Osynlig som en blommas doft
och fri, gudomligt fri,
så lämnar jag den jord, det stoft
man sagt jag skulle bli.
Jag rör mig, svävar fjärilslätt,
och lyckan saknar ord
tänk, hjärtat hade ändå rätt:
min själ blir aldrig jord.

Från världens land och stad och hus,
från livets korta dag
jag föds på nytt och fylls av ljus
till själens andetag,
varthän jag skulle det vet jag om
liksom jag vet till Vem,
som knappast behöver viska Kom
förrän Hans barn vill hem....

Sån är min enkla barnatro
- men medge den är ljus:
jag tror att en gång får jag bo
i himmelskt Fadershus.
Och utan ängslan då jag går
från välkänd jordisk värld
och härlig flygförmåga får
till själens himmelsfärd..

Så mycket jag vill tacka för,
så lite jag förstår.
Men hjärtats bön som ingen hör
högt ovan stjärnor når,
då sker det: där och här blir ett
och inget skiljer mer.
Vad ingen hört, vad ingen sett
nu själen hör och ser.

~Atle Burman~