Aldrig är slätten så glittrande grann,
som den tiden då isarna dåna,
avskedssaluten till vintern som svann
medan åsarna blänka och blåna.

Aldrig är hjärtat så stunget av sår,
av längtan, som brinner och blöder,
som i den tidiga, vakande vår,
då vildgässen plöjer från söder.

Tussilagon vid vägens kant
och sippornas silverstrimma
kommer med bud: Det är sant, det är sant!
Nu stundar förnyelsens timma.

Skynda dig ut i den doftande mull
och beskåda uppståndelsens under.
Dagen står solblank för människans skull.
Det spirar i hagar och lundar.

Rymden blommar av lärkornas spel
och den brummande humlemusiken.
Känn att du själv är en levande del
i växandets ymnighetsriken!

Kanske skall någon en fjärran april,
när smältvattnet forsar och strömmar
tacka sin Gud för att du fanns till
och gav henne vårliga drömmar.

 Nils Bolander