Kapitel ur boken "Makt åt maktlösa - solidaritet i globaliseringens tid"

"Till attack mot nyliberalismen" var rubrik på en artikel den 29 april 2000, i den nu nedlagda tidningen Arbetet, som handlade om en ny rörelse, ATTAC, som bildats i Frankrike. Jag läste och blev överförtjust, kände genast att detta ville jag var med i. Jag tog kontakt med författaren, Sten Rigedahl, som satta mig i förbindelse med Aron Etzler, som varit i Paris och fått frågan om han inte kunde tänka sig att försöka lansera Attac i Sverige. Det dröjde inte länge innan vi satt några stycken runt America Vera-Zavalas köksbord på Kungsholmen i Stockholm och började planera.

Vi tänkte göra det långsamt och ordentligt. Vi förstod att vi först måste sätta oss in i sakfrågorna och lära oss mer. Vi tänkte ta tid på oss och bygga upp en bra organisation. Men det gick inte att göra det långsamt. Det var som om någon hade satt en tändsticka till fnöske. Ryktet spred sig med eldens hastighet. Vi blev fler och fler på mötena. Köksbordet räckte inte till. Vi lånade lokaler på stan. Vi salade till hyran om det behövdes. Journalister hörde av sig, och började skriva de konstigaste artiklar, fulla med förtal och missförstånd. Men många genomskådade dessa attacker på ATTAC. Skolungdomar och allmänhet hörde också av sig och ville veta vad Attac stod för.

Gång på gång sa vi, vänta lite, vi finns inte än, men det gick inte att hålla emot. Lokalgrupper började bildas ute i landet, så arbetet påskyndades. Vi tillsatte stadgegrupp och lanseringsgrupp. Kulturkrockarna var många. Erfarenheter och ålder hade stor spridning. Men entusiasmen och viljan till samarbete var också stor.

Attac Sverige bildades den 6-7 januari 2001 på ABF-huset i Stockholm. Första dagen var huset fullt till bristningsgränsen av intresserade människor och intressanta talare som medverkade på ett otal seminarier. Så många ville in att det bildades kö utanför! Brandsäkerheten hindrade att alla släpptes in. Tre dagar före seminariet hade jag varit mycket orolig, seminarieprogrammet hade inte kommit ut, inte ens på nätet. Hur skulle det gå med våra stolta lanseringsplaner. Skulle det verkligen komma några, när allt verkade så rörigt och oförberett? Mina farhågor var helt obefogade. Allt gick strålande! T o m dag två då själva konstitueringen skedde, stadgarna diskuterades i "påverkanstorg" och programförklaringen och de tre prioriterade punkterna fastställdes.

Attac är annorlunda. Det är kaotiskt, nytt, spännande. Fullt av engagerade människor som tar på sig enorma arbetsuppgifter. Formerna finns nästan inte, men innehållet!!!

Under de tre decennier när vi alla har varit utsatta för TINA-kampanjen, There Is No Alternative, som gått ut på att ta makten över våra tankar och göra oss alla till "ekonomiska människor" har trots allt motståndet överlevt. Många av oss har engagerat oss i Broderskapsrörelsen, men också i olika typer av solidaritetsrörelser, i freds- kvinno- och miljörörelser. Men vi har ofta känt oss små, maktlösa och lite ensamma, eller hur? I inledningen på David C Kortens bok The Post-Corporate World läste jag något som tog tag i mig: Alltför länge har vi som längtar efter alternativ känt oss maktlösa och ensamma. I själva verket är vi inte ensamma. Det finns hundratals miljoner sådana som vi. "Too often, those of us who long for alternatives feel powerless and alone. In fact, however, we are not alone. There are hundreds of millions of us"

Jag kom att tänka på den kartläggning som LO gjorde av "gerillaarmén för ett borgerligt Sverige" i särtrycket Pengarna eller livet- en tidning om Sveriges mäktigaste propagandamaskin, som jag har kvar i ett gulnat exemplar. (Producerat av Förenade Ord på uppdrag av Los Informationsenhet Artikelnummer 566-1216-8) Där är beskrivet deras tankesmedjor, deras finansiärer, deras frontorganisationer, deras säkerhetstjänst och deras ungdomsrekrytering. Jag fick idén att göra en liknande uppställning över "gerillaarmén för ett alternativt Sverige". Det var innan jag kände till Attac. Resultatet blev slående. Korten hade rätt! Vi är miljoner som längtar efter ett alternativ.

EN RÖRELSE FÖR ETT HÅLLBART SVERIGE OCH EN ANNAN VÄRLD

Vad Attac har åstadkommit är helt enkelt att vi har fått syn på varandra i alla dessa isolerade rörelser och börjat samarbeta. Det är som om solen har gått upp och TINA-trollet har spruckit. Attacs viktigaste budskap är just att EN ANNAN VÄRLD ÄR MÖJLIG. Tills alldeles nyligen hade nyliberalerna världen över det s k "problemformuleringsinitiativet". Deras lösningar var de rätta lösningarna: nedskärningar i den offentliga sektorn, privatiseringar, downseizing, outsourcing, just in time, satsa på exportindustrin, skattesänkningar etc. Nu är det Attac som formulerar vad som behöver göras. Och nyliberalerna som måste säga att det inte går. Det är en enorm skillnad.

Attac är alltså en JA-rörelse. Attac Sverige har en programförklaring och driver tre krav:

1. Att införa en Tobinskatt och avskaffa skatteparadisen

2. Att motverka användning av offentliga pensionssystem för spekulation.

3. Att avskriva de fattigaste ländernas skulder

Upphovet till Attac kommer från den franska månadstidningen le Monde Diplomatique, vars chefredaktör Ignacio Ramonet i december 1997, efter den finansiella krisen, i Thailand, skrev en ledare som utmynnande i ett förslag: Låt oss bilda föreningen för beskattning av globala valutaspekulationer för medborgarnas bästa, på franska: l'Association pour la Taxation des Transactions financières pour l'Aide aux Citoyen = ATTAC. Ledaren fick ett enormt gensvar och den 3 juni 1998 startades Attac i Frankrike. Rörelsen sprider sig som ringar på vattnet och finns framför allt i Europa, Nordafrika, Latinamerika, Kanada och Ryssland.

Tobinskatten

Tobinskatten är Attacrörelsens mest kända krav. Idén lanserades av den amerikanske ekonomen James Tobin redan 1972. James Tobin har för övrigt inget med Attac att göra. Bakgrunden till hans förslag var de begynnande avregleringarna på kredit- och valutamarknaderna. De aspekter inom Bretton Woodssystemet som skulle skydda mot ett nytt 30-tal, genom att minska de globala finansmarkandernas makt, hade försvagats. Ländernas rätt att ha valutarestriktioner minskade. För att "kasta lite grus i maskineriet" föreslog Tobin att man borde införa en liten skatt eller avgift på valutatransaktioner. Vad pengarna skulle användas till ansåg han inte vara hans sak.

Tobin fick rätt i att spekulationsekonomin ökade. För ca 30 år sedan motsvarades huvuddelen av valutatransaktionerna av handel med varor och tjänster. Idag uppgår summan av de globala valutatransaktionerna till 50 ggr mer än handeln.

Pensionerna

Svenska Attacrörelsens andra punkt handlar om våra gemensamma pensionsfonder. Från början, på 50-talet, var naturligtvis konstruktionen av pensionssystemet tänkt som en reform som skulle skapa trygghet. Men med den placeringspolitik som har gällt i västvärlden har det bidragit till att hoten mot våra välfärdssamhällen i stället har ökat. Också svårigheterna för u-länder att bygga nya välfärdssamhällen har ökat. Om nämligen kapital ska ge största möjliga avkastning, kan man inte undvika sådana investeringar som skadar själva samhället, varken det nationella eller globala. För den ekonomiska avkastningen kan det vara bra med barnarbete, kortsiktighet och miljöförstöring. Och ju mer "riktiga" investeringar ska tävla med spekulation, desto hårdare drivs företagen att suga ut miljö och arbetskraft. Så tokigt har det blivit att det som skulle bidra till vår trygghet utarmar vår välfärd. Kanske borde vi i stället ha byggt upp garantier för att få tillräckligt med personal inom äldreomsorgen eller t o m tillräckligt med bra personal inom dagis till våra barnbarn. Varför var det så viktigt att garantera pengarna i fickan? Förklaringen är naturligtvis att när man införde pensionssystemet var fattigdomen nätt och jämt övervunnen i Sverige. Om vi nu skulle bygga upp något för en trygg ålderdom kanske vi skulle satsa på fler servicehus och bättre färdtjänst.

Att pensionerna snedvrider det globala ekonomiska systemet genom den enorma mängd pengar som ska förvaltas blir allt tydligare. Attac-rörelsen vill lyfta upp dessa frågor till diskussion, men har inga färdiga lösningar. Här behövs mycket tankemöda och mycket forskning .

Skuldbördan

Attac-rörelsens tredje punkt handlar de fattigaste ländernas skuldbörda. Jubel 2000-kampanjen, som startades inom kyrkorna och blev en omfattande internationell kampanj, tog inspiration ur Bibelns andra Mosebok och skrivningarna om Jubelåret för att driva detta krav inför millennieskiftet. Attacrörelsens krav sammanfaller helt med Jubel 2000 kampanjen..

Skulderna har sitt ursprung i 70-talets oljeprishöjningar, då de oljeproducerande länderna slöt sig samman för att få upp priserna. Detta lyckade som bekant och 1973 hade vi de s k oljekrisen. De oljeproducerande ländernas inkomster ökade kraftigt och pengarna placerades i banker i västvärlden. Banker vill inte bara ha in pengar. De vill framför allt låna ut, eftersom det är räntedifferenserna de tjänar pengar på. Och de som behövde låna var fattiga länder. En ström av långivare, privata, bilaterala och multilaterala erbjöd u-ländernas regeringar lån på förmånliga villkor. Lånen var i dollar och till låg ränta. Tyvärr styrdes många u-länder på 70-talet av diktatorer som stoppade mycket av pengarna i egna fickor, dvs satte tillbaka dem på hemliga konton i schweiziska banker. Mycket gick till skrytbyggen, palats, motorvägar, flygplatser. Mycket gick till vapen. Mycket lite gick till reformer som gynnade befolkningen.

I början av 80-talet, när så den nyliberala politiken började slå igenom i USA och Europa med Reagan och Thatcher, höjdes räntorna, dollarkursen steg, råvarupriserna sjönk och priset på industrivaror ökade. På tio år fördubblades de fattigaste ländernas skuldbörda helt utan deras egen förskyllan. Det blev allt svårare för länderna att betala räntor och amorteringar och 1982 deklarerade Mexico som första land att man inte kunde betala.

Det gick en chockvåg genom den finansiella västvärlden. Detta skulle bli ett problem också för dem som hade lånat ut och man beslöt sig för att försöka "lösa" skuldkrisen. Det betydde dock inte att man skulle lösa problemen för det fattiga länderna som lånat, nej, det betydde att man skulle försöka få tillbaka så mycket av lånen som möjligt. Världsbanken fick uppgiften att genom s k strukturanpassningsprogram, SAP, få ekonomierna på fötter. Råden var nyliberala, dra ner i offentliga sektorn, privatisera, satsa på exportindustrin. Resultatet blev förfärande: läskunnigheten sjönk, barnadödligheten ökade och ekonomin stärktes ändå inte.

Nu är situationen för den fattiga befolkningen i de fattigaste länderna mycket dramatisk. Barn som föds nu föds in i denna absurda skuldsituation. Man beräknar att 19.000 barn under 5 år, dagligen dör enbart på grund av skuldbördan. Detta strukturella våld var det som gjorde att många medlemmar i Jubel 2000-kampanjen i september reste till Världsbanken årsmöte i Prag för att demonstrera. Man gick i ett sorgetåg med plakat om de 19.000 barnen som dagligen dukar under.

I samband med denna demonstration publicerade DN, den 26 september 2000 en debattartikel, författad av Mauricio Rojas och bl a undertecknad av Alf Svensson med rubriken "Dags att stoppa huliganerna". Där slogs fast att de som demonstrerar mot utvecklingen av den globala ekonomin mot större liberalisering, består av extremister, yrkesdemonstranter, gatuhuliganer och mikrosekter som framställer sig som världsbefolkningens legitima representanter. Detta påhopp fick ärkebiskop KG Hammar att tillsamman med fyra kollegor i Sveriges kristna råd gå i svaromål den 1 oktober: Alf Svensson abdikerar från sitt politiska ansvar för de fattiga människorna i världen. När han medverkar till att bunta samman kyrkorna med huliganer och extremister använder han sig också av ohederlig argumentation. Det är därför med stor förvåning och besvikelse som vi tar del av kd-ledarens utspel i globaliseringsfrågan. Han ger en falsk bild av det arbete som bedrivs för de fattigas rätt till anständiga levnadsförhållanden.

Bildandet av Attac Sverige skedde alltså inte förrän i januari 2001, men redan i september året innan utsattes Attac för grova påhopp och anklagelser. Tydligen var bildandet en så stor provokation för dem som under decennier haft "problemformuleringsinitiativet, att man helt tappade fattningen för en uppstickare som tydligt deklarerade: DET FINNS ALTERNATIV! Vi skulle kunna börja med att avskaffa de fattiga ländernas skulder. De är orimliga och orättfärdiga. Klyftorna på jorden växer.

För att samla kraft bildade Mauricio Rojas också en egen hemsida www.motattack.nu där han efter en vettlös och osaklig artikel uppmanade läsarna att ansluta sig för att motarbeta "slutenhetens och rädslan krafter". Obs att denna hemsida har ett k i slutet på attack till skillnad från Attac, som inte har någonting med våld att göra. Det enda våldsamma med Attac är kritiken mot det nyliberala ekonomiska systemet.

Attac Sveriges hemsida heter www.attac.nu. Där finns programförklaringen och stadgarna och det är där man kan anmäla att man vill bli medlem och om man vill vara med i en lokalgrupp. I sept 2001 hade Attac Sverige över 5.000 medlemmar och det ökar stadigt. Under en period våren 2001 bildades det en lokalgrupp varannan dag.

Attac är en internetbaserad organisation, men man kan naturligtvis vara medlem utan att ha tillgång till dator. Lokalgrupperna har stor självständighet och stort ansvar. De kan organisera sig som de vill i "riktiga" föreningar eller i lösare nätverk och de kan prioritera vilka sakfrågor de vill. Förutom alla lokala grupper som utgör själva Attac finns det mängder av grupper som arbetar med olika frågor, såväl nationellt som lokalt. Det finns WTO-grupper, kulturgrupper, genteknikgrupper etc. Genom olika profiler på hemsidan finns det möjlighet att hitta likasinnade om man vill samarbeta över hela landet i vissa frågor. Det finns också flera maillistor man kan anmäla sig till för att vara med och diskutera.

Attac Sverige har ingen styrelse och ingen ordförande, men vi har en kassör och revisorer och ett postgironummer 152415-6. Det nationella arbetet samordnas av en gemensam arbetsgrupp, GA, på 15 personer, som vid behov formerar sig i olika arbetsgrupper eller arbetsutskott. Planer finns på att regionalisera administrationen på fyra orter, Stockholm, Göteborg, Malmö och Sundsvall. På dessa fyra orter finns redan lokalgruppsansvariga som stöttar arbetet i regionerna.

Attac har alltså ingen "ledning" och inga "representanter". Alla medlemmar ställer upp på Programförklaringen och de prioriterade punkterna och bär idéerna på det sätt som hon eller han kan och tycker är riktigt och bra. Därför kan presentationen av Attac variera något när man behöver gå djupare in på vad organisationen står för och hur idéerna ska genomföras i praktiken. Till skillnad från ett parti finns det alltså ingen central uttolkare som säger vad som är rätt och fel. Alla får tolka utifrån sina erfarenheter. Till skillnad från ett parti är det som står skrivet och som vi har enats om det som gäller också i praktiken.

En av den gemensamma arbetsgruppens, GAs uppgifter är att se till att det finns ett vetenskapligt råd. Mängder av forskare stöder idéerna om att alternativ är möjliga och ställer sin sakkunskap och forskning till förfogande. I Sverige finns ännu bara ett löst sammansatt vetenskapligt nätverk med forskare. Ur detta nätverk kommer förhoppningsvis en kärna av forskare som specialiserat sig på Attac prioriterade punkter att bilda ett råd. Redan nu har t ex Kenneth Hermele bidragit med texter om Tobinskatten och skuldavskrivningen. Två andra kända forskare, också medlemmar i Attacs GA är, Örjan Appelqvist, ekonomisk historiker vid Stockholms universitet och Hans Abrahamsson fred- och konfliktforskare i Göteborg. Hans stora erfarenheter av konfliktlösning och prevention var av ovärderlig nytta i samarbetet och planeringen inför EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001.

Attac Sverige kommer att ha årsmöten en gång per år, nästa gång i mars 2002 i Göteborg. Vid det tillfället kommer stadgar och programförklaring att kunna justeras och kompletteras. Troligen kommer listan med prioriterade punkter att utökas, eftersom vi gjorde den svenska listan medvetet kort inför lanseringen.

Attac är inget parti och har ingen strävan att bli det. Man skulle kunna kalla Attac för en enfrågerörelse för alternativ globalisering. Attac är inte emot globalisering, inte heller emot regler eller handel. Vad Attac vill är att granska vad som faktiskt sker och avslöja vad som håller på att ske. Protesterna mot de globala institutionerna WTO, Världsbanken och IMF har en enkel och logisk förklaring:

Under 90-talet hade FN flera stora konferenser där världens regeringar enades om vad som behövde göras på flera viktiga områden, det gällde t ex Miljö och utveckling i Rio 1992, Mänskliga rättigheter 1993, Kvinnokonferens i Peking 1995, bostäder i Kairo -96, Sociala frågor i Köpenhamn m fl. Man lyckades komma fram till en ganska likartad syn på vad länderna behövde göra för att skapa en bättre framtid för kvinnor och barn, för miljön och för oss alla. Felet var bara att alla dessa framförhandlade dokument är tandlösa. Det finns inga sanktionsmöjligheter för dem som bryter mot dem, t ex mot länder som har frizoner där barn hålls i slavarbete.

Samtidigt med denna vackra process pågick under 90-talet skapades världshandelsorganisationen WTO, World Trade Organization, 1995. Där kan man se resultatet av de förhandlingar av dem som har den verkliga makten, de transnationella företagen som bedrev en effektiv lobbyverksamhet. Där blir allt tal om att skydda miljön eller fattiga och hungriga människor, handelshinder. Och WTO har sanktionsmöjlighter i den domstol till vilken länderna kan anmäla varandra. Domstolen kan utdöma böter, vilket den också gör och den kan ge länder tillåtelse att införa straffavgifter.

Den kände Attac-profilen José Bové är inte bara så där i största allmänhet arg på USA, utan han har drabbats av straffavgifter på exporten av de roquefort ostar han till verkar. WTO har tilldömt USA såväl ett stort skadestånd som rätt att införa straffavgifter på vissa varor, (det höll på att bli Pripps pepparkakor, men det blev roquefortostar3), för att EU vägrar att importera amerikanskt hormonkött. Detta var alltså ett otillåtet handelshinder och EU hade enligt WTO inte rätt att fatta ett sådant beslut för att det gick emot deras frihandelsprinciper.

Visst behövs en världshandelsorganisation och det har funnits ett bra förslag, ITO, som dock USA vägrade acceptera. Sedan fick vi GATT som inte på 50 år lyckades få in jordbruksprodukter i frihandelsdiskussionerna. Däremot har man p g a de transnationella företagens önskemål, fått med avancerade patenträttigheter och vill nu ha med handel med tjänster. Lyckas man med det sistnämnda blir i värsta fall statliga subventioner, dvs skattefinansierad vård, skola och omsorg otillåtet. Ett avtal kallat GATS, General Agreement of Trade on Services är i stöpsleven, och det upplevs som ett stort hot av Attacs medlemmar.

De frågor Attac driver är stora och ibland komplicerade. Därför är det första som sker när Attacavdelningar startar att det kommer igång studier av olika slag, seminarier, studiecirklar, spontana diskussioner. Några böcker som ofta används är Bim Clinells Gräsrötternas revolt mot marknaden, Petter Larsson Proteststormen, Kenneth Hermeles Det globala kasinot, Mikael Nybergs kapitalet.se, Bror Perjus Casino jorden, David C Korten, När företagen styr världen, Susan George Luganorapporten, Björn Elmbrandts Hyperkapitalismen. Forum Syd skrifter är också flitigt använda: Globalisering vad är det? Det finns inga givna vinster, Handel och hunger, Afrika till salu? m fl.

Det har länge funnits ett dolt behov i vårt samhälle att få diskutera viktiga frågor. Men media har ägnat sig åt förleda vår uppmärksamhet åt som vi inte kan göra så mycket åt, bara göra oss lite lagom indignerade och upprörda, som fifflande politiker eller olyckor med barn inblandade. Man kan verkligen fråga sig varför vårt engagemang och vår nyfikenhet aldrig tas i anspråk för att diskutera viktiga frågor. Till en del är det naturligtvis en del i kampanjen som lyckade ta makten över våra tankar. Men till en del är det väl bara slöhet och slentrian.

Det är synd att global ekonomi har fått ett rykte om sig att vara så obegripligt och svårt. Bakom det ligger det säkert en önskan från dem som makten haver att vi inte ska tro att vi kan göra någonting åt saken. Kan vi inte förstå, vet vi ju inte vad som behöver göras. Dags alltså att stärka självförtroendet, räta på ryggen och börja fundera: Hur hänger saker och ting ihop? Varför minskar inte klyftorna? Hur man det få fortgår att 800 miljoner människor ska vara kroniskt undernärda. Om frihandel är så bra, var finns fördelarna för de fattigaste människorna i de fattigaste länderna. Vilket ansvar har deras regeringar? Vilket ansvar har vi som enskilda, som land som EU-medlem? Var påverkar man bäst? Hur gör man det?

I alla dessa funderingar som poppar finns det en enorm glädje i att upptäcka hur många vi är, som tills alldeles nyligen trodde att vi var så ensamma och udda. Det är vi inte. Vi är miljoner och nu när vi får kontakt med varandra kommer viktiga frågor att äntligen börja DISKUTERAS.

Detta har Attacrörelsen i Sverige åstadkommit på mindre än ett år. Tiden var helt enkelt mogen.