SENASTE ARTIKEL:
Ett globalt barnbidrag finansierat av en Tobinskatt skulle kunna bidra till NOLLSVÄLT!

Publicerad i Alingsås tidning 9 juni 2004

Vi är många som är kritiska till EU och väntar på att något positivt förslag ska komma från unionen för att visa att EU vill verka för fred, rättvisa och solidaritet även globalt. Tänk om EU skulle försöka bidra till att minska svälten i världen i stället för att genom orättvisa handelsregler och en dumpning av jordbruksprodukter förvärra livsvillkoren för fattiga människor och länder. En möjlighet som EU har är att bli först med att införa en avgift på valutatransaktioner, en så kallad Tobinskatt. Det skulle bidra till att stabilisera valutamarknaderna men också ge ekonomiska resurser för att bekämpa hunger och svält bland världens barn.

Det är oacceptabelt att under 2004 kommer minst 7 miljoner barn under fem års ålder att dö av kronisk undernäring, precis som alla andra år. Så kan det väl inte få hålla på! Det finns ju tillräckligt med resurser för att producera tillräckligt med mat för att alla skulle kunna få äta sig mätta.

Orsakerna till svält är sällan krig och katastrofer, vilket de flesta av oss tror. 90 % av svältdöden sker under helt vardagliga förhållanden bland människor som varken får frukost eller lunch och kanske inte heller någon middag. Undernärda mammor föder undernärda barn som inte heller efter födseln får tillräckligt med mat. Många mammor med små barn är så fattiga att de inte har råd att köpa mat eller har tillgång till mark att odla på. Och då hjälper varken demokrati eller marknadsekonomi.

I världens största demokrati, Indien föds 60 % av barnen undernärda och 70 - 80 % av mammorna är fattiga analfabeter. Och då hjälper ingen marknadsekonomi i världen eftersom de inte har något att köpa för! Den dryga miljard människor som lever på mindre än en dollar om dagen är inte intressant för marknaden. Dessa människors köpkraft är så svag att de inte får sina behov tillgodosedda.

Detta drabbar oss alla i själen som måste leva med vetskapen att barn dör av undernäringen. Men det drabbar också marknaden som fungerar dåligt i brist på konsumenter. Och det drabbar samhällena som skakas av ökad social oro. Hungriga människor blir lätt desperata, särskilt hungriga sysslolösa unga män.

Jag har funderat mycket på hur vi snabbt skulle kunna förhindra att barn dör av svält och har kommit fram till följande förslag: Vi bör pröva att införa ett "globalt barnbidrag", finansierat av en Tobinskatt. Kanske fem euro i månaden kunde vara en lagom summa. Pengarna skulle betalas ut till mamman en gång i månaden.

Låt oss börja med att pröva idén i ett land i Västafrika, där kvinnorna är förhållandevis starka och självständiga. Bidraget tänker jag mig skulle betalas ut via olika biståndsorganisationer eller kyrkor, som redan finns på plats och är välsedda och betrodda. Mammorna skulle behöva anmäla sitt behov, registrera sig och sedan gå och hämta bidragen varje månad.

Jag är övertygad om att dessa barns mammor skulle använda pengarna till mat, kläder och skolavgifter till sina barn. All erfarenhet visa att kvinnor prioriterar annorlunda än män och att om mammorna har tillgång till resurser kommer det hela familjen till godo.

Vad som mer skulle hända är att efterfrågan på livsmedel skulle öka så att de egna bönderna skulle få avsättning för sina produkter. Motivationen att odla mer skulle öka och ekonomin kanske börja blomstra nerifrån, genom den inhemska efterfrågan.

Det finns också ett annat område i världen, där ett försök med ett globalt finansierat barnbidrag skulle kunna lyckas bra. För första gången i världshistorien har det kommit en statschef som prioriterar hungerbekämpningen i sitt eget land, president Lula i Brasilien. Han har lanserat ett program kallat NOLLSVÄLT, FOME ZERO, som går ut på att varje brasilianare ska ha rätt att få äta tre mål mat om dagen För det har man satt upp mängder med program, bl a ett särskilt matbidrag, "bolsa escola" för de mammor som ser till att barnen kommer till skolan.

Men svälten och fattigdomen i Brasilien är enorm och det behövs mer pengar. President Lula i Brasilien har därför tillsammans med presidenterna i Argentina och Frankrike besökt FN:s generalsekreterare Kofi Annan och begärt en global fond för hungerbekämpning. FN:s alla medlemsländer har enats om Millennieutvecklingsmålen som går ut på att utrota extrem fattigdom och hunger, men det saknas pengar, politisk vilja och goda idéer. Därför föreslog de FN-chefen att fonden för hungerbekämpning skulle kunna finansieras med en global valutaskatt. Detta bör Sverige stödja.

En liten avgift på valutatransaktioner, försumbar för penningplacerarna, skulle kunna göra det möjligt att finansiera grundläggande global välfärd. Varje dag omsätts mer än 1000 miljarder euro på den globala finansmarknaden. Att använda Tobinskatten för att införa ett globalt barnbidraget vore ett lämpligt första steg för att visa vilka oändliga möjligheter det faktiskt finns.

Tobinskatten behöver inte införas samtidigt överallt. En grupp av länder kan gå före och vad vore bättre än att euron och övriga europeiska valutor börjar. Just nu efter utvidgningen av EU från 15 till 25 medlemsstater är en lämplig tidpunkt att införa en skatt på valutatransaktioner eftersom de nya medlemsländernas nationella valutor är extra sårbara. Det nya förslaget till transaktionsskatt som diskuteras består av två nivåer och är ännu effektivare för att uppnå skattens båda mål, att skydda mot spekulationsattacker och att generera inkomster för utveckling.

Sverige och EU skulle kunna visa på möjligheterna att leva upp till FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, där rätten att få försörja sig och rätten till mat och vatten ingår och en gång för alla slå fast att det är oacceptabelt att fortfarande på 2000-talet ska barn dö på grund av kronisk undernäring. Ett globalt barnbidrag, finansierat av en global skatt på valutatransaktioner tror jag vore det snabbaste sättet att uppnå NOLLSVÄLT.

Miljöpartiet har med Tobinskatten i sitt valmanifest inför den 13 juni. Om jag blir vald kommer jag särskilt att arbeta för att den ska bli verklighet.

Lena Klevenås