag och kände hur jag kvävdes och sakta försvann från medvetandet. Personalen jobbade febrilt och så fick jag luft, och kvävningskrisen var över. Jag var fortfarande vid medvetande men hade tappat all logik och konkret tänkande. Jag är ett kolli, ömklig att skåda. Jag minns brottstycken av vad som hände, bl.a. hur jag åkte in i röntgenmaskinen. En lustig episod i all röran var då jag befann mig på någon "mellanstation" väntande på placering på någon sal, tror jag. I rummet var det en kvinna som pysslade om sin man som låg bakom ett skynke. De talade finska med varandra. Då fick jag för mig att jag skulle trösta kvinnan, på finska. Det hör till saken att jag inte kan tala finska och inte kunde tala över huvud taget. Underliga tankar! Så småningom kom jag upp på en sal som i själva verket var ett dagrum, fick jag reda på sedan.

Vad hände då med övriga inblandade? Doktor'n hade funnit min telefon innehållande telefon nummer till Mariannes, min frus, arbete. Han talade om vad som hänt och sa, att det var bäst att komma upp med mina båda söner. Det var allvarligt, enligt honom. Det blev en chock, stackars liten.

Man undrar vad som hänt med min kompis? Han var så chockad, att han inte ringde till min son, förrän två timmar senare. Nå väl! Klockan 23,30 var de framme hos mig, det kändes tröstande. Då fick hon reda på vad som hänt mig. Jag hade fått en alvarlig hjärnblödning. Man kunde inte operera beroende på att den satt i förlängda märgen, så jag skulle ligga still i tre dygn. Då jag antingen dog eller klarade mig med mer eller mindre skador. Ingen visste i det läget hur det skulle gå. Jag såg bara taket, dimmigt, kunde inte utskilja några drag på någon. Jag svävade i en underlig tillvaro mellan sömn och vaken. Jag fick kraftiga kramper, mina söner höll i mina ben så gott det gick. På tredje dygnet var krisen över.
Jag klarade mig!

Mina söner tog hand om bilen. Marianne stannade kvar hos mig, frågande hur jag skulle bli transporterad. Det blev ambulansflyg och Marianne fick följa med. Jag fick inte lyfta på huvudet mer än 30 cm så jag fick handskas med försiktighet! Ambulansresa till Bromma, trodde man. Dimman stod tät som i Lützen så det blev Nyköping. Det blev en odramatisk start. Sedan landade vi på Gbg, Säve. Där stod ambulansen och väntade för vidare transport till Östra sjukhuset. Tänk var man än befinner sig, så är ambulanspersonalen lika duktiga och hjälpsamma och förstående.

Efter undersökning hamnade jag på en medicinavdelning, där Marianne fick övernatta i ett rum bredvid. Hon behövde verkligen sova ut en natt. (Stiligt gjort av sköterskorna.) Jag tror jag låg där en vecka, varpå jag blev förflyttad till geriatriska avdelningen. Jag kunde röra armarna men inte sitta. Jag såg inte så dimmigt längre men jag kunde inte fästa blicken på något, allting dansade runt, det var något nytt. Det var väldigt påfrestande och det var säkert mina år till sjöss som gjorde att jag inte blev sjösjuk. Jag gjorde täta besök hos "tal-systern" och jag lärde mig att framstöta ljud som skulle föreställa tal.

Den psykiska biten var mardrömslik. Jag längtade hem. Jag lyckades hitta "snabbknappen" på telefonen och det blev rena terrorn för Marianne. Hon han inte hem förrän jag ringde. Det var inte lätt för henne att försöka förstå vad jag sa. Jag kunde nu sitta upp i rullstol och förflytta mig fram och tillbaka i korridoren. Jag försökte titta på TV i dagrummet men jag orkade inte det var ju inget som stod still. När morgonpersonalen kom vid fem-tiden tror jag, skulle jag tvunget rulla ut och raka mig. Det var inte lätt med ett ansikte som hela tiden rörde på sig. Jag såg ut därefter. En dag blev jag förd till "ler-terapi" för att få i gång motoriken, det var inget för mig tyckte jag. Jag ville inte sitta bland gamla och sjuka och kladda med lera,
(själv var jag 63 vid tillfället). Jag fick även bevittna en teatergrupp som framförde Ferlin, det var mycket bra men jag kunde inte bära att någon annan var lycklig eller glad. Jag blev väldigt ledsen, konstig reaktion. Jag vågade inte somna på kvällarna. Jag var rädd att vakna blind eller något. Jag ville inte ha besök av någon annan än min familj. Jag blev mycket känslosam och grät när jag blev påmind om min f.d. vardag.

Jag har privilegiet att ha många vänner och jag fick många kort och hälsningar från dem. Det kändes nästan som om de var med mig i rummet. Med den känslan vände min situation radikalt. Jag började kämpa. Jag lärde mig att gå steg för steg, jag ignorerade smärtan. Jag jagade sjukgymnasterna, så ofta att de påminde mig om att det var jag, inte de, som skulle ha terapi.. Från rullstol till rullator och slutligen, enbart en käpp. Tänk vilken seger!
Jag tränade så ofta det gick, fram och tillbaka i korridoren. Jag var som en cyklist, vågade inte sakta farten med risk för att vingla och falla. Det var inte så konstigt att jag kallades "Arne bråttom". Jag blev stadigt bättre. Kunde tala men hängde ofta upp mig på orden. Jag såg en aning dubbelt speciellt åt sidorna. Men det snurrade fortfarande, om än inte så mycket. Det var svårt att fokusera på något föremål eller någon person och jag såg ut som ett "fyllo".
Ni vet hur en sådan kan flacka med blicken. Jag satt på min snyggt parkerade rullator och tittade på folk som utan hinder kunde gå därifrån. Hur hissarna lämnade och hämtade fria människor. Vad lyckliga de måste vara.

De är mycket som försvunnit ur mitt minnes arkiv av elände, sorg och glädje. En episod, som kan förefalla lustig, (det hör till saken att vissa delar av min kropp var "bedövade") var när jag för första gången själv kunde rulla ut till toa. Bara att försöka manövrera sig i rätt läge var en seger. Hurra det gick bra! Döm av min förtvivlan när jag inte kände rumpan, jag kunde lika gärna ha torkat golvet utanför. Det var duschning morgonen efter, vilket kanske var tur.

Så var det dags för permission. Jag stod ute i korridoren, i väntan. Kanske taxin glömt bort mig, jag tyckte tiden stod still. Äntligen! Där kom han som skulle hämta mig och rullstolen. Och det bar iväg.
Väl hemma tog Jim, min son emot mig. Det var mycket glädjande att vara hemma om än för en dag. Vi skulle naturligtvis fira detta, med att jag dirigerade Jim hur han skulle göra. (Jag är en ganska duktig kock). Jag bad honom öppna frysen för att plocka fram något gott. När jag tittade i frysen, var det totalt omöjligt att se. Jag kunde inte fästa blicken så att jag kunde se klart.. Jim for iväg och köpte renskav, så det vart fest ändå, under rådande förhållande.
På söndagskvällen for jag tillbaka till sjukhuset i god ordning.

Så kom då beskedet, hemgång för gott. Vilken känsla, återigen väntan på taxin, hela tiden var jag rädd att det hade begåtts ett misstag. Det var en jobbig väntan, så kom taxin äntligen. Det var ingen som hindrade mig. Jag var fri!

De första stapplande stegen fram till mitt hus (jag hade käppen kvar) går inte att känslomässigt beskriva. Det var längesedan Marianne och jag grät i varandras armar.
Sammanfattningsvis tog det "lite" längre tid än en halvtimme innan min kompis och jag kunde njuta av vår planerade lunch.
En sak har jag klart i minne, det hade aldrig gått så bra utan det enorma och tålmodiga arbetet som sjukpersonalen, ambulanspersonal, sköterskor och vårdpersonal av alla befattningar gjorde, samt de kunniga läkarna. Det beröm och den eloge de är värda, räcker inget ordförråd till att beskriva.

Prolog:

Jag är nu så gott som återställd. Jag har lite yrsel kvar, dubbelseende på sidorna och en känsla i munnen som om tandläkarens bedövning håller på att släppa. Att jag kom undan så billigt, kan jag vara tacksam för. Jag har sett hur det verkligen kan drabba personer.

Jag har varit på besök på sjukhuset några gånger dels för att bearbeta den psykiska biten, dels för att jag ville tacka "tjejerna" på avdelningen för det fina arbete de lägger ner. De är verkligen värda betydligt mer i lön än vad de får nu. Jag talade med sjukgymnasten under ett av mina besök. Jag erkände för henne att jag inte var så frisk som jag syntes vara inför min hemresa (hon hade en avgörande roll att bestämma min hemgång). Då erkände hon att hon visste om denna "lilla vita" och jag som trodde jag var smart.
På tal om den psykiska delen sa doktorn som jag fick tillfälle att tala med, att det inte finns tillräkneliga resurser för att ta hand om patienternas rehabilitering, men att det verkligen skulle behövas. Ja det kan jag verkligen intyga.

Arne, 02 10 27

Start |  Äventyr till sjöss |  När jag blev sjuk |  Hissen