Nu pågår förhandlingarna om statens budget. Socialdemokraterna har inte egen majoritet och för att regeringen ska få igenom sitt förslag i riksdagen måste man få stöd från minst ett annat parti. För att vara säker på att få det förhandlar man i förväg med företrädare för olika partier. Riksdagen har ännu inte öppnat. Eliten i de olika partierna gör upp i slutna rum. När de är klara presenteras kompromissen för respektive riksdagsgrupp. Gissa om de vanliga riksdagsledamöterna i efterhand kan påverka kompromissförslaget! Nix! De är lika maktlösa och nästan lika oinformerade som vi är som är utanför. Det känns inte trösterikt att veta.

På radion hör jag att den glädjande uppgörelsen med centerpartiet från i våras om att föra över 4 miljarder från försvaret till vården år 2002 håller på att diskuteras. Man funderar på att föra över en av miljarderna ett år tidigare än planerat. Det låter bra. Båda partier verkar vara överens om det. Det man tyvärr också verkar vara överens om är att den miljarden inte ska tas från försvaret. Var ska man då ta den? Det säger man inte. Men ska vi slå vad? Från biståndet förstås!

Det har alltid varit så att när försvaret ska spara, sparar de inte alls. De bara får mindre ökningar än de förväntat sig. Redan uppgörelsen i våras betydde att försvaret skulle få en ökning först för att senare kunna börja spara. Nu måste vården få sina pengar tidigare. Och i vanlig ordning är det försvaret som slipper undan. Igen, och igen och igen.

I tidskriften Riksdag & Departements sista nummer, kan man läsa att biståndet nu är nere på 0,6 %. När vi var uppe på 1 %, som fortfarande påstås vara socialdemokratins mål, kallade Pierre Schori 0,7 % för skammens gräns. Nu har vi sjunkit under. Skäms vi? Inte alls.

Det nya systemet med ett så kallat utgiftstak i statens budget som infördes för något år sedan betyder att statens utgifter inte får öka även om statens inkomster ökar. Vi måste ändå hålla oss under det fastlagda utgiftstaket. Gissa vilket området det då är som får dra ner mest? Biståndet! Någon som är däremot?

Inte nog med att anslaget till biståndet har dragits ner under skammens gräns. Sida, den myndighet som sköter det mesta av biståndet, förbjuds att använda de pengar de fått anslagna i budgeten. Tala om hyckleri! Tala om idioti!

I Jugoslavien och andra krig sparar 100 miljoner i förebyggande bistånd in 1 miljard i krigskostnader och 100 miljarder i uppbyggnadsarbete. Det enda som hade drabbats hade varit tillväxten. Krig är det bästa som finns för att få fart på hjulen. Men människorna då!

Undrar om det finns någon som fortfarande våndas i utrikesutskott eller riksdagsgrupp? Eller har alla gett upp? Finns det någon global solidaritet kvar i globaliseringens tid? Och vem ska bevaka biståndsfrågorna i arbetet med budgeten? Sedan i juni har vi inte någon biståndsminister. Nu har vi inte ens någon statssekreterare. Så oviktigt är det.