Hissen

Det var fredag eftermiddag. Jag och en arbetskamrat befann oss uppe på det platta taket till den höga byggnad vilken var under uppförande och som skulle tillhöra reaktor nr.3 på Ringhals kärnkraftverk. Vi gjorde oss klara att gå ner och klä om, det stundade ju till helg. Fulla av iver, rusade vi mot trappan och utgången, det brukade ju bli till en tävling att komma först ner. Kompisen var steget före mig. Då upptäckte jag att hissen var "uppe".
– Den tar jag. Jag såg i andanom hur jag lugnt stod och väntade på bottenplanet när kompisen andfådd så småningom kom ner.
Sagt och gjort. Jag steg in i hissen som var en stor transporthiss. Jag tryckte på ner knappen och den satte sig snällt i rörelse. Hissen var av den typen med öppna sidor så man såg betongväggarna i schaktet glida förbi. Kommen en bit på väg stannar plötsligt hissen mellan två våningar. Det var långt mellan våningarna så jag hade enbart grå betong på två sidor om mig. Nåväl, att bli instängd i hissar hade jag varit med om förut så det var bara att ta det kallt. Jag greppade nödtelefonen som lämpligt nog satt monterad på en av de två väggarna som bildade hisskorgen.
– Oj, telefonen var inte kopplad och där stod jag djupt inne i en byggnad som var helt öde och tyst med en lur och vidhängande kablar i min hand.
Normalt brukade vi arbetskamrater samåka från Göteborg men just denna fredag skulle jag göra något annat efter arbetets slut och därför åkte jag ensam i min bil. I det läget började tankarna mala i mitt huvud, vad göra?
Eftersom ingen på bygget saknade mig och ingen visste var jag befann mig skulle min väntan på hjälp bli lång. Ingenting hade jag att äta och framför allt inget att dricka.
Jag tänkte även på min hustru som skulle komma att sakna mig när jag inte kom hem. Vad skulle hon ta sig till? Varthän skulle hon vända sig för att få hjälp? Tystnaden var total i byggnaden där jag satt fast. Då, slocknade ljuset – det blev kolmörkt och jag kände för första gången i mitt liv en "panikunge" grep tag i magen. (Jag förstod att det var strömmen på bygget som etappvis stängts av inför helgen.) Att sitta instängd i en hiss med belysning gick väl an men att sitta så i totalt mörker var något helt annat. Det kändes som om jag skulle kvävas och jag kände mig yr. Jag har hört om personer som suttit inlåsta i totalt mörker, som tappat förståndet och jag kände redan hur logiken i mina tankar suddades ut för att ersättas av panik.
- Hjälp, en hel helg i totalt mörker...
- Då hör jag plötsligt ett ljud utanför. Det var någon som gick i trappan. Jag hojtade och skrek på hjälp. Då var det någon som ropade frågande vad som stod på och jag hojtade tillbaka att jag satt fast i hissen. Turligt nog var det en av elektrikerna som jobbade med just hissen. Han hade glömt något och var på väg att hämta det. Mitt i eländet blev jag full i skratt, tydligen en reaktion. Jag kom att tänka på Evert Taubes visa om mannen som blev räddad från att vara instängd, av en skotte som glömt sin hacka. Att liknande kunde hända i verkligheten... vem kunde tro det.
Mannen som upptäckte min situation, vevade för hand upp mig så att öppningen kom till ett plan och jag kunde kliva ur mitt svarta hål.
– Räddad! Jag kommer inte ihåg om jag tackade honom eller inte. Man beter sig nämligen ganska så konstigt i vissa situationer. Men är det så att han läser detta, kommer han säkert ihåg händelsen och jag ger honom idag mitt tack då.
Ja det var en dramatisk upplevelse som jag kunde ha varit förutan och jag har alltid "kollat läget" nuförtiden innan jag rusar åstad. Inte heller åker jag hiss om jag kan undvika det. Jag vill inte uppleva händelsen att bli instängd i en hiss igen.

Arne, 03 08 31

Start |  Äventyr till sjöss |  När jag blev sjuk |  Hissen