Guds ljusaste glädje brast i blom
bland Betlehems låga hus,
när mitt i jordisk fattigdom
ett barn såg dagens ljus.

Då klappade träden i händer.
och bergen jublade med varann,
den gången i Juda länder
Betlehemsstjärnan brann.

Guds svartaste sorg var Sonens död
på korset en långfredag,
när under en himmel, stormvädersröd,
hans kärlek led nederlag.

Då sörjde alla vägar
och sinade sångernas brunn,
när lidandets beska bägar
räcktes den Skuldlöses mun.

Guds största seger blev kött och blod
en musselblå påskmorgonväkt,
då lärjungaskaran häpnade stod
vid graven, vars sten var bräckt.

O, under att kärleken vinner,
när allt synes nermörkt och kallt!
Guds stora hjärta, som brinner,
tror, hoppas och uthärdar allt.

Kring ett barn i en enkel krubba med halm
och en man på ett grovhugget kors
brusar den eviga segerns psalm
som en strid och strömmande fors.




För en underbar stjärnas skull
hava vi ingen ro,
äro vi ständigt, ständigt på språng,
jagade av vår tro.

Stjärnan som en gång stannade till
över ett barn och en mor
vänder vår bittraste natt i dag,
skänker en glädje stor.

För en underbar stjärnas skull
fattar vi åter mod.
Den kan inte håglöst ge tappt
som har dess eld i sitt blod.

För en underbar stjärnas skull
grönskar vår pilgrimsstav,
brinner ett värmande evighetshopp
över var öppnad grav.

För en underbar stjärnas skull,
stugna av eldstrimmans nål,
funno våra irrande liv
innehåll, mening och mål.

~ Nils Bolander ~