Luntarna

Min födelsestad var Göteborg, ganska nära varven på Hisingen. Barndomen utspelade sig i "Solgårdarna", som husen kallades. Tiden var i mitten av 1940 talet. Solgårdarna var två parallellbyggda hus med 7, respektive 6 uppgångar i varje hus. Framför långsidorna på varje hus, var det anordnat, som vi tyckte, stora lekytor med sand och gräsmattor, de sist nämnda var enligt fastighetsskötaren "Spärris" absolut förbjudna att vistas på. Detta var Jägaregatan 8, 10. Det var kommunen som låtit bygga dem, för att låta stadsbarnen få en gnutta sol, där av namnet. Mini kravet var 3 barn i varje familj och de flesta hade fler barn än så. Kontentan var att där bodde ca: 250 barn av alla åldrar i de bägge husen. Tänk vilket liv. Där fanns "Ägget, Baxi, Tajen, Indianen, Lyxen, Allan, Dralten, Carol, Janne" och Kjell Abrahamsson,
vilken inte hade något öknamn, kanske beroende på att hans far hade lite finare status, han var portvakt på Kulan (Svenska kullagerfabriken). Ja, namnen var många och flera av dess bärare är borta nu, men de lever kvar i minnet.

I B-uppgången, i hus nummer 8, fanns det en kille som hette Rolf Nilsson, "Loffan" kallad. Han var alltid lite annorlunda, hade alltid rena hela kläder, vilket alla vi ungar, i och för sig hade mer eller mindre men, inte så länge. Loffan var underlig tyckte vi, underlig på det sättet, att han aldrig tilltalade sina föräldrar med du, det var alltid mamma, pappa, i nämnd ordning.

En höstdag var Loffan och jag nere vid hamnen, rättare sagt, vid utmuddringen av den plats som senare skulle bli Lundbyhamnen. Vi lekte med vår egenhändigt hopsnickrade flotte, tillverkad av allehanda vrakgods. Sjösäkerheten på de flottar vi byggde var det lite si och så med, men, vad gjorde det, när vädret var varmt och vi var så lyckliga, vi var ju sjömän och vi tänkte inte så mycket på att vi blev genomvåta om fötterna.

Plötsligt blev Loffan bekymrad, - mina strumpor är ju alldeles genomvåta, sa han, - nu får jag stryk när jag kommer hem. Situationen var katastrofal. Då kom jag på en lysande idé.
-Vi tänder en brasa och torkar dina strumpor vid den. Sagt och gjort, fram med "teckera", (tändstickorna), som av någon anledning var torra. (Tecker var något som hörde till varje grabbs utrustning på den tiden). Vi fann en passande tuva av högt visset gräs som verkade bra för ändamålet. Vidare hittade vi en käpp som vi spetsade med den alltid i bältet hängande scoutkniven och körde ner käppen i marken, mitt i tuvan. Vi hängde strumporna på käppen och tände på tuvan. Det brann friskt i det torra gräset. Vad vi inte tänkt på, var att det även var torrt gräs runtom tuvan, som naturligtvis brann lika friskt.

I paniken som uppstod, tog jag käppen som strumporna hängde på och slog frenetiskt på elden för att på så sätt försöka släcka. Det hjälpte inte mycket, elden spred sig och var snart utom vår kontroll. Då skyndade ett par äldre grabbar till för att hjälpa till, de befann sig tursamt nog i närheten och snart var elden släckt. Vilken lättnad, vi slapp Brandkåren, som ju hade den effekten, att den lockat dit alla ungar från grannskapet, ungar älskar ju när det brinner. Loffan letade förtvivlat efter sina strumpor, som i hastigheten försvunnit. Så småningom hittades strumporna, eller rättare, det som återstod, en bit av en häl.

Hemvägen var inte så rolig, Loffan visste vad som väntade. Lojalt, följde jag honom ända hem till dörren, kanske kunde jag ge lite styrka till honom i hans svåra stund. När han väl stängt dörren efter sig, dröjde jag mig kvar en stund, man var ju nyfiken på utgången. Det dröjde inte länge förrän det hördes ett våldsamt väsen och mycket gråt, när sanningen om de förlorade strumporna gick upp för Loffans mor. Tyst för att inte bli indragen, smög jag mig ner för trapporna och ut, glad över att min mamma var van vid en pojk med äventyret i blodet.

Arne

Start |  Luntarna |  Vapengömman |  Cykelkaos |  Sommarbarn