När Pierre Schori nu ska lämna EU-parlamentet och därmed uppdraget att vara gruppledare för de svenska socialdemokraterna är det väl fullkomligt självklart att det är Maj Britt Theorin som borde få ta över. I det senaste EU-valet, 1999, placerades hon inte förrän på fjärde plats på valsedeln, men det var personval och väljarna utnyttjade det och kryssade henne skyhögt mer än övriga kandidater. Och hon valdes alltså in först. Att hon inte blev ordförande för gruppen upplevde många som ett svek. Att Pierre sattes först uppfattades som ett sätt att manipulera bort väljarnas tydligt uttryckta uppfattning. Och detta var inte första gången.

I det första EU-valet, november 1994, manipulerades vi också. Partiet gick ut med två EU-listor. Båda var konstigt nog en blandning av JA och NEJ-kandidater. Den ena toppades med Maj-Lis Lööw. Den andra med Maj Britt Theorin. Även då kryssades Maj Britt av så många, att hennes lista drog in flest i parlamentet. Ironiskt nog drog man in en extra JA-sägare beroende på listornas manipulativa konstruktion.

Nu är det dags igen. S ska ha en ny gruppledare. På andra plats på listan efter Pierre Schori stod Anneli Hulthén. Inget ont i henne, men hon kom faktiskt långt efter Maj Britt när rösterna var räknade. Vill partiet återupprätta något av sitt förlorade förtroende bland oss som inte gillar EU, så låt Maj Britt få den plats hon har väljarnas uttryckliga förtroende för. Det är roligt att övriga länder i EU-parlamentet har insett hennes kapacitet. Vad jag vet är hon den enda svensk som fått en ordförandepost. När ska det bli dags att hon blir uppskattad efter förtjänst även i Sverige?

Några ledamöter i riksdagsgruppen tycker att vi ska avbryta samarbete med v och mp. En mycket märklig idé. Hur många s-väljare ska behöva gå över till v innan man förstår att de traditionellt socialdemokratiska väljarna vill ha en mer vänsterinriktad politik? Väljare är visserligen inte klokare än riksdagsledamöter i allmänhet, men helt korkade är de inte. Man vill inte att den offentliga sektorns andel ska minska. Man vill att den ska öka. Man vill att talet om VÅRD, SKOLA och OMSORG ska vara mer än ord. Man vill att Sverige ska föra en egen ekonomisk politik och man är så enveten att man fortfarande hävdar att det går.

Inför omröstningen om medlemskapet till EU hävdade JA-förespråkarna till leda att det inte var mindre samarbete vi behövde utan mer. Hur skulle det vara om partitoppen började samarbeta med botten? Hur tydliga måste vi vara?

Kanske är det en omöjlig ekvation. Medlemmar, väljare och förtroendevalda till vänster respektive till höger i partiet står så långt ifrån varandra att det kanske inte går att hålla det samman. Som det nu är finns det hoppande majoriteter inom partiet och väljarna vet aldrig vad nästa drag blir. Ibland blir det åt höger, ibland blir det åt vänster. Kanske bäst att dela partiet innan det är helt tömt på vänsterradikaler. Så kan vi samarbeta sedan efter de styrkeförhållanden som väljarna ger.