Barnbidrag till världens barn

Maten skulle räcka om den fördelades till alla. Men marknadsekonomin fungerar inte när det gäller mat, eftersom halva jordens befolkning lever på mindre än 20 kr om dagen. En beskattning av globala kapitalrörelser kunde finansiera ett barnbidrag till alla världens barn, skriver Lena Klevenås.

Snart stundar julen, den stora mathelgen. Vi proppar våra kylskåp fulla av allehanda godsaker, lax och skinka, kalkon och leverpastej Om vi inte är vegetarianer eller veganer förstås. Efter jul får vi ta itu med bantningen. Vällevnadssjukdomarna skördar många offer i vårt rika land. Vi äter bokstavligen så att vi storknar. Det s k metabola syndromet orsakar allt fler dödsfall i hjärt- och kärlsjukdomar i de rika västländerna. Det är ett stort folkhälsoproblem.

Hungern är ett lika stort bekymmer i andra delar av världen. Enligt FAO, FN:s Food and Agriculture Organisation, med säte i Rom, går 815 miljoner människor ständigt hungriga. Enligt UNICEF, FN:s barnfond dör det varje år nära 7 miljoner barn under 5 års ålder av kronisk undernäring. Hungern är en epidemi som skördar många offer. Medicinen är enkel, mat.

FAO arbetar för att lösa problemet med livsmedelsbristen i världen. För 7 år sedan hölls ett toppmöte, ett World Food Summit, där 180 regeringar åtog sig att på 20 år minska antalet svältande till hälften. Mycket lite har hänt. Antalet svältande verkar vara lika stort trots de goda föresatserna. Satt regeringarnas representanter i Rom för 7 år sedan och lovade någonting som de inte tänkte hålla? Löftena upprepas igen och igen, nu senast i FN:s Millennieutvecklingsmål.

Det pågår en debatt om antalet människor som svälter, om hur man mäter och var de svältande människorna finns. FAO:s mätmetoder har blivit kritiserade. Kanske är det inte riktigt så många som de säger i rapporten State of Food and Agriculture 2002. Det vore väl om så vore fallet, men situationen är ändå dramatisk och livshotande för dem som drabbas i tusental. Svält förkommer i alltför stor utsträckning. Barn dör, eller om de överlever blir det småväxta med outvecklade möjligheter på alla plan. Skolbarn utan frukost och middag lär sig sämre. Det är ett enormt slöseri med mänskliga resurser. Vuxna som är hungriga jobbar sämre och orkar också mindre.

Amartay Sen från Indien, nobelpristagare i ekonomi, har visat att människor med pengar aldrig svälter. För dem som har köpkraft finns det alltid mat. Det produceras fortfarande till räckligt med mat på jorden, trots befolkningsökningen. Maten skulle räcka om den fördelades till alla. Men marknadsekonomin fungerar inte när det gäller mat, eftersom halva jordens befolkning lever på mindre än tjugo kronor om dagen. Den snabbaste hjälpen till svältande människor är kanske inte att produktionen av livsmedel ökar utan att alla får möjlighet att köpa det som produceras. Köpkraften behöver öka särskilt hos fattiga mödrar med svältande barn.

Mycket av det vi gör för att bistå fattiga länder är tänkt att verka på lång sikt. Under tiden dör de hungriga barnen. Vill vi rädda dem måste vi hitta något som hjälper snabbare. WFP, World Food Program arbetar med att distribuera livsmedel i katastrofsituationer. De gör en fantastisk insats, just nu i Afghanistan. Men katastrofer och krig orsakar bara 10 % av svältdöden. 90 % orsakas av den ”normala” kroniska hungern. Det är den vi måste göra någonting åt.

Hur man än vrider och vänder på detta problem är det uppenbart att en kraftig resursöverföring till fattiga konsumenter behövs. Hur ska den ske? Mycket av bistånd och lån hamnar i fel fickor. Men kanske en export av det svenska barnbidraget vore en möjlighet. Antingen som idé och del i det program för fattigdomsbekämpning som många u-länder nu arbetar fram för att få skuldlättnader. Eller kanske som ett direkt bidrag som skulle kunna tas från biståndsbudgeten. Om alla mammor fick ett bidrag för varje barn, skulle de ha råd att köpa mat, kanske en gris eller en symaskin som skulle kunna generera inkomster. De skulle också ha råd att skicka sina barn till skolan. Att utbilda flickor är den bästa barnbegränsningsmetod som finns.

Kanske kunde t o m den av många efterlängtade Tobinskatten gå till införandet av ett globalt barnbidrag. En beskattning av globala kapitalrörelser som ska användas för medborgarnas bästa kunde lätt finansiera ett barnbidrag till alla världens barn. Svenska mammor och barn har inte blivit bortskämda eller förnedrade av detta bidrag. Det skulle säkert inte heller zambiska, brasilianska eller indiska barn och mammor bli. Men de skulle kunna bli mätta.

Mat är en mänsklig rättighet och finns med i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Sverige tar tyvärr inte ännu denna rättighet på samma allvar som t ex yttrandefriheten, men rätten till mat är väl ännu viktigare än rätten till prat. Bara den som alltid kan äta sig mätt kan hävda motsatsen. Av någon underlig anledning är Sverige emot att det ska införas ett s.k. tilläggsprotokoll för de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, dit rätten till mat hör. Ett tilläggsprotokoll skulle görs det möjligt för enskilda individer att klaga på sina regeringar, hos MR-kommissionen i Genève, när dessa rättigheter kränks. Eftersom det är de enskilda regeringarnas ansvar att respektera, skydda och i sista hand tillgodose rätten till mat skulle kraven från den fattiga delen av befolkning börja riktas mot dem. Det vore bra. Många u-länders regeringar bryr sig för lite om sin egen fattiga befolkning. Och med bistånd utifrån kan vi bara göra punktvisa insatser. En rättvis fördelning inom länderna är en nödvändig förutsättning för alla människors rätt till mat.

Från Sveriges och EU:s horisont kan vi också bidra till att minska svälten genom att bl a arbeta för rättvisa handelsregler. Sverige lovade, tillsamman med de övriga 179 länderna som deltog i World Food Summit 1996 att se till att handelsregler och handel med livsmedel skulle gynna tryggad tillgång till mat för alla människor på jorden. Ett första steg vore att gå de länder till mötes som i förhandlingarna inom WTO, världshandelsorganisationen, vill att en utvärdering ska göras av det tidigare avtalet. Blev tillgången till mat tryggare för världens fattigaste när handel med jordbruksprodukter infördes i WTO-avtalet?

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter, står det i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Alla har rätt till mat. Utan mat kan man inte leva. Vill vi ha en fredlig värld måste vi se till att alla har tillgång till mat eller pengar att köpa mat för.

Lena Klevenås

2003