Varje år ger LO 20 miljoner till det socialdemokratiska partiet. Det är naturligt och har länge varit lyckosamt att samarbetet mellan LO och socialdemokraterna har varit så starkt. Frågan är om det är det längre.

Jag har full förståelse för irritationen hos alla de LO-medlemmar som inte sympatiserar med socialdemokraterna men ändå via sin fackföreningsavgift är med och gynnar partiet. Här hjälper det inte att LO talar om att de inte gillar moderaterna, vem gör det? Men de som gillar vänsterpartiet, centerpartiet eller miljöpartiet kan ju inte ta till sig ett sådant argument.

Men jag skulle vilja lyfta fram något annat som sällan diskuteras och det är hur alla de socialdemokratiska partimedlemmar behandlas som är medlemmar i andra fackliga organisationer än LO eller kanske t o m är egenföretagare. Det ständiga pratet om det fackligt-politiska samarbetet syftar alltid på SAP+LO men aldrig på SAP+TCO eller SAP+SACO.

Vi som var unga på 60-talet, då studiemedlen infördes för första gången och det blev möjligt för vanliga arbetarbarn att studera på universitet och högskolor har alltid betraktats med misstänksamhet av de "riktiga" socialdemokraterna, d v s LO-medlemmarna. Själv minns jag än idag en kommentar jag hörde när jag gick på mitt första möte med socialdemokraterna i Alingsås. "Det ska f-n inte vara några mer lärare här!" Varför denna rädsla?

Min pappa, skolvaktmästare och LO-medlem, såg till att alla hans fem barn fick ta studenten och skaffa sig högre utbildningar. Drömmen om att få studera gjorde att han själv också lyckades såväl "ta studenten" i 60-årsåldern som en fil lic i 80-årsåldern. Studielust kan man ha oavsett klass-bakgrund, men något egendomligt känns det att vi som var med i det som man skulle kunna kalla det första kunskapslyftet inte är riktigt välkomna i partiet.

Nu är det snarare så att "kunskapslyft", ja visst, men inte allt för högt och fram för allt inte om du är kvinna. Lågutbildade män på "golvet" har alltid tolkningsföreträde om vad som är rätt. LO kanske inte köper sig politik. Sant är dock att de drog in stödet en tid under den snart gågna mandatperioden när besluten i riksdagen inte föll i smaken.

Likaså sant är att de agerar med kraft för att få in fler "löntagare" (=LO-medlemmar) i politiken, i kommunerna, i regionen och i riksdagen. Lärare, sjuksköterskor, socialarbetare, bibliotekarier eller jurister göre sig icke besvär om det finns en "kommunalare" eller "metallare". Fortsätter vi så här är det inte konstigt att vänsterpartiets siffror stiger.

För alla oss är socialdemokrater "trots" vår höga utbildning, övertygade av den fina ideologin om allas rätt till arbete, om solidaritet och rättvisa, om vård, skola och omsorg, känns det mycket sorgligt med denna misstro. Av LO:s medlemmar röstar bara drygt 50% på socialdemokraterna. Bland TCO:s är det nästan 40% och bland SACO:s nästan 30%. Kanske skulle partiet tjäna på att inte behålla den överdrivet starka kopplingen till LO utan bygga sin bas bredare.