Eftertanke

Förväntan i jultid glöder på barnakind rund,
den hemlöse söker sig värme, en liten kort stund.

När mor står vid spisen och stökar med mat,
slickar han hungrigt, från fattigdoms fat.

Den som ej kan köpa, presenter så många,
”välsignade” dagar, kan då verka långa.

Vad vi har det bra, tycker de unga,
vi vill av glädje dansa och sjunga.

Men då kan det kännas, mitt uti valsen,
att gröten tycks fastna, på väg ner i halsen.

När tanken trots allt, smyger sig på,
där ute finns någon, som inget kan få.

Han skakar av köld, med blåfrusna händer,
och ej blir han mättad av tanken, vi sänder.

Bjud honom in, ge honom mat,
låt honom äta på välfärdens fat.

Om han får njuta av lycka och fröjd,
då, kan du möjligen känna dig nöjd.

Arne

Fiskaren

Med mesen på skuldra och metspö i hand,
trallade gossen så gladelig,
solen stekte på landsvägens damm
och gossen han tänkte, med drömmande kliv

Fisken jag fångar, blir nog inget hot,
om fångster för stora, det ej blir nåt kiv
mot lagar och regler och utlovad kvot,
det är bara fisken som ger bort sitt liv.

Arne

Sommarmorgon

Solen öppnar sitt tunga ögonlock ovan horisonten
låter sit guld måla omgivningen med gyllne färger.
Naturen skakar varsamt av sig nattens täcke, kurar
småhuttrande i morgonkylan,
försiktigt låter den träden rassla med sina löv,
i väntan på den kommande värmen.
Ljuset stiger och låter skönja det som mörkret dolt,
I fåfängt försök att undkomma, dröjer sig natten ännu
lite kvar, hopp om att det inte blir någon morgon.

Tystnaden är lika kvävande tung som mörkret nyligen varit.
En fågel prövar försynt sin röst, som om den inte vågade visa
det mod, som det innebär att vara först.
I ett nu, stämmer alla i den avvaktande kören, in i en kakofoni
av de vackraste tänkbara toner.
Jublande över livet och att på sitt lilla sätt, visar de den tacksamhet
de känner, över att solen, utan att tyckas tröttna,
åter låter sitt överflöd av energi, vara även de små
och relativt svaga till gagn.
Vilket värde har väl då nattens tonlösa mummel,
mot att få sjunga i ljus och frihet.

Arne

Fågeln.

Hur skall hjärtat
hos en sorgsen människa,
någonsin kunna lyfta,
likt en fågel
utsläppt ur sin bur,
när vingarna blivit
så sargade.

Arne

Ögat.

Det sägs att
en själens spegel är ögat.
Men vem kan i ögat skönja,
hjärtats djupa hemlighet?
Förvisso avslöjar ögat
mycket av känslor,
med sin glimt,
och med det
vi tror är uppriktighet.
Men som en spegel,
visar ögat inte mer
än vad som finns framför.
Således behåller hjärtat
sina djupaste hemligheter,
endast avslöjande det ytligaste
av det som är fördolt -
i själens spegel.

Arne

Boken.

Hur kan väl så mycket kunskap
omslutas av så mycken hårdhet?
Hur kan innehåll likt
ett bottenlöst träsk av sorg
av en berusande glädje,
en stormande lycka?
Famnas utan åtskillnad

Hur kan all flärd och dumhet,
ondska och svek
och så mycket känslor,
bli så till synes dolt?
En deklaration av evigheten
ännu ofullständig

Men dock kan allt
stundtals helt lätt och mjukt
omslutes av en markant
skillnad i klass och stil.
Vad kan omsluta all denna
mänsklighetens samlade visdom?
Om inte pärmen på den bok Du läser.

Arne

Tålamod

Jag önskar att jag kunde
ta mig så mycket tid som det fodras
för att låta en knoppande ros ligga kvar
och slå ut i min öppna hand.

Kunde jag bara det
vore jag redo
att lyssna på andra och ha
det tålamod som krävs.

Arne

Blygsam.

Jag känner mig så stark
Jag är oöverträffbar
Jag skulle kunna
ta hela jorden
på mina axlar
skaka den
så att alla förstår
vad jag kan

Vilken styrka jag besitter
vilken makt jag har
Jag vill omedelbart tala om
för mina vänner hur stark jag är
Känna att jag har anledning
att skryta
över min förträfflighet

Men! -
Jag har inga vänner kvar
De föll av
när jag
slängde upp jorden
på mina axlar

Vem skall jag nu skryta för?
Vem kan se min förträfflighet?
Om jag ändå vore
lite mer blygsam.

Arne

Iaktagelse.

Den mjuka brisen spänner båtens segel.
försöker den månne blåsa bort värmen
i den konkava ytan som seglet utgör?
som om den rentav är avundsjuk på den sköna värme
som solen alstrar tillsynes utan ansträngning.

Det svala vattnet som klyvs av den skarpa stäven,
formas som i lek ett sprittande bogsvall, uppfriskande,
vackert att skåda, och med sin glada porlande melodi, utgör
vattnet ändå en broms för den framglidande farkosten.

Livet självt är likt en segelbåt, styrande på den osäkra ocean vi befinner oss på.
Det som tillsammans verkar vara värme och samarbete, är många gånger
missunnsamhet och avund.
Det som verkar vara en glad framåt lek, med alla sina positiva förtecken, är själviska
begär och tankar, som missunnsamt vaktar på medresenär på livets seglats.

Arne

Start      1       2       3       4      5