Så här på mina sista riktiga arbetsdagar i riksdaghuset funderar jag på den kritik som riktas utifrån mot oss socialdemokratiska freds- och miljövänner som finns inne i partiet. Känner mig direkt träffad av påståendet att "De radikala, de som protesterar men sedan ändå lyder är farligast för demokratin". Hindret för en positiv utveckling skulle vara att vi som arbetar i det socialdemokratiska partiet och i folkrörelserna är för lydiga. Det skulle finns tillräckligt många människor i miljörörelsen och i fredsrörelsen för att föra fram budskapet och få snabbare förändringar till stånd..

Till detta vill jag säga: Om alla människor som arbetar i miljö- och fredsrörelsen också vågade ta politisk ställning och gick in i något parti skulle det förändras fortare. Just genom att stå utanför och kritisera utan att gå in och försöka förändra dröjer förmodligen de kloka politiska beslut som vi alla längtar efter ännu längre.

Det är lätt att vara radikal i en fråga. När man går med i ett parti får man lära sig att se till helheter och diskutera motstridiga uppfattningar, även inom partiet. Den möjlighet man har som partimedlem är att motionera och att föra fram frågor till diskussion. Det är ett oändligt tålamodskrävande arbete. Även om man "har rätt" kan man förlora. Tiden är helt enkelt inte mogen. Argumenten är inte tillräckligt starka, men det är en process som måste få ta tid. Och alla måste utsätta sig för andras argumentation. Så fungerar den demokratiska processen och det finns ingen bättre metod.

För att förändringar ska komma måste det fattas politiska beslut. Ett bra sådant, där socialdemokraterna har visat sig trovärdiga är kärnkraftsavvecklingen. Den fråga har varit mycket påfrestande och konfliktfylld, men nu är vi äntligen framme. Att motstånd och svårigheter ändå kvarstår kvarstår har väl inte undgått någon.

Att stå fast vid sin övertygelse och att arbeta politiskt kan ibland vara en svår balansgång. Om man är mycket engagerad i en fråga kan det bli omöjligt att kompromissa. Så var det för mig när det gällde nedskärningarna i biståndet. Under stor vånda och under protest "lydde" jag två gånger. Tredje gången lämnade jag min plats i utrikesutskottet. Självklart måste riksdagsgruppen kompromissa sig fram till beslut. Men enskilda medlemmar ska inte behöva kompromissa med sin övertygelse, om det ändå inte har någon betydelse för slutresultatet.

Att socialdemokrater och folkrörelsemänniskor är så lojala mot sin rörelse beror naturligtvis på den styrka och kraft man får genom att vara eniga och arbeta tillsammans. Utan den enorma sammanhållningen hade varken fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet lyckats bli den positiva kraft de har varit och fortfarande huvudsakligen är. Motkrafterna är och har alltid varit starka.

Lojaliteten uppåt kan dock ibland bli för stor. Lojaliteten neråt, mot medlemmarna är ändå viktigare. Men som sagt, om alla radikala miljö- och fredsaktivister anslöt sig t ex till Broderskapsrörelsen eller till någon av de övriga sidoorganisationerna som alla i stora delar har samma uppfattning när det gäller dessa frågor, så skulle vi kunna bli en ännu mycket effektivare jäst i den socialdemokratiska degen.