PÅSK

PERSONER.

Fru Heyst. Elis, hennes son, fil. kandidat, lärare. Eleonora, hennes dotter. Kristina, Elis' trolovade. Benjamin, gymnasist. Lindkvist.

---

SCENERI
för alla akterna.

Handlingen i våra dagar.

FÖRSTA AKTEN.

Skärtorsdag.

ELIS
kommer in i uppknäppt vinteröverrock, bärande en stor bunt handlingar, dem han lägger på skrivbordet. Därpå tar han av sig överrocken och hänger den till vänster.

God middag, min vän!

KRISTINA.

God dag, Elis!

ELIS ser sig omkring.

Innanfönsterna ur; golvet skurat, rena gardiner... ja, det är vår igen! Och de ha huggit upp isgatan, och sälgen blommar nere vid ån... ja, det är vår... Och jag får hänga upp vinterrocken ... vet du, den är så tung — Väger rocken i handen. — som om den supit in alla vinterns mödor, ångestens svett och skolans dam... Å!

KRISTINA.

Och du har skollov nu!

ELIS.

Påsklov! Fem sköna dagar att njuta, att andas, att glömma!

Räcker Kristina handen och sätter sig sedan i länstolen.

Nej, se solen har kommit igen... han gick bort i november, jag minns dagen då han försvann bakom bryggeriet snett över gatan... Å, denna vinter! Denna långa vinter!

KRISTINA
med en gest åt köksdörren.

Tyst! tyst! tyst!

ELIS.

Jag skall vara tyst, och jag skall vara glad, att det är överståndet... Ah, den goda solen...

Han gnuggar händerna och låtsas duscha sig.

... jag vill bada mig i solsken, tvätta mig i ljus efter all denna mörka smuts...

KRISTINA.

Tyst! tyst!

ELIS.

Vet du, jag tror, att friden återvänder och att olyckorna tröttnat...

KRISTINA.

Varför tror du det?

ELIS.

Jo, även därför, att, när jag gick förbi domkyrkan nyss, kom en vit duva flygande; hon slog ned på trottoaren och fällde en kvist, som hon bar i näbben, alldeles framför mina fötter.

KRISTINA.

Såg du, vad det var för en kvist?

ELIS.

Oliv kunde det inte gärna vara, men jag tror, att det var fridstecknet, och jag erfar just nu ett saligt, soligt lugn... Var är mor?

KRISTINA gest åt köket.

I köket!

ELIS tyst, sluter ögonen.

Jag hör att det är vår! Jag hör, att innanfönsterna äro ute — Vet du vad jag hör det på? — På vagnarnas hjulbössor mest... men vad är det? Bofinken slår! Och de hamra på varvet och det luktar oljefärg från ångbåtarne, från den röda mönjan.

KRISTINA.

Kan du förnimma det ända hit?

ELIS.

Hit? Det är sant, vi äro här, men jag var där, däruppe i norr, där vårt hem ligger... Hur ha vi kommit till denna förfärliga stad, där alla människor hata varandra och där man alltid blir ensam? Ja, det var brödet, som visade vägen... men bredvid brödet lågo olyckorna: fars brottsliga handling och lilla systers sjukdom; — Säg, vet du, om mor fått besöka far i fängelset?

KRISTINA.

Jag tror till och med att hon varit där i dag!

ELIS.

Vad sa hon?

KRISTINA.

Ingenting; hon talte om annat!

ELIS.

Ett är dock vunnet: efter domen kom vissheten och ett eget lugn, sedan tidningarne tystnat med redogörelserna. Ett år har gått; om ett år är han ute, och så få vi börja om.

KRISTINA.

Jag beundrar din tålighet i lidandet.

ELIS.

Gör icke det! beundra ingenting hos mig, ty jag äger bara fel! Nu vet du det! Ack! att du ville tro det!

KRISTINA.

Om du lede för egna fel, men det är ju för andras!

ELIS.

Vad är det du syr på?

KRISTINA.

Det är köksjalusierna, kära du!

ELIS.

Det ser ut som en brudslöja... I höst, Kristina, blir du min brud, icke sant?

KRISTINA.

Jo, men låt oss tänka på sommarn först!

ELIS.

Ja sommaren! Tar upp en checkbok. Ser du pängarne har jag redan på banken! Och när skolan slutar, då dra vi norrut till vårt land — till Mälaren.

Stugan står där i ordning, som den stod i vår barndom; lindarna stå kvar, ökstocken ligger under strandpilarne... O, att det vore sommar, så att jag finge bada i sjön! Denna familjens vanära har lagt sig över min själ och kropp, så att jag längtar efter en sjö att få tvätta mig i.

KRISTINA.

Har du hört något från syster Eleonora?

ELIS.

Ja, den arma, hon är orolig, och hon skriver brev, som slita sönder mig. Hon vill ut och hem naturligtvis, men anstaltens föreståndare vågar icke släppa henne, ty hon begår handlingar som leda till fängelset. Vet du, att jag känner samvetskval ibland, de allra förfärligaste, därför att jag röstade för hennes intagning.

KRISTINA.

Min kära vän, du förebrår dig ju allt, men i detta fall var det ju en välgärning att hon fick vård, den olyckliga.

ELIS.

Det är sant vad du säger, och jag tycker nog det är lugnare som det är. Ja, hon har det så bra hon kan ha det! Och när jag tänker på huru hon gick omkring här och beskuggade all tillstymmelse till glädje, hur hennes öde tryckte ner oss som en mara, pinade oss till förtvivlan, så är jag nog självisk känna en lättnad som liknar glädje. Och den största olycka jag nu kan tänka mig, vore att se henne träda inom dessa dörrar. Så usel är jag!

KRISTINA.

Så mycket människa är du!

ELIS.

Och lika fullt... lider jag, lider vid tanken på hennes kval, och min fars!

KRISTINA.

Somliga synas vara födda till lidande...

ELIS.

Stackars du, som råkade in i denna släkt, från begynnelsen dömd... och fördömd!

KRISTINA.

Elis! Du vet ju icke, om det är prövningar eller straff!

ELIS.

Vad det är för dig, vet jag ej, ty du är väl utan skuld om någon!

KRISTINA.

Tårarnes morgon, fröjdernas afton! Elis, kanske jag kan hjälpa dig igenom ...

ELIS.

Tror du, att mor har en vit halsduk?

KRISTINA orolig.

Skall du bort?

ELIS.

Jag skall på middag. Petrus disputerade i går, som du vet, och han ger middag i dag!

KRISTINA.

Vill du gå på den bjudningen?

ELIS.

Du menar jag skulle utebli, därför att han visade sig som en rätt otacksam lärjunge till mig.

KRISTINA.

Jag nekar ej, att hans trolöshet upprörde mig; då han lovat citera din avhandling, plundrade han den, utan att ange källan.

ELIS.

Ack! det är så vanligt, och jag är glad i medvetandet att  »detta har jag gjort».

KRISTINA.

Har han bjudit dig?

ELIS.

Det är sant, det har han inte gjort! Det är verkligen egendomligt, ty han har i flere år gått och talt om den där middan, såsom jag vore självskriven, och jag har gått och pratat för andra. Blir jag nu inte bjuden, så är jag offentligen skymfad. Lika gott, det är inte första gången; och inte sista!

Paus.

KRISTINA.

Benjamin dröjer! Tror du han går igenom skrivningen?

ELIS.

Det hoppas jag säkert, i latinet med överbetyg!

KRISTINA.

Det är en bra gosse, Benjamin.

ELIS.

Ovanligt, men något grubblare. Du vet ju, varför han är hos oss i huset?

KRISTINA.

Är det därför ...

ELIS.

Därför... att min far förskingrat hans förmyndarmedel liksom så många andras! Ser du Kristina, detta är det rysliga, att jag i skolan måste se dessa faderlösa utplundrade, som nu få lida förödmjukelsen att vara frielever. Och med vilka ögon de betrakta mig kan du fatta. Jag måste beständigt tänka på deras elände för att kunna förlåta dem deras grymhet.

KRISTINA.

Jag tror, att din far egentligen har det bättre än du!

ELIS.

Egentligen!

KRISTINA.

Elis, vi skulle tänka på sommaren och icke på det förflutna!

ELIS.

Ja, på sommaren! — Vet du, jag vaknade i natt vid studentsång; man sjöng:  »Ja, jag kommer, hälsen glada vindar ut till landet, ut till fåglarne, att jag älskar dem, till björk och lindar, sjö och berg, jag vill dem återse. Se dem än som i min barndoms stunder...» Reser sig, upprörd. Skall jag återse dem, skall jag komma ifrån denna rysliga stad, från Ebal, förbannelsens berg och skåda Garizim åter?

Sätter sig vid dörren.

KRISTINA.

Jo, jo! Du skall!

ELIS.

Men tror du, att jag skall se mina björkar och lindar såsom jag såg dem förr, tror du ej, att samma svarta flor skall ligga över dem som över naturen och livet härnere alltsedan den dagen ...

Pekar på länstolen som nu ligger i skugga.

Ser du, nu har solen gått bort!

KRISTINA.

Kommer igen, och då för att dröja längre!

ELIS.

Det är sant; dagarne ökas och skuggorna förkortas.

KRISTINA.

Vi gå mot ljuset, Elis, tro mig.

ELIS.

Ibland tror jag så, och när jag tänker på det förgångna och jämför med det närvaranda, så är jag lycklig. I fjor, då satt du ju icke där, ty då hade du gått ifrån mig och brutit förlovningen! Vet du, att detta var det mörkaste av allt. Jag bokstavligen dog, bit för bit; men när du kom igen — levde jag. Minns du varför du gick?

KRISTINA.

Nej, det minns jag icke, och nu förefaller det som om ingen orsak fanns. Jag kände bara en maning att gå; och så gick jag, som i sömnen. När jag såg dig igen, vaknade jag och var lycklig!

ELIS.

Och nu gå vi aldrig mer, ty gick du nu, då dog jag på allvar!... Där kommer mor! Säg ingenting, skona henne i hennes inbillade värld, där hon lever och tror, att far är en martyr, och alla hans offer äro skälmar.

FRU HEYST
in från köket, i köksförkläde, skalande ett äpple; talar vänligt, något enfaldigt.

God middag, barn! Vill ni ha äppelsoppan kall eller varm?

ELIS.

Kall, mamma lilla.

FRU HEYST.

Det är bra, min gosse, du vet alltid vad du vill, och säger ifrån, men det kan inte Kristina. Och det har Elis lärt av sin far; han visste alltid vad han ville och vad han gjorde, och det tål inte människor, och därför gick det honom illa. Men hans dag kommer en gång, och då får han rätt, och de andra få orätt!... Vänta nu, vad var det jag skulle säga. Jo! Vet ni att Lindkvist flyttat hit till stan! Lindkvist, den största av alla skälmarne!

ELIS reser sig upprörd.

Har han kommit hit?

FRU HEYST.

Jo, han bor snett över gatan.

ELIS.

Då skall man se honom gå förbi alla dagar. Även detta!

FRU HEYST.

Låt mig tala vid honom en enda gång, så ska han aldrig komma igen och visa sig mer, för jag känner hans små egenheter!... Nå, Elis, hur har det gått för Petrus?

ELIS.

Jo, det gick bra!

FRU HEYST.

Jag kan väl tro det. När tänker du disputera en gång?

ELIS.

När jag får råd, mamma!

FRU HEYST.

När jag får råd! Det är inget riktigt svar!... Och Benjamin! Har han gått igenom i skrivningarne?

ELIS.

Vi vet inte det ännu; men han ska strax vara här!

FRU HEYST.

Jaa, jag tycker inte riktigt om Benjamin, för han går och ger sig min av att ha rättigheter... men det ska vi nog ta bort!... En snäll gosse i alla fall. Jo, och så är det ett paket till dig, Elis.

Går ut i köksdörren och kommer strax igen med ett paket.

ELIS.

Tänk, vad mor har reda på allting och följer med; jag tror ibland hon inte är så enfaldig som hon ställer sig.

FRU HEYST.

Se här är paketet! Lina tog emot det!

ELIS.

En present! Jag är rädd för presenter, sedan jag mottog en låda gatsten en gång.

Lägger paketet på bordet.

FRU HEYST.

Nu går jag ut i köket igen! — Blir det inte för kallt att ha dörrn öppen?

ELIS.

Inte alls, mamma.

FRU HEYST.

Elis ska inte hänga sin överrock där, det ser så oordentligt ut!... Nå, Kristina, har du mina jalusier färdiga snart?

KRISTINA.

Om några minuter, mamma!

FRU HEYST.

Ja, si den här Petrus tycker jag om; det är min favorit... ska du inte på middan, Elis?

ELIS.

Jo visst ska jag väl det.

FRU HEYST.

Nå, varför skulle du gå och säga, att du ville ha äppelsoppan kall när du ska bort. Det är ingen riktig reda med dig Elis. Men det är det med Petrus!... Stäng nu dörrarne när det blir kallt, så att ni inte få snuva! Går till höger.

ELIS.

Den goda gumman!... Och alltid Petrus... är det hennes mening att bry dig för Petrus?

KRISTINA.

Mig?

ELIS.

Du vet ju, att gummor har sånt där för sig, påhitt och choser bara!

KRISTINA.

Vad är det för en present du fått?

ELIS river upp paketet.

Ett fastlagsris!...

KRISTINA.

Från vem?

ELIS.

Anonymt!... Nå, det är ju oskyldigt, och jag skall sätta det i vatten, så grönskar det som Arons stav! »Björk... som i min barndoms stunder»... Och Lindkvist har kommit hit.

KRISTINA.

Vad är det med honom?

ELIS.

Till honom ha vi den största penningskulden.

KRISTINA.

Du har väl ingen skuld till honom?

ELIS.

Jo, vi, en för alla och alla för en; familjens namn är vanärat, så länge skuld finnes.

KRISTINA.

Byt namn!

ELIS.

Kristina!

KRISTINA
lägger undan arbetet som är färdigt.

Tack, Elis! Jag ville bara pröva dig!

ELIS.

Men du får icke fresta mig!... Lindkvist är en fattig man och behöver sitt... Där min far gått fram är som ett slagfält med döda och sårade... och mor tror att han är offret!... Vill du gå ut och spatsera?

KRISTINA.

Och söka upp solen? Gärna!

ELIS.

Förstår du detta, att Försonaren lidit för våra skulder, och ändå få vi fortsätta betala. Ingen betalar för mig!

KRISTINA.

Men om någon betalte för dig, skulle du då förstå...?

ELIS.

Ja, då förstode jag!... Tyst! där kommer Benjamin. Kan du märka om han ser glad ut?

KRISTINA
ser ut genom fonddörren.

Han går så långsamt... Och nu stannar han vid fontän... och tvättar ögonen...

ELIS.

Även detta!

KRISTINA.

Vänta nu först...

ELIS.

Tårar, tårar!

KRISTINA.

Tålamod!

*

BENJAMIN
in, vänlig, aktningsfull men bedrövad; han bär några böcker och en portfölj.

ELIS.

Nå, hur har det gått för dig i latinet?

BENJAMIN.

Det har gått illa!

ELIS.

Får jag se din skrivning! Vad har du gjort?

BENJAMIN.

Jag har satt ut med indikativus, fastän jag visste att det skulle vara konjunktivus.

ELIS.

Då är du förlorad! Men hur kunde du?

BENJAMIN undergivet.

Det kan jag inte förklara... jag visste hur det skulle vara, ville skriva det rätta och gjorde orätt!

Sätter sig nedslagen vid matbordet.

ELIS
sjunker ner vid skrivbordet och läser i Benjamins portfölj.

Ja, här står indikativus! Å min Gud!

KRISTINA ansträngt.

Nå, bättre lycka nästa gång: Livet är långt — så förfärligt långt!

BENJAMIN.

Ja, det är det!

ELIS sorgset, men utan bitterhet

Att allt skall komma på en gång, också! — Och du var min bästa lärjunge, vad kan jag då vänta av de andra! — Mitt anseende som lärare går förlorat, så får jag inga lektioner mer, och så... störtar alltsammans! Till Benjamin. Tag inte så illa nu... det är inte ditt fel...

KRISTINA
med yttersta ansträngning.

Elis! mod, mod, för Guds skull!

ELIS.

Var skall jag få det ifrån?

KRISTINA.

Där du förr fick det!

ELIS.

Det är icke nu som förr! Jag tycks vara i onåd!

KRISTINA.

Det är en nåd att lida oförskylt... låt icke narra dig till otålighet... Stå provet, ty det är bara ett prov, jag känner det så...

ELIS.

Kan ett år för Benjamin bli kortare än 365 dagar?

KRISTINA.

Ja, ett glatt sinne förkortar tiden!

ELIS ler.

Blås på såret, så läkes det, säger man åt barn!

KRISTINA.

Var barn då, så ska jag säga så... Tänk på mor... hur hon kan bära allt!

ELIS.

Räck mig din hand; jag sjunker!

KRISTINA räcker handen.

ELIS.

Din hand darrar...

KRISTINA.

Nej, icke som jag känner...

ELIS.

Du är icke den starka du visar dig...

KRISTINA.

Jag känner ingen svaghet...

ELIS.

Varför kan du icke ge mig någon styrka då?

KRISTINA.

Jag har ingen till överlopps!

ELIS ser ut genom fönstret.

Vet du, vem som kommer nu?

KRISTINA
ser ut genom fönstret; faller på knä förkrossad.

Det är för mycket!

ELIS.

Fordringsägaren, han som kan ta våra möbler när som hälst, han Lindkvist, som flyttat hit för att sitta som spindeln mitt i nätet och bevaka flugorna...

KRISTINA.

Fly!

ELIS reser sig.

Nej! icke fly!... Nu när du blev svag, blev jag stark... nu kommer han gatan framåt... och har redan kastat sina onda ögon på rovet...

KRISTINA.

Gå undan, åtminstone!

ELIS.

Nej, nu roar han mig... Han tycks ljusna upp, som om han såg bytet i fällan... Kom du!... han räknar stegen till grinden och har sett på den öppna dörren, att vi äro hemma... Men nu mötte han någon och stannar att prata.... Han talar om oss, för han tittar hit...

KRISTINA.

Bara han icke råkar mor här, så att hon med häftiga ord gör honom oförsonlig... Avstyr det, Elis!

ELIS.

Nu skakar han käppen, som om han bedyrade, att här skall icke nåd gå för rätt!... Han knäpper upp överrocken för att visa, att man ännu inte tagit kläderna av kroppen... Jag ser på hans mun vad han säger... Vad skall jag svara honom ... »Min herre, ni har rätt! Tag allt, det tillhör er!»...

KRISTINA.

Så endast skall du säga!

ELIS.

Nu skrattar han! Men gott, icke elakt! Kanske han icke är så elak, fastän han vill ha sina pangar!... Om han bara ville komma  n u, och sluta det välsignade pratet... nu är käppen i rörelse igen... de ha alltid käppar, de som ha utestående fordringar... och lädergaloscher som säger »vitsch, vitsch» alldeles som spön i luften...

Lägger Kristinas hand på sin hjärtsida.

... känner du, hur mitt hjärta slår... jag hör det själv som en oceanångare i högra örat... Nå Gud, nu tog han avsked!... och galoscherna sen! »Vitsch, vitsh» som påskriset... men han har berlocker! Då är han inte utfattig! Alltid ha de berlocker av karneol som gammalt kött de skurit ur nästans ryggar... hör på galoscherna... »vargar, vargar, argar, argare, argast, vitsch, vitsch!» Pass på! Han ser mig! Han ser mig!... Bugar sig utåt gatan. ... Han hälsar först! Han ler! Han viftar med handen... och...

Nedfaller vid skrivbordet gråtande.

Han gick förbi!

KRISTINA.

Lovad vare Gud!

ELIS

Han gick förbi!... Men han kommer igen!... Låt oss gå ut i solen.

KRISTINA.

Och middagen med Petrus?

ELIS.

Eftersom jag icke är bjuden än, så avstår jag! För övrigt, vad skulle jag där i glädjen att göra! Att möta en trolös vän! Jag skulle bara lida på hans vägnar, så att jag icke kunde bli sårad på egna!

KRISTINA.

Tack, för att du stannar hos oss!

ELIS.

Det gör jag hälst! som du vet!... Gå vi?

KRISTINA.

Ja, den här vägen! Går åt vänster.

ELIS
då han går förbi Benjamin, klappar han honom på huvudet.

Mod, gosse!

BENJAMIN
döljer ansiktet i händerna.

ELIS
tar riset från matbordet och sätter det bakom spegeln.

Det var ingen olivekvist duvan kom med — det var björk!

Ut.

*

ELEONORA

in från fonden; en sexton års flicka med fläta på ryggen. Hon bär en gul påsklilja i kruka. Utan att se eller låtsas se Benjamin, tar hon vattenkaraffin från skänken och vattnar blomman, ställer den på matbordet, sätter sig vid matbordet mitt emot Benjamin, betraktar honom och härmar hans åtbörder.

BENJAMIN
betraktar henne förvånad.

ELEONORA
med en gest åt påskliljan.

Vet du vad  d e t  är?

BENJAMIN barnsligt, enkelt.

Det är påsklilja, vet ja' ju!... Men vem är du?

ELEONORA vänligt, sorgset.

Ja, vem är du?

BENJAMIN som förut.

Jag heter Benjamin och är inackorderad här hos fru Heyst.

ELEONORA.

Jaså! Jag heter Eleonora och är dotter här i huset.

BENJAMIN.

Så underligt, att man aldrig talt om dig!

ELEONORA.

Om de döda talar man icke!

BENJAMIN.

Döda!

ELEONORA.

Jag är borgerligt död, ty jag har begått en mycket dålig handling.

BENJAMIN.

Du!

ELEONORA.

Ja, jag har förskingrat förmyndarmedel — och det gjorde nu inte så mycket, ty orätt fås skall förgås — men att min gamle far fick skulden och kom i fängelse, ser du, det kan aldrig förlåtas.

BENJAMIN.

Så sällsamt och vackert du talar... Och aldrig har jag tänkt på det, att mitt arv kunde vara orätt fånget.

ELEONORA.

Man skall icke binda människorna, man skall lösa dem.

BENJAMIN.

Ja, du har löst mig från grämelsen att vara bedragen.

ELEONORA.

Du är alltså en myndling...

BENJAMIN.

Ja, och som fått den sorgliga lotten att hos dessa fattiga människor sitta av deras skuld.

ELEONORA.

Du må icke begagna hårda ord, ty då går jag min väg; jag är så mjuk, att jag icke lider något hårt! Emellertid... detta lider du för min skull?

BENJAMIN.

För din fars skull.

ELEONORA.

Det är enahanda, ty han och jag äro en och samma person ...   Paus.   Jag har varit mycket sjuk ... varför är du så sorgsen?

BENJAMIN.

Jag har haft en motgång!

ELEONORA.

Skall du vara ledsen för det? »Ris och straff giver vishet, och den, som straff hatar, måste dö...» Vilken motgång har du haft?

BENJAMIN.

Jag har blivit underkänd i latinskrivningen — fastän jag var alldeles säker.

ELEONORA.

Jaså, du var alldeles säker, så säker, att du kunde hålla vad på att gå igenom.

BENJAMIN.

Det gjorde jag också!

ELEONORA.

Jag kunde tro det! Ser du, så gick det för att du var så säker.

BENJAMIN.

Tror du det var orsaken?

ELEONORA.

Visst var det! Övermod går före fall!

BENJAMIN.

Så skall jag komma ihåg det nästa gång.

ELEONORA.

Det är rätt tänkt; och de offer som Gud behaga — är en bedrövad ande.

BENJAMIN.

Är du läsare?

ELEONORA.

Ja, jag är läserska!

BENJAMIN.

En troende, menar jag!

ELEONORA.

Ja, jag menar det samma. Så, att om du talar illa om Gud, min välgörare, så sitter jag icke vid samma bord som du!

BENJAMIN.

Hur gammal är du?

ELEONORA.

För mig finns icke tid och icke rum; jag är överallt och när som hälst! Jag är i min fars fängelse och i min brors skolrum, jag är i min mors kök och i min systers butik långt borta i Amerika. När det går min syster väl och hon får sälja, så känner jag hennes glädje, och går det henne illa så lider jag, men mest lider jag, när hon handlar orätt. Benjamin, du heter Benjamin, emedan du är den yngsta av mina vänner... ja, alla människor äro mina vänner... vill du låta mig upptaga dig, så skall jag lida för dig också.

BENJAMIN.

Jag förstår egentligen icke orden du säger, men jag tycker mig fatta meningen av dina tankar! Och numera vill jag allt vad du vill!

ELEONORA.

Vill du då att börja med upphöra döma människor, även dem som äro förvunna brottslingar...

BENJAMIN.

Ja, men jag vill ha en grund för det! Jag har läst filosofi, ser du!

ELEONORA.

Å, har du! Då skall du hjälpa mig att tyda detta av en stor filosof. Han säger nämligen: »De som hata den rättfärdiga, de skola brottslige varda.»

BENJAMIN.

Enligt all logik betyder det, att man kan bli dömd till att begå brott...

ELEONORA.

Och att brottet självt är ett straff.

BENJAMIN.

Det är verkligen djupt! Man skulle kunna tro, att det var Kant eller Schopenhauer.

ELEONORA.

Känner icke!

BENJAMIN.

I vilken skrift har du läst det?

ELEONORA.

I den heliga Skrift!

BENJAMIN.

Verkligen? Står det sådant där?

ELEONORA.

Vilket okunnigt, vanvårdat barn du är! Om jag fick uppfostra dig!

BENJAMIN.

Lilla du!

ELEONORA.

Men det är bestämt intet ont hos dig! Du ser snarare god ut... Vad heter din lärare i latinet?

BENJAMIN.

Lektor Algren!

ELEONORA

Jag skall komma ihåg det!... Å, nu har min far det mycket ont! De äro elaka mot honom.

Står stilla som om hon lyssnade.

Hör du att det sjunger i telefontrådarne... det är de hårda orden, som den mjuka skönröda kopparen icke kan fördraga... när mänskorna förtala varandra i telefonen, så klagar kopparn, och anklagar... —   Hårt. — och varje ord skrives i boken... och vid tidens slut kommer räkningen!

BENJAMIN.

Så sträng du är!

ELEONORA.

Icke jag, icke jag! Hur skulle jag våga vara det? Jag, jag?

Hon går till kaminen och öppnar luckan; tar fram några sönderrivna lappar av vitt brevpapper.

BENJAMIN
reser sig och ser i papperen, som Eleonora ordnar på matbordet.

ELEONORA för sig.

Att människor äro så tanklösa, att de lägga sina hemligheter i kaminer... Vart jag kommer, går jag genast i kaminen! Men jag missbrukar det aldrig, det skulle jag inte våga, för då fick jag ont!... Vad är nu detta?   Läser.

BENJAMIN.

Det är licentiat Petrus som skriver och stämmer möte med Kristina... Det har jag väntat på länge!

ELEONORA
lägger handen över papperen.

Å, du, vad har du väntat på? Säg, du onda människa, som tror ont bara! Detta brev för endast gott med sig, ty jag känner Kristina som skall bli min svägerska. Och detta möte skall avvärja en olycka för bror Elis... Vill du lova mig att du tiger, Benjamin?

BENJAMIN.

Jag tror inte jag skulle våga tala om det!

ELEONORA.

Så orätt människor göra som hava hemligheter... De tro sig visa och äro dårar!... Men vad skulle jag där att göra!

BENJAMIN.

Varför är du nyfiken, ja?

ELEONORA.

Ser du det är min sjukdom att jag måste veta allt, eljest blir jag orolig...

BENJAMIN.

Veta allt?

ELEONORA.

Det är ett fel, som jag icke kan övervinna. Men jag vet ändå vad stararna säger.

BENJAMIN.

Inte kan de tala?

ELEONORA.

Har du inte hört starar som man lärt tala?

BENJAMIN.

Jo, som man lärt!

ELEONORA.

Alltså kan starar lära tala! Nu finns det sådana som lära sig själva eller äro autodidakter... de sitter och lyssnar, förstås, utan att vi vet det, och så säger de efter. Jag hörde nyss, när jag kom, två stycken i valnötsträdet som satt och prata.

BENJAMIN.

Så rolig du är? Man vad sa de då?

ELEONORA.

Jo! »Petrus» — sa den ena. »Judas!» sa den andra — »Lika mycket» sa den förra. — »Fi, fi, fi!» sa den andra. Men har du märkt, att näktergalarna bara sjunga i de dövstummas trädgård härinvid?

BENJAMIN.

Ja, det är känt! Varför gör de det?

ELEONORA.

Därför, att de som ha hörsel höra inte vad näktergalarna säga; men dövstummarne hör det!

BENJAMIN.

Tala om mera sagor!

ELEONORA.

Ja, om du är snäll!

BENJAMIN.

Hur snäll?

ELEONORA.

Jo du ska aldrig märka ord med mig, och aldrig säga att så sa du då, och då sa du så... Ska jag tala mera om fåglar! Det är en ond fågel, som heter rått-vråken; som man kan höra av namnet, så lever han av råttor. Men som han är en elak fågel, så skall han ha svårt att ta råttorna. Därför kan han bara säga ett enda ord och det låter, som när katten säger »miau». När nu vråken säger »miau», så går råttorna och gömma sig... men vråken förstår inte vad han själv säger — men utan mat blir han ofta, för han är stygg! — Vill du höra mera? Eller ska jag tala om blommor?... Vet du att när jag var sjuk, fick jag ta in en drog av bolmört, som har den egenskapen att göra ögat till ett förstoringsglas ... Belladonnan däremot gör, att man ser allting förminskat... Nåväl, nu kan jag se längre än andra, och jag kan se stjärnorna på ljusa dagen!

BENJAMIN.

Men stjärnorna är ju inte oppe?

ELEONORA.

Så lustig du är! Stjärnorna äro ju alltid oppe... och nu sitter jag mot norr och ser på Cassiopea som liknar ett dubbelt v och sitter mitt i Vintergatan... kan du se den?

BENJAMIN.

Nej, det kan jag inte!

ELEONORA.

Lägg nu märke till det, att den ena människan k a n se det, som den andra inte ser... var därför icke så säker på d i n a ögon!... Nu skulle jag tala om den här blomman som står på bordet... Det är en påsklilja som är hemma i Schweiz... den har en kalk som druckit solljus, därför är han gul och stillar smärtorna... Jag gick nyss förbi en blomsterhandel, såg den och ville skänka den åt bror Elis... När jag från portgången skulle gå in i butiken, fann jag dörren stängd... det är nämligen konfirmation i dag... Som jag måste ha blomman, tog jag upp mina nycklar och prövade... kan du tänka, att min dörrnyckel passade... Jag gick in... Ja, förstår du blommornas tysta språk! Varje doft uttrycker en hel mängd tankar, och dessa tankar överföllo mig; och med mitt förstorande öga såg jag in i deras verkstäder som ingen sett. Och de talade till mig om sina sorger som den oförståndige trädgårdsmästaren ådragit dem — jag säger icke grymma — ty han är bara tanklös!... Därpå lade jag en krona och mitt kort på disken — tog blomman och gick.

BENJAMIN.

Så tanklöst! Tänk om man saknar blomman och icke finner pängarne?

ELEONORA.

Det är sant! Du har rätt.

BENJAMIN.

En slant kan ju komma undan, och om man bara finner ditt kort, så är du förlorad!

ELEONORA.

Men ingen kan väl tro, att jag velat taga något?

BENJAMIN fixerar henne.

Inte?

ELEONORA
betraktar honom och reser sig.

Å! Jag vet, vad du menar! Sådan far, sådant barn! Vad jag varit tanklös! Vad!... Nå! det som skall ske, sker!   Sätter sig.   Må ske då!

BENJAMIN.

Kan man inte ordna det där...

ELEONORA.

Tyst! och tala om något annat!... Lektor Algren!... Stackars Elis! Stackars oss alla! Men det är påsk, och vi ska lida. Det är ju konsert i morgon? och de ger Haydns Sju orden på korset! »Moder, se din son!»

Hon gråter i händerna.

BENJAMIN.

Vad är det för sjukdom du haft?

ELEONORA.

Denna sjukdomen är icke till döds utan till Guds ära! »Jag väntade det goda, och det onda kom; jag väntade ljuset, och mörkret kom!» ... Hur var din barndom, Benjamin?

BENJAMIN.

Jag vet inte. Tråkigt! Och din?

ELEONORA.

Jag har aldrig haft någon. Jag är född gammal... Jag visste allt, när jag föddes, och när jag lärde något var det blott som att minnas. Jag kände människornas... tanklöshet och oförstånd när jag var fyra år, och därför var man stygg mot mig!

BENJAMIN.

Allt vad du säger, tycker jag mig ha tänkt, jag också!

ELEONORA.

Det har du nog gjort med!... Varför trodde du, att min slant skulle vara bortkommen i blomsterhandeln?

BENJAMIN.

Därför att det, som är förargligt, skall alltid ske!

ELEONORA.

Det har du också märkt!... Tyst, nu kommer någon!   Ser utåt fonden. Jag hör... att det är Elis!... O, så roligt!... Min enda vän på jorden!...  Hon mörknar.  Men... han väntar mig icke! Och han blir inte glad att få se mig. Nej, det blir han inte!... Säkert inte! — Benjamin, Benjamin, visa ett vänligt ansikte och ett glatt sinne, när min stackars bror kommer. Jag går hit in, så får du bereda honom på min hitkomst. Men inga hårda ord, det gör mig så ont, hör du det! Giv mig din hand!

BENJAMIN räcker handen.

ELEONORA
kysser honom ovanpå huvudet.

Så! Nu är du min lilla bror! Gud välsigne och bevare dig!

Går till vänster och i förbigående klappar hon vänligt Elis överrock på ärmen.

Stackars Elis!

*

ELIS
in från fonden, bekymrad.

FRU HEYST in från köket.

ELIS.

Se där är mamma!

FRU HEYST.

Var det du? Jag tyckte mig höra en främmande röst!

ELIS.

Jag har nyheter! Råkade på gatan advokaten!

FRU HEYST.

Nåå?

ELIS.

Målet skall nu gå till hovrätten ... och, för tids vinnande måste jag läsa igenom alla rättegångsprotokollen.

FRU HEYST.

Nå, det gör du snart!

ELIS
antyder handlingarne på skrivbordet.

Å! jag trodde det var förbi; och nu måste jag pinas igenom hela denna passionshistoria — alla anklagelser, alla vittnesmål, alla bevis! Om igen!

FRU HEYST.

Ja, men så blir han frikänd i hovrätten.

ELIS.

Nej, mor; han har ju erkänt!

FRU HEYST.

Ja, men det kan vara ett formfel, sa advokaten s i s t, när jag talte vid honom!

ELIS.

Det sa han för att trösta dig!

FRU HEYST.

Du ska inte bort på middan?

ELIS.

Nej!

FRU HEYST.

Nu har du ändrat dig igen!

ELIS.

Ja!

FRU HEYST.

Det är illa sådant!

ELIS.

Jag vet det, men jag kastas ju som en spån mellan brottsjöar.

FRU HEYST.

Jag tyckte precis jag hörde en främmande röst, som jag kände igen! — Men jag hörde väl galet! Pekar på överrocken. Den där rocken skulle inte hänga där, sa jag! Går till höger.

ELIS.
drar sig åt vänster; får se påskliljan på matbordet. Till Benjamin.

Var har den blomman kommit ifrån?

BENJAMIN.

Det var ett ungt fruntimmer hit med den!

ELIS.

Fruntimmer! Vad är detta nu? Vem var det?

BENJAMIN.

Det var...

ELIS.

Var det... min syster?

BENJAMIN.

Ja!

ELIS sjunker ned vid matbordet.

Paus.

ELIS.

Talte du vid henne?

BENJAMIN.

Ja då!

ELIS.

Å Gud, är det icke nog snart!... Var hon elak mot dig?

BENJAMIN.

Hon? Nej, hon var så snäll, så snäll!

ELIS.

Märkvärdigt!... Talte hon om mig? Var hon mycket ond på mig?

BENJAMIN.

Nej! Tvärtom! Hon sa, att ni var hennes bästa enda vän på jorden...

ELIS.

Vilken sällsam förändring!

BENJAMIN.

Och när hon gick, klappade hon er rock, där, på ärmen...

ELIS.

Gick? Vart gick hon?

BENJAMIN pekar åt vänster dörr.

Dit in!

ELIS.

Hon är där då?

BENJAMIN.

Ja!

ELIS.

Du ser så glad och vänlig ut, Benjamin.

BENJAMIN.

Hon talte så vackert för mig...

ELIS.

Vad talte hon om?

BENJAMIN.

Hon berättade sagor, och så var det mycket om religion ...

ELIS reser sig.

Som gjorde dig glad.

BENJAMIN.

Ja!

ELIS.

Stackars Eleonora, som är så olycklig själv och kan göra andra glädje!

Går till vänster, dröjande.

Gud hjälpe mig!

ANDRA AKTEN.

Långfredag.

ELIS halvhögt till Kristina.

Ja, långfredag! Men så fruktansvärt lång! Och snön har lagt sig på gatstenarne som halm utanför den döendes bostad; varje ljud har upphört — utom orgelns basar, som jag hör ända hit...

KRISTINA.

Mamma gick visst i aftonsången...

ELIS.

Ja, och emedan hon icke vågade sig i högmässan... mänskornas blickar såra henne...

KRISTINA.

Det är underligt med dessa människor; de fordra, att vi alla hålla oss undan, de tycka det passande...

ELIS.

Ja, och med rätta kanske...

KRISTINA.

För en endas felsteg är hela familjen bannlyst...

ELIS.

Ja, så  ä r  det!

ELEONORA
skjuter lampan över åt Benjamin, att han skall se bättre.

ELIS
antyder Eleonora och Benjamin.

Se på de där!

KRISTINA.

Är det inte vackert!... Och så väl de komma överens!

ELIS.

Vilken lycka, att Eleonora är så lugn! O, måtte det räcka blott!

KRISTINA.

Varför skulle det icke?

ELIS.

Därför... att lyckan icke brukar räcka så länge! Jag är rädd för allting i denna dag!

BENJAMIN
skjuter lampan sakta över åt Eleonora, att hon må se bättre.

KRISTINA.

Se på dem!

ELIS.

Har du märkt vad Benjamin är förändrad! Det dova trotset har givit vika för en stilla undergivenhet...

KRISTINA.

Tänk, vad hon är ljuv i hela sitt väsen — man vill icke begagna ordet skön!

ELIS.

Och hon har fört med sig en fridens ängel, som går omkring osynlig och andas en stilla ro... Själva mor visade ett lugn, när hon fick se henne, ett lugn som jag icke väntat!

KRISTINA.

Tror du hon är återställd nu?

ELIS.

Ja, om icke denna överdrivna känslighet vore kvar. Hon sitter nu och läser Kristi Pinos Historia och ibland gråter hon.

KRISTINA.

Nå, det minns jag vi gjorde i skolan också om onsdagarne under fastan...

ELIS.

Tala inte så högt, hon hör så väl!

KRISTINA.

Inte nu! Hon är så långt borta!

ELIS.

Har du märkt, hur Benjamin fått något värdigt, förnämt över sina drag?

KRISTINA.

Det är lidandet; glädjen gör allting banalt.

ELIS.

Kanske det snarare är... kärleken! Tror du icke de där små ...

KRISTINA.

Tyst, tyst, tyst... inte röra fjärilens vingar! Då flyger han sin väg!

ELIS.

De ser nog på varann och låtsas bara läsa, för de vänder inga blad, vad jag kan höra.

KRISTINA.

Tyst!

ELIS.

Se, nu kan inte hon styra sig...

ELEONORA

stiger upp, går på tå till Benjamin och lägger sin schal på hans axlar. Benjamin gör ett milt motstånd, men ger efter; varpå Eleonora går och sätter sig och skjuter lampan över åt Benjamins sida.

KRISTINA.

Hon vet icke hur väl hon vill, den arma Eleonora.

ELIS reser sig.

Nu återvänder jag till mina rättegångshandlingar.

KRISTINA.

Kan du se något ändamål med detta läsande?

ELIS.

Endast ett: att hålla mor kvar vid hoppet! Men fastän jag bara låtsas läsa, jag med, stanna ändock ord som törnen i botten på mitt öga. Vittnenas uppgifter, siffersummor, fars tillståelser... så här: »den anklagade erkände under tårar»... Så mycket tårar, så mycket tårar. Och dessa papperen... med sina stämplar som påminna om falska sedlar eller fängelselås; och snörena och de röda sigillen... Jesu fem sår likna de... och satserna, som aldrig ta slut, de eviga kvalen... Det är långfredagsgöra... I går lyste solen, i går foro vi till landet, i tankarne... Kristina... tänk, om vi måste stanna här i sommar!

KRISTINA.

Så skulle vi spara mycket pängar... men ledsamt vore det!

ELIS.

Jag överlevde det aldrig... Tre somrar har jag vistats här... och det är som en grav. Mitt på dagen, och man ser den långa gråa gatan slingra sig som en löpgrav... icke en människa, och icke en häst, icke en hund... Men ur kloakmynningarna komma råttorna fram, emedan kattorna äro på sommarnöje... Och innanför reflexionsspeglarne sitta några kvarblivna och speja på sin nästas kläder... »Si, den där går i vinterkläder!»... och på sin nästas sneda klackar, och sin nästas fel... Och ur de fattiges kvarter kryper fram krymplingar, som gömt sig förut, människor utan näsa och öron, elaka människor och olyckliga... Och de sitta i stora promenaden och sola sig, alldeles som om de intagit staden... där nyss vackra välklädda barn lekte under sköna mödrars ömma uppmuntrande ord, där stryka nu skaror trasiga som banna och pina varandra... Jag minns en midsommardag för två år sedan!

KRISTINA.

Elis, Elis! Se framåt, framåt!

ELIS.

Är det ljusare där?

KRISTINA.

Låt oss tro det!

ELIS sätter sig vid skrivbordet.

Om det blott ville sluta snöa därute! Så att man kunde komma ut och vandra!

KRISTINA.

Kära vän, i går afton önskade du mörkret tillbaka, för att vi skulle vara dolda för människors blickar... »Mörkret är så skönt, så välgörande,» sa du; »det är som att dra täcket över huvet!»

ELIS.

Då ser du, att eländet är lika stort i vilket fall som hälst...  Läser i papperen.   Det värsta här i processen är dock de närgångna frågorna om min fars levnadssätt... Det står, att vi höllo lysande bjudningar... Ett vittne säger, att han drack!... Nej, det är för mycket! Jag kan icke mera!... Men jag måste ändå... ut till slutet!... Fryser du icke?

KRISTINA.

Nej, men varmt är det inte!... Lina är icke hemma?

ELIS.

Hon är till skrift som du vet.

KRISTINA.

Mamma kommer väl snart hem?

ELIS.

Jag är alltid rädd, när hon kommer utifrån, för hon har hört så mycket, och sett så mycket... och allting är ont.

KRISTINA.

Det är ett ovanligt tungsinne i er familj.

ELIS.

Därför har aldrig annat än tungsinta människor velat umgås med oss! De glada ha skytt oss!

KRISTINA.

Nu kom mamma i köksdörrn!

ELIS.

Var icke otålig mot henne, Kristina!

KRISTINA.

Ah nej! Hon har det nog svårast av oss alla! Men jag förstår henne icke!

ELIS.

Hon döljer sin skam så gott hon kan och därför blir hon ofattlig. Stackars mor!

*

FRU HEYST
in; svartklädd, med psalmbok och näsduk i handen.

God afton, barn.

ALLA
utom Benjamin som hälsar tyst.

God afton mamma lilla!

FRU HEYST.

Ni är svartklädda allihop, som om ni hade sorg.

Tystnad.

ELIS.

Snöar det ännu?

FRU HEYST.

Ja, det snögloppar! Ni har kallt här!...

Fram till Eleonora och klappar henne.

Nå min pulla, du läser och studerar, ser jag! Till Benjamin. Och du studerar lagom du!

ELEONORA
tar moderns hand och för den till sina läppar.

FRU HEYST
undertrycker sin rörelse.

Så, mitt barn! Så, så!...

ELIS.

Du var i aftonsången, mamma!

FRU HEYST.

Ja, det var stadskomministern, och jag tycker inte om honom.

ELIS.

Råkade du någon bekant?

FRU HEYST sätter sig vid sybordet.

Bättre hade varit, att jag ingen råkat!

ELIS.

Då vet jag vem...

FRU HEYST.

Lindkvist! Och han kom fram till mig...

ELIS.

Så grymt, så grymt.

FRU HEYST.

Frågade, hur det stod till... och, föreställ er min fasa, han frågade, om han fick göra en visit i afton.

ELIS.

På helgdagsafton?

FRU HEYST.

Jag blev svarslös! Och han fattade min tystnad som ett samtycke!   Paus.   Han kan vara här när som hälst!

ELIS reser sig.

Här? Nu?

FRU HEYST.

Han sa, att han ville lämna ett papper, som det brådskade med.

ELIS.

Han vill ta möblerna.

FRU HEYST.

Men han såg så besynnerlig ut... jag förstod honom inte!

ELIS.

Så må han komma. Han har rätten på sin sida, och vi få böja oss. Vi måste ta emot honom på ett passande sätt, när han kommer.

FRU HEYST.

Blott jag slipper se honom!

ELIS.

Ja, du kan ju hålla dig inne i våningen...

FRU HEYST.

Men möblerna får han inte ta. Vad skulle vi bo uti, om han tog bort alla sakerna? Man kan ju inte vara i tomma rum! Ju!

ELIS.

Rävarna hava kulor, och fåglarna nästen... det finns husvilla som bo i skogen.

FRU HEYST.

Där skulle skälmarna bo, men icke hederligt folk.

ELIS vid skrivbordet.

Nu läser jag, mamma!

FRU HEYST.

Har du funnit något fel?

ELIS.

Nej, jag tror inte det finns något!

FRU HEYST.

Men jag råkade stadsnotarien nyss, och han sa, att det skulle kunna finnas ett formfel, ett jävigt vittne, ett obevisat påstående eller en tvetalan. Du måtte inte läsa noggrant!

ELIS.

Jo, mamma, men det är så pinsamt...

FRU HEYST.

Hör nu, jag råkade stadsnotarien nyss — det är sant det talte jag om — och så berättade han om ett inbrott, som begicks här i stan i går, mitt på ljusa dagen.

Eleonora och Benjamin lystra till.

ELIS.

Inbrott? Här i stan? Var?

FRU HEYST.

Det skulle ha varit i blomsterhandeln på Klostergatan. Men det var mycket underligt alltihop. Saken skulle varit så: handelsmannen stängde sin butik för att gå i kyrkan, där hans son... kanske det var dottern, skulle konfirmeras... När han nu kom hem vid tretiden, kanske det var fyra, men det gör nu ingenting... ja, så stod butikdörren öppen, och, det fattades blommor, en hel mängd, särskilt en gul tulpan, som han först märkte!

ELIS.

En tulpan! Om det varit en lilja skulle jag bli rädd...

FRU HEYST.

Nej, det var en tulpan, det är alldeles säkert. Ja, nu är polisen i rörelse emellertid.

ELEONORA har rest sig, som om hon ville tala, men BENJAMIN går fram till henne och viskar något.

FRU HEYST.

Tänk, på själva skärtorsdagen, då ungdomen konfirmeras, göra inbrott... Bara skälmar, hela stan! Och därför sätter de oskyldiga människor i fängelse.

ELIS.

Misstänker man ingenting då?

FRU HEYST.

Nä! Men det var en underlig tjuv, ty han tog inga pängar i växellådan!...

KRISTINA.

O, att denna dag vore slut!

FRU HEYST.

Och om Lina komme hem bara!... Jo, jag hörde talas om Petrus' middag i går! Själva landshövdingen var med.

ELIS.

Det förvånar mig, ty Petrus ansågs alltid vara emot landshövdingepartiet!

FRU HEYST.

Så har han väl ändrat sig nu.

ELIS.

Han heter inte Petrus för ro skull, synes det.

FRU HEYST.

Vad har du mot landshövdingen?

ELIS.

Det är en hindrare! Han hindrar allting; han hindrade folkhögskolan, hindrade ungdomens vapenövningar, han ville hindra de oskyldiga cyklarne, de vackra skollovskolonierna... och han har hindrat mig!

FRU HEYST.

Det där förstår jag inte... och det kan vara detsamma. Emellertid höll landshövdingen ett tal... och Petrus tackade...

ELIS.

... rörd, förmodar jag, och förnekade sin lärare och sade: »Jag känner icke den mannen.» Och åter gol hanen! Hette inte landshövdingen Pontius med tillnamnet Pilatus?

ELEONORA
rör på sig, som om hon ville tala, men lugnar sig.

FRU HEYST.

Du ska inte vara så bitter, Elis. Människor är människor, och man får dras med dem!

ELIS.

Tyst! Jag hör Lindkvist komma!

FRU HEYST.

Kan du höra det i snön?

ELIS.

Jag hör hans käpp stöta i stenarne och hans lädergaloscher!... Gå ut, mamma!

FRU HEYST.

Nej, nu vill jag stanna, så ska jag säga honom något!

ELIS.

Snälla mamma, gå! Det blir för pinsamt!

FRU HEYST reser sig; uppskakad.

Den dag jag föddes må vara förgäten!

KRISTINA.

Icke banna!

FRU HEYST
med ett uttryck av själsstorhet.

»Skulle icke hellre den orättfärdige hava denna vedermödan och en ogärningsman sådan jämmer lida.»

ELEONORA
med ett anskri av ångest.

Mamma!

FRU HEYST.

Min Gud, vi haver du övergivit mig! Och mina barn!

Går till vänster.

*

ELIS som lyssnar utåt.

Han har stannat!... Kanske tycker han det är opassande... eller alltför grymt!... Men det tycker han nog inte, han som kunnat skriva sådana förfärliga brev! Det var alltid på blått papper och jag kan sedan dess icke se ett blått brev utan att darra!

KRISTINA.

Vad ämnar du säga, vad ämnar du föreslå?

ELIS.

Jag vet inte! Jag har förlorat all besinning, all eftertanke... Ska jag falla på knä för honom, be honom om nåd... Hörs han? Jag hör ingenting annat än blodet, som susar i mina öron?

KRISTINA.

Låt oss tänka det värsta fallet! Han tar allt...

ELIS.

Så kommer husvärden och vill ha borgen, som jag icke kan skaffa... Han vill ha borgen, då möblerna icke längre stå som säkerhet för hyran!

KRISTINA
som bakom gardinen sett utåt gatan.

Han är icke mera där! Han har gått!

ELIS.

Å!... Vet du, att mammas likgiltiga undergivenhet plågar mig mer än hennes vrede!

KRISTINA.

Hennes undergivenhet är bara låtsad eller inbillad. Det var något av lejoninnans rytande i hennes sista ord... Såg du hur stor hon blev?

ELIS.

Vet du, när jag nu tänker på Lindkvist, ser jag honom som en godmodig jätte, som bara vill skrämma barn! Hur kan jag komma på det nu?

KRISTINA.

Tankarne komma och gå...

ELIS.

Vilken lycka, att jag ej var på middagen i går... Jag hade bestämt hållit ett tal mot landshövdingen... och så hade jag förstört allt för mig och oss! Det var en stor lycka!

KRISTINA.

Ser du det!

ELIS.

Tack för rådet. Du kände din Petrus, du!

KRISTINA.

Min Petrus!

ELIS.

Jag menade... min! Se, nu är han här igen! Ve oss!

Man ser på gardinen skuggan av en man som obeslutsamt nalkas. Skuggan förstoras småningom och blir jättestor. Alla förbliva i den högsta ångest.

Jätten! Se jätten, som vill sluka oss!

KRISTINA.

Nu är det att le åt som i sagorna!

ELIS.

Jag kan icke le mera!

Skuggan förminskas och försvinner.

KRISTINA.

Se på käppen, då, och du måste skratta!

ELIS.

Han gick! Ja, nu vill jag andas, ty nu kommer han icke igen förr än i morgon! Å!

KRISTINA.

Och i morgon skiner solen, då är det uppståndelsens afton, snön är borta och fåglarne sjunga.

ELIS.

Tala mera sådant! Jag s e r allt vad du säger.

KRISTINA.

Att du kunde se in i mitt hjärta, att du kunde se mina tankar, mina goda avsikter, min innerligaste bön, Elis, Elis, då jag nu...  Hejdar sig.

ELIS.

Vad? Säg?

KRISTINA.

Då jag nu... ber dig om en sak.

ELIS.

Säg!

KRISTINA.

Det är ett prov! Tänk på det, att det är prov, Elis!

ELIS.

Prov! Prövning? Nåväl!

KRISTINA.

Låt mig... Nej, jag vågar inte! Det k a n misslyckas!

ELEONORA lystrar till.

ELIS.

Varför plågar du mig?

KRISTINA.

Jag får ångra't; jag vet det!... Må ske! Elis, låt mig gå på konserten i afton.

ELIS.

Vilken konsert?

KRISTINA.

Haydns Sju orden på korset, i domkyrkan!

ELIS.

Med vem?

KRISTINA.

Med Alice...

ELIS.

Och?

KRISTINA.

Petrus!

ELIS.

Med Petrus?

KRISTINA.

Se, nu mörknade du!... Jag ångrar mig, men det är försent!

ELIS.

Ja, det är bra sent! Men förklara dig!

KRISTINA.

Jag förberedde dig på, att jag inte kunde förklara mig, men därför begärde jag ditt gränslösa förtroende!

ELIS milt.

Gå! Jag litar på dig; men jag lider likafullt av, att du söker förrädarens sällskap!

KRISTINA.

Det fattar jag! Men det är ju ett prov!

ELIS.

Som jag icke mäktar bestå!

KRISTINA.

Du skall!

ELIS.

Jag vill, men jag kan icke! — Du skall gå i alla fall!

KRISTINA.

Din hand!

ELIS räcker handen.

Se här!

Det ringer i telefon.

ELIS till telefon.

Hallå!... Intet svar!... Hallå!... Det svarar med min egen stämma!... Vem är där... Så underligt! Jag hör mina egna ord som ett eko!

KRISTINA.

Sådant kan ju hända!

ELIS.

Hallå!... Nu är det hemskt!   Ringer av.  Gå nu, Kristina! Utan förklaringar, utan omständigheter. Jag skall bestå provet!

KRISTINA.

Gör du det, så går det oss väl!

ELIS.

Jag gör det!...

KRISTINA drar sig åt höger.

ELIS.

Varför går du den vägen?

KRISTINA.

Jag har mina kläder därute! Alltså! Farväl så länge! Går.

ELIS.

Farväl min vän!  Paus.   För evigt!

Störtar ut till vänster.

*

ELEONORA.

Gud hjälpe oss, vad har jag nu gjort? Polisen söker efter den felaktige, och om jag upptäckes — stackars mamma, och Elis!

BENJAMIN barnsligt.

Eleonora, du ska säga att jag har gjort det!

ELEONORA.

Du, kan du bära en annans skuld, du barn?

BENJAMIN.

Det är väl lätt att göra, då man vet man är oskyldig.

ELEONORA.

Man skall aldrig narras!

BENJAMIN.

Nå, låt mig telefonera till blomsterhandlaren och säga hur det är!

ELEONORA.

Nej, jag har handlat orätt, och jag skall straffas med oron. Jag har väckt deras skrämsel för inbrott, och jag skall skrämmas.

BENJAMIN.

Men om polisen kommer...

ELEONORA.

Det är nog svårt... men då skall det så vara! — O, att denna dag vore slut!

Tar pendylen på matbordet, och drar upp visarne.

... Snälla klocka, gå lite fortare! Tick, tack, ping, ping, ping! Nu är hon åtta! Ping, ping, ping... nu är hon nio! Tio! Elva! Tolv!... Nu är det påskafton! Nu går solen snart opp, och så skriver vi på påskäggen! Jag skall skriva så här: »Si vedersakaren haver begärat Eder, att han skulle sålla Eder såsom vete; men jag haver bedit för dig»...

BENJAMIN.

Varför gör du dig själv så illa, Eleonora?

ELEONORA.

Jag! Illa! Tänk, du Benjamin, på alla utslagna blommorna, blåsipporna, snöklockorna, som fått stå i snön hela dagen och hela natten, och frysa ute i mörkret! Tänk vad de skola lida! Natten är nog svårast, då det är mörkt, och de bli mörkrädda, och kan inte springa sin väg... och de stå och vänta det skall bli dager. Allt, allt lider, men blommorna mest! Och flyttfåglarne som kommit! Var ska de sova i natt?

BENJAMIN barnsligt.

De sitter i ihåliga trän, vet du ju.

ELEONORA.

Inte finns det så många ihåliga trän så de räcker åt alla! Jag har bara sett två ihåliga trän här i parkerna, och där bo ugglorna ju, som dödar småfåglarne... Stackars Elis, som tror att Kristina gick ifrån honom; men jag vet att hon kommer igen!

BENJAMIN.

Om du vet det, varför sa du det inte?

ELEONORA.

Därför att Elis skall lida; alla skola lida i dag på långfredan, därför att de skola erinra Kristi lidande på korset.

Ljudet av en polispipa höres utifrån gatan.

ELEONORA far upp.

Vad var det?

BENJAMIN reser sig.

Vet du inte?

ELEONORA.

Nej!

BENJAMIN.

Det var polisen!

ELEONORA.

Ah!... Ja, så lät det, när de skulle komma och gripa far... och då vart jag sjuk! Och nu kommer de och tar mig!

BENJAMIN
ställer sig vänd emot fonddörren framför Eleonora.

Nej, de få inte ta dig! Jag ska försvara dig, Eleonora!

ELEONORA.

Det är vackert, Benjamin, men du får det icke...

BENJAMIN
ser ut genom gardinerna.

Det är två stycken!

Eleonora vill tränga undan Benjamin, men han gör milt motstånd.

Inte du, Eleonora, då - vill jag inte leva mer!

ELEONORA.

Gå och sätt dig i stolen där, barn! Gå och sätt dig!

BENJAMIN lyder motvilligt.

ELEONORA
ser ut bakom gardinerna utan att dölja sig.

Det var två gossar bara! O, vi klentrogna; tror du Gud är så grym, då jag inte gjort ont, endast handlat tanklöst... Det var rätt åt mig! Varför tvivlade jag!

BENJAMIN.

Men i morgon kommer han, som vill ta möblerna.

ELEONORA.

Han må komma! Och vi få gå ut! Ifrån alltsammans... alla gamla möblerna, som far hade samlat åt oss, och som jag sett, sedan jag var litet barn! Ja, man skall inte äga något, som binder en vid jorden. Ut på de steniga vägarne och vandra med såriga fötter, ty den vägen leder uppåt, och därför är han mödosam...

BENJAMIN.

Nu plågar du dig igen, Eleonora!

ELEONORA.

Låt mig!... Men vet du, vad jag svårast skiljs ifrån? Det är pendylen, där! Den var med när jag föddes, och den har mätt ut mina timmar och dagar...

Hon lyfter pendylen från bordet.

... Hör du han pickar som ett hjärta... alldeles som ett hjärta... och han stannade på timman, när farfar dog, ty han var med redan då! Ajö, lilla ur, må du snart stanna igen!... Vet du, att han brukade forta sig, när vi hade olyckan i huset, alldeles som om han ville komma över det onda, för vår skull, förstås! Men när det var ljusa tider, så saktade han för vi skulle få njuta dess längre. Det var den snälla klockan! Men så hade vi en elak... den får hänga i köket nu också! Den kunde inte lida musik, utan så fort Elis spelade på pianot, så började hon slå, det märkte vi alla, icke bara jag; och därför får hon sitta i köket, för hon var stygg! Men Lina tycker inte heller om den, för hon är inte tyst om nätterna, och så kan hon inte koka ägg efter henne... för då blir de alltid hårdkokta, säger Lina! Nu skrattar du!

BENJAMIN.

Ja, vad skall jag göra!...

ELEONORA.

Du är en snäll gosse, Benjamin, men du skall vara allvarsam! Tänk på riset, som sitter där bakom spegeln!

BENJAMIN.

Men du talar ju så lustigt, så jag måste le... och varför skulle man gråta jämt?

ELEONORA.

Skall man icke gråta i jämmerdalen, var skall man då gråta?

BENJAMIN.

Hm!

ELEONORA.

Du ville gärna le hela dan, men därför har du fått också! Och jag tycker endast om dig, då du är allvarsam. Kom ihåg det!

BENJAMIN.

Tror du, att vi kommer ut ur allt detta, Eleonora?

ELEONORA.

Ja, det mesta skall reda sig, bara Långfredan är över, men icke allt! I dag ris, i morgon påskäggen! I dag snö, i morgon tö! I dag döden, i morgon uppståndelsen!

BENJAMIN.

Så vis du är!

ELEONORA.

Ja; jag känner redan, att det klarnar ute till vackert väder, att snön smälter... det luktar smält snö redan härinne... och i morgon slå violerna ut mot söder vägg! Molnen ha lyft sig, det känner jag på andhämtningen... å jag vet så väl när det är öppet till himmelen!... Gå, och drag undan gardinerna, Benjamin; jag vill, att Gud skall se oss!

BENJAMIN
reser sig och lyder; månsken faller in i rummet.

ELEONORA.

Ser du fullmånen! Det är påskens! Och nu vet du, att solen finns kvar, fastän månen ger skenet!

TREDJE AKTEN.

Påskafton.

BENJAMIN in från höger.

ELEONORA.

Var har du varit så länge, Benjamin?

BENJAMIN.

Inte var det länge!

ELEONORA.

Jag har längtat efter dig!

BENJAMIN.

Var har du varit då, Eleonora?

ELEONORA.

Jag har varit på torget och köpt blåsippor och nu ska jag värma dem, för de hade frusit, stackrarna.

BENJAMIN.

Var är solen?

ELEONORA.

Bakom dimmorna; det är inga moln i dag, det är bara havsdimmor, för de luktar salt...

BENJAMIN.

Såg du, att fåglarne levde ännu därute?

ELEONORA.

Ja, och det faller ingen till marken utan att Gud vill. Men på torget, där fanns döda fåglar...

*

ELIS in från höger.

Har tidningen kommit?

ELEONORA.

Nej, Elis!

ELIS
går över scenen; då han är mitt på scenen, kommer Kristina från vänster.

KRISTINA utan att märka Elis.

Har tidningen kommit?

ELEONORA.

Nej, den har icke kommit!

ELEONORA.

Hu, så kallt det blev! Det har kommit hat i huset! Så länge här fanns kärlek, kunde man fördraga allt, men nu, hu, så kallt!

BENJAMIN.

Varför frågar de efter tidningen?

ELEONORA.

Förstår du inte det? Det är där det skall stå.

BENJAMIN.

Vad?

ELEONORA.

Alltsammans! Inbrottet, polisen och mera till.

*

FRU HEYST från höger.

Har tidningen kommit?

ELEONORA.

Nej, mamma lilla!

FRU HEYST går ut till höger igen.

Säg till mig först, när den kommer!

ELEONORA.

Tidningen, tidningen! — — — Ack, om tryckeriet hade gått sönder, om redaktören blivit sjuk... nej, så får man inte säga! Vet du, jag var hos far i natt...

BENJAMIN.

I natt?

ELEONORA.

Ja, under sömnen... och så var jag i Amerika hos syster... hon hade i förgår sålt för trettio dollars och då har hon förtjänat fem.

BENJAMIN.

Är det mycket eller litet, det?

ELEONORA.

Det är ganska mycket!

BENJAMIN slugt.

Mötte du någon bekant, när du var på torget?

ELEONORA.

Varför frågar du det? Du skall inte vara slug med mig, Benjamin; du vill veta mina hemligheter, men det får du inte.

BENJAMIN.

Och du tror, att du får veta mina på det sättet!

ELEONORA.

Hör du det sjunger i telefontrådarne. Alltså, nu har tidningen kommit ut; och nu telefonera människorna! »Har ni läst?» »Ja, jag har läst!» »Är det inte rysligt?»

BENJAMIN.

Vad är rysligt?

ELEONORA.

Allt! Hela livet är rysligt! Men vi måste vara nöjda ändock!... Tänk på Elis och Kristina; de tycka om varandra, och de hata varandra likafullt, så att termometern sjunker, när de gå igenom rummet! Hon var på konserten i går och i dag tala de icke vid varandra... varför, varför?

BENJAMIN.

För din bror är svartsjuk!

ELEONORA.

Nämn icke det ordet! Vad vet du för övrigt om det, annat än att det är en sjukdom och följaktligen ett straff. Man skall icke röra vid det onda, ty då får man det över sig! Se bara på Elis; har du inte märkt, hur förändrad han är, sen han började läsa i de där papperen...

BENJAMIN.

I rättegången?

ELEONORA.

Ja! Är det inte, som om all ondskan där hade trängt in i hans själ och nu lyste ut genom hans anlete och blickar... Detta känner Kristina och för att icke få hans onda över på sig, gör hon sig ett harnesk av is! Ack, de papperen där; om jag fick bränna upp dem! Det strålar elakhet och falskhet och hämnd ut ur dem. Därför, mitt barn, skall du hålla det onda och det orena ifrån dig, både från dina läppar och ditt hjärta!

BENJAMIN.

Vad du lägger märke till allting också!

ELEONORA.

Vet du vad som förestår mig, i händelse Elis och de andra få reda på, att det är jag, som köpt påskliljan på det ovanliga sättet?

BENJAMIN.

Vad vill de göra dig?

ELEONORA.

Jag blir skickad tillbaka... dit, varifrån jag kommit, där solen icke lyser, där väggarne äro vita och nakna som i ett badrum, där endast höres gråt och klagan, där jag suttit bort ett år av mitt liv!

BENJAMIN.

Vart menar du?

ELEONORA.

Där man plågas, svårare än i fängelset, där de osaliga bo, där oron är hemma, där förtvivlan vakar natt och dag och därifrån ingen återvänder.

BENJAMIN.

Svårare än fängelset, var menar du?

ELEONORA.

I fängelset är man dömd, men därborta är man fördömd! I fängelset är man rannsakad och hörd, där borta är man ohörd!... Stackars påskliljan, som är skulden; jag ville så väl och gjorde så illa!

BENJAMIN.

Men varför går du icke till blomsterhandlaren och säger: »så var det»? Du är alldeles som ett lamm, när det skall slaktas.

ELEONORA.

När det vet, att det  s k a l l  slaktas, så klagar det icke och söker icke fly. Vad kan det annat göra!

*

ELIS
in från vänster med ett brev i handen.

Har inte tidningen kommit ännu?

ELEONORA.

Nej, min bror!

ELIS
vänder sig om, talar utåt köket.

Lina skall gå och köpa en tidning!...

FRU HEYST in från höger.

ELEONORA och BENJAMIN förskräckta.

ELIS till Eleonor och Benjam.

Gå ut, barn, ett ögonblick, är ni snälla!

ELEONORA och BENJAMIN ut till vänster.

*

FRU HEYST.

Du har fått ett brev?

ELIS.

Ja!

FRU HEYST.

Från anstalten?

ELIS.

Ja!

FRU HEYST.

Vad vill de?

ELIS.

De återfordra Eleonora.

FRU HEYST.

Det får de icke! Det är mitt barn!

ELIS.

Min syster!

FRU HEYST.

Vad menar du då?

ELIS.

Jag vet inte! Jag kan inte tänka mer!

FRU HEYST.

Men det kan jag!... Eleonora, sorgebarnet, har kommit med glädje, icke denna världens, dock; hennes oro har förvandlats i frid som hon delar med sig! Klok eller icke! För mig är hon vis, ty hon förstår att bära livets börda bättre än jag, än vi. För övrigt, Elis, är jag klok, var jag klok, då jag trodde min make oskyldig? Jag visste ju, han var överbevisad med materiela, påtagliga bevis och att han själv erkänt!... Och du, Elis, är du vid ditt förnuft, då du icke ser, att Kristina älskar dig! Då du tror, att hon hatar dig?

ELIS.

Det är ett märkvärdigt sätt att älska!

FRU HEYST.

Nej! Din köld förfryser henne invändigt, och det är du som hatar. Men du har orätt, och därför får du lida!

ELIS.

Hur kan jag ha orätt? Gick hon icke med min trolöse vän i går afton?

FRU HEYST.

Jo, det gjorde hon, och med din vetskap. Men varför hon gick? Ja, det borde du kunna ana!

ELIS.

Nej, det kan jag icke!

FRU HEYST.

Väl! Så må du ha det, som du har det!

*

ELIS.

Detta var den enda verkliga olyckan! Med henne kunde jag bära de andra! Men nu röcks sista stödet, och nu faller jag!

FRU HEYST.

Fall, men fall rätt, så kan du resa dig sedan!... Vad står det för nytt i tidningen?

ELIS.

Jag vet inte; jag är rädd för tidningen i dag!

FRU HEYST.

Giv mig, skall jag läsa den!

ELIS.

Nej! vänta ett ögonblick!...

FRU HEYST.

Vad fruktar du, vad motser du...

ELIS.

Det allra värsta!

FRU HEYST.

Det har redan varit före så många gånger... Och du, barn, om du kände mitt liv... om du varit med, då jag såg din far gå steg för steg i fördärvet, utan att jag fick varna de många, som han bragte i olyckan. När han föll kände jag mig medbrottslig, ty jag var medveten om brottet, och hade icke domaren varit en förståndig man, som insett min svåra ställning som maka, hade jag varit straffad jag med!

ELIS.

Vad föll han på, vår far, jag har aldrig fattat det?

FRU HEYST.

På övermod, som vi alla!

ELIS.

Varför skola vi oskyldiga lida för hans fel?

FRU HEYST.

Var tyst!...

Paus, varunder hon tager tidningen och läser.

ELIS
stående först orolig, sedan går han fram och åter.

FRU HEYST.

Vad är detta?... Sa jag inte, att det var en gul tulpan bland annat, som stulits i blomsterhandeln?

ELIS.

Jo, det minns jag bestämt!

FRU HEYST.

Men här står... en påsklilja!

ELIS förskräckt.

Står det så?

FRU HEYST sjunker ner i en stol.

Det är Eleonora! O Gud! min Gud!

ELIS.

Det var icke slut, alltså!

FRU HEYST.

Fängelset eller anstalten!

ELIS.

Det är omöjligt, att hon gjort det! Omöjligt!

FRU HEYST.

Och nu skall familjens namn ut igen och vanäras ...

ELIS.

Misstänker man henne?

FRU HEYST.

Det står, att misstankarna gå i en viss riktning mot... det är ganska tydligt vart.

ELIS.

Jag skall tala vid henne!

FRU HEYST reser sig.

Tala vackert! Ty jag kan icke mer!... Hon är förlorad... återfunnen och förlorad... Tala vid henne! Ut till höger.

ELIS.

Å! Går till vänster dörr. Eleonora, mitt barn! Kom får jag tala vid dig!

ELEONORA ut; har håret upplöst.

Jag höll på att lägga upp mitt hår!

ELIS.

Låt det vara!... Säg, min lilla syster, var har du fått den blomman?

ELEONORA.

Jag har tagit den...

ELIS.

Å Gud!

ELEONORA.
med nedböjt huvud, förkrossad, med armarne i kors över bröstet.

Men jag lade pängarne bredvid...

ELIS.

Alltså betalat den?

ELEONORA.

Ja, och nej! Det är alltid så förargligt... men jag har inte gjort något ont... jag ville bara väl... tror du mig?

ELIS.

Jag tror dig, syster; men tidningen vet icke, att du är utan skuld!

ELEONORA.

Kära, så måste jag lida det också...

Hon böjer huvudet, så att håret hänger ned framöver.

Vad vill man nu göra med mig? Så må man det!

BENJAMIN
in från vänster, utom sig.

Nej, ni får icke röra henne, för hon har intet ont gjort. Jag vet det, för det var jag, jag, jag — Gråter. — som gjorde det!

ELEONORA.

Tro icke, vad han säger... det var jag!

ELIS.

Vad skall jag tro; vem skall jag tro?

BENJAMIN.

Mig! mig!

ELEONORA.

Mig! mig!

BENJAMIN.

Låt mig gå till polisen...

ELIS.

Tyst, tyst...

BENJAMIN.

Nej, jag vill gå, jag vill gå...

ELIS.

Tyst, barn! Mamma kommer!

*

FRU HEYST
in, häftigt upprörd, tar Eleonora i sin famn och kysser henne.

Barn, barn, mitt älskade barn! Du är hos mig och du stannar hos mig!

ELEONORA.

Du kysser mig, mor? Det har du icke gjort på många år. Varför nu först?

FRU HEYST.

Därför att nu... därför, att blomsterhandlarn är därute och ber om förlåtelse, för att han gjort så mycket förargelse... den förlorade penningen är återfunnen och ditt namn ...

ELEONORA
springer i famn på Elis och kysser honom; därpå tar hon Benjamin om halsen och kysser honom ovanpå huvet.

Du goda barn, som ville lida för mig! Hur kunde du vilja det?

BENJAMIN blyg, barnsligt.

Därför, att jag tycker så mycket om dig, Eleonora!

FRU HEYST.

Tag nu på er barn och gå ut i trädgårn. Det klarnar!

ELEONORA.

Å, det klarnar! Kom Benjamin.

Tar hans hand; de gå hand i hand till vänster.

*

ELIS.

Få vi kasta riset på elden snart?

FRU HEYST.

Inte än! Det är litet kvar!

ELIS.

Det är Lindkvist?

FRU HEYST.

Han står därute! Men han är mycket besynnerlig och oförklarligt blid; skada bara, han är så mångordig och talar så mycket om sig själv.

ELIS.

Nu, sedan jag sett en solstråle, fruktar jag icke möta jätten. Må han komma!

FRU HEYST.

Men reta honom icke.. Försynen har lagt vårt öde i hans hand och de saktmodige... ja, du vet vart de övermodiga gå!

ELIS.

Jag vet!... Hör! de galoscherna: vargar, varg, varg, vitsch! Ämnar han gå in med dem. Varför icke? Det är hans mattor och möbler...

FRU HEYST.

Elis! tänk på oss alla!   Går till höger.

ELIS.

Det gör jag, mor!

*

LINDKVIST

in från höger. Det är en äldre allvarlig man med ett hemskt utseende. Han har  g r å t t  hår med tupé och husartinningar. Stora  s v a r t a  buskiga ögonbryn. Små kortskurna  s v a r t a  polisonger. Glasögon med svarta hornbågar, cirkelrunda. Stora karneolsberlocker på urkedjan; spanskt rör i handen. Svartklädd med pälsen på; cylinder i handen; skaftstövlar med lädergaloscher, som knarra. När han inträder, fixerar han Elis nyfiket och blir hela tiden stående.

Lindkvist är mitt namn!

ELIS i försvarstillstånd.

Kandidat Heyst mitt!... Var god tag plats.

LINDKVIST
sätter sig på stolen till höger om sybordet och ser stint på Elis.

Paus.

ELIS.

Varmed kan jag tjäna?

LINDKVIST högtidligt.

Hm! — Jag hade den äran igår afton redan tillkännage mitt ämnade besök; men vid närmare eftertanke fann jag opassande att på en helgdag upptaga samtal i affärer.

ELIS.

Vi äro mycket tacksamma...

LINDKVIST skarpt.

Vi äro  i c k e  tacksamma! Ja! Paus. Emellertid; i förgår var jag på ett tillfälligt besök hos landshövdingen...

Pauserar, och ser efter vad intryck ordet gör på Elis.

... känner ni landshövdingen?

ELIS vårdslöst.

Jag har icke den äran!

LINDKVIST.

Då ska ni få den äran!... Där talade vi om er far!

ELIS.

Det kan jag tro!

LINDKVIST
tar upp ett papper och lägger på bordet.

Och där fick jag detta papper!

ELIS.

Det har jag väntat länge! Men innan vi gå vidare, skall jag be få fråga en sak!

LINDKVIST kort.

Var så god!

ELIS.

Varför lämnar ni icke detta papper i exekutorernas händer, så sluppe vi åtminstone denna pinsamma och långsamma avrättning?

LINDKVIST.

Jaså, unge man!

ELIS.

Ung eller icke, så begär jag ingen nåd, endast rättvisa!

LINDKVIST.

Jaså! Ingen nåd, ingen nåd! — Se på det här papperet, som jag lagt på bordskanten, här! Nu stoppar jag in det igen!... Alltså rättvisa! Bara rättvisa! Hör nu, gamle vän; det var en gång, jag blev berövad, på ett obehagligt sätt berövad mina pängar! När jag då beskedligt skrev till er och frågade, hur långt uppskov ni behövde, så svarade ni ohövligt! Och behandlade mig, som jag vore en ockrare, den där ville plundra änkor och faderlösa, ehuruväl jag var den utplundrade, och ni tillhörde rövarpartiet. Men, enär jag var förståndigare, så nöjde jag mig med att besvara ert ohövliga tillmäle med ett hövligt, men skarpt! Ni känner mitt blåa papper, va? Jag kan sätta stämplar på't när jag vill, men jag vill inte alltid!

Tittar sig omkring i rummet.

ELIS.

Var så god, möblerna äro till er disposition!

LINDKVIST.

Jag såg inte på möblerna! Jag såg efter, om er mor var här inne! Hon älskar förmodligen rättvisan lika högt som ni!

ELIS.

Jag hoppas det!

LINDKVIST.

Bra!... Vet ni, att om den av er så högt värderade rättvisan fått ha sin gång, så skulle er mor, såsom medveten om den brottsliga handlingen, ha blivit drabbad av den mänskliga rättvisan!

ELIS.

Ånej!

LINDKVIST.

Jo, och det är inte för sent än!

ELIS reser sig.

Min mor!

LINDKVIST
tar upp ett annat men blått papper och lägger på bordet.

Se, nu lägger jag det här papperet här på kanten, och det är verkligen blått... dock ännu inga stämplar!

ELIS.

Herre Gud! min mor! Allt går igen!

LINDKVIST.

Ja, min unge älskare av rättvisan, allt går igen, allt!... sådant kan det vara!... Om jag nu skulle ställa denna fråga till mig själv: Du Anders Johan Lindkvist, född i fattigdom och uppdragen i försakelser och arbete, har du rätt att på din ålderdom beröva dig och dina barn, märk  d i n a  b a r n, det understöd, som du med flit, omtanke och försakelser, märk försakelser, sparat öre för öre? Vad skall du Anders Johan Lindkvist göra, om du vill vara rättvis? Du plundrade ingen, men om du tycker illa vara att du blev plundrad, så kan du icke bo i en stad mer, ty ingen vill hälsa på den obarmhärtige, som begärde igen sitt! Ser ni då, att det finns en barmhärtighet, som går emot rätten, och över den!... Det är nåden!

ELIS.

Ni har rätt, tag allt! Det tillhör Er!

LINDKVIST.

Jag har rätten, men jag vågar icke begagna den!

ELIS.

Jag skall tänka på era barn och icke klaga!

LINDKVIST stoppar in papperet.

Bra! Då stoppar vi in det blåa papperet igen!... Nu gå vi ett steg vidare!

ELIS.

Förlåt... ämnar man verkligen åtala min mor?

LINDKVIST.

Nu gå vi ett steg vidare, först!... Ni känner alltså icke landshövdingen personligen?

ELIS.

Nej, och jag vill inte känna honom!

LINDKVIST
tar fram det blå papperet igen och viftar med det.

Inte så, inte så!... Landshövdingen, ser ni, var en ungdomsvän till er far, och han önskar lära känna er! Allt går igen, allt! Vill ni inte besöka honom?

ELIS.

Nej!

LINDKVIST.

Landshövdingen...

ELIS.

Få vi tala om annat?

LINDKVIST.

Ni skall vara artig mot mig, ty jag är värnlös... emedan ni har opinionen med er och jag bara rättvisan. Vad har ni mot landshövdingen? Han tycker inte om cyklar och folkhögskolor, det hör till hans små egenheter. Vi behöva inte precis respektera egenheterna, men vi gå förbi dem, gå förbi dem och hålla oss till huvudsakerna, människor och människor emellan! Och i livets stora kriser måste vi ta varandra med fel och svagheter, svälja varann med hull och hår!... Gå till landshövdnigen!

ELIS.

Aldrig!

LINDKVIST.

Är ni en sådan man?

ELIS beslutsamt.

Ja, sådan!

LINDKVIST
reser sig och börjar gå på golvet med sina knarrande stövlar, viftande med det blåa papperet.

Det var värre! Det var värre!... Nå, då vill jag börja i en annan ända!... En hämndgirig person har ämnat föra talan mot er mor. Det kan ni hindra!

ELIS.

Hur?

LINDKVIST.

Gå till landshövdingen!

ELIS.

Nej!

LINDKVIST
går fram och fattar Elis i axlarne.

Då är ni den uslaste människa, jag i mitt liv har råkat!... Och nu går jag själv till er mor!

ELIS.

Gå icke!

LINDKVIST.

Vill ni gå till landshövdingen då?

ELIS.

Ja!

LINDKVIST.

Säg om det en gång till, och högre!

ELIS.

Ja!

LINDKVIST.

Då är  d e n  saken klar! Lämnar det blåa papperet. Där är  d e t  papperet!

ELIS
mottager papperet utan att läsa.

LINDKVIST.

Så ha vi numro två; som var numro ett!... Ska vi sätta oss!... De sätta sig som förut. Se, bara vi gå varann till mötes, så blir vägen hälften kortare!... Numro två!... Det är min fordran här på ert bo!... Ja, inga illusioner, ty jag varken kan eller vill skänka bort min familjs gemensamma egendom! Jag skall ha ut min fordran till sista öret.

ELIS.

Det förstår jag!

LINDKVIST skarpt.

Jaså, det förstår ni?

ELIS.

Jag menade icke något sårande...

LINDKVIST.

Nej, jag fattar det.

Lyfter på glasögonen och fixerar Elis.

...Vargen! Arga vargen! Spö, spö! och köttröda karneolen; jätten i Skinnarviksbergen, som inte äter barn, bara skrämmer dem! Jag ska skrämma er, jag, så att ni ska bli från vettet, ska ni. Varenda möbelpinnes värde ska ut... jag har förteckningen här i fickan, och fattas det en enda pinal, så kommer ni i cachotten, där varken sol eller Cassiopeja ska lysa! Jo, jag kan äta barn och änkor, när man retar mig, och opinionen? pah, den... jag flyttar till en annan stad, bara!

ELIS svarslös.

LINDKVIST.

Ni hade en vän, som hette Petrus, Petrus Holmblad. Han var språkkarl och er lärjunge i språk. Men ni ville göra honom till något slags profet... Nåväl, han var trolös; två gånger gol hanen, inte sant?

ELIS tiger.

LINDKVIST.

Mänskliga naturen är opålitlig liksom tingen och tankarne; Petrus  v a r  trolös, jag förnekar det ej, och försvarar honom ej. I den punkten! Men människohjärtat är bottenlöst och där ligger guld och skarn om vartannat! Petrus var er en trolös vän, men en vän likafullt!

ELIS.

En trolös...

LINDKVIST.

En trolös, väl, men en vän likafullt! Denna trolösa vän har er ovetande gjort er en stor väntjänst.

ELIS.

Även det!

LINDKVIST
flyttar sig närmare inpå Elis.

Allt går igen, allt!

ELIS.

Allt ont, ja! Och det goda lönas med ont!

LINDKVIST.

Inte alltid; det goda går också igen! Tro mig!

ELIS.

Jag är väl tvungen, annars pinar ni livet ur mig!

LINDKVIST.

Inte livet, men högfärden och ondskan ska jag krama ur er!

ELIS.

Fortsätt!

LINDKVIST.

Petrus har gjort er en tjänst, sa jag!

ELIS.

Jag vill inte ta några tjänster av den mannen!

LINDKVIST.

Är vi där igen, nu!... Hör nu på! Genom er vän Petrus' förmedling, förmåddes landshövdingen lägga sig ut för er mor! Därför skall ni skriva ett brev till Petrus och tacka honom! Lova det.

ELIS.

Nej! Vilken annan människa i världen men icke honom!

LINDKVIST rycker närmare.

Jag skall väl krama er igen, då... Hör nu, ni har pängar innestående på banken!

ELIS.

Nå, vad kommer det er vid? Jag står väl icke för min fars skulder?

LINDKVIST.

Inte det! Inte det! Var ni inte med och åt och drack, när mina barns pängar spenderades här i huset? Svara!

ELIS.

Jag kan inte neka till det!

LINDKVIST.

Och alldenstund möblerna icke räcka till skuldens betalande, så skriver ni genast ut en check på resten — ni vet summan.

ELIS tillintetgjord.

Även detta?

LINDKVIST.

Även detta! Var så god och skriv!

ELIS
reser sig, tar fram checkboken och skriver vid skrivbordet.

LINDKVIST.

Ställ ut på er själv eller order!

ELIS.

Det räcker ändå inte!

LINDKVIST.

Då får ni gå ut och låna resten! Vartenda öre skall ut!

ELIS
räcker checken åt Lindkvist.

Se här, allt vad jag äger! Det är min sommar och min brud; mer har jag icke att giva!

LINDKVIST.

Då får ni gå och låna, sa jag!

ELIS.

Det kan jag inte!

LINDKVIST.

Då får ni söka borgen!

ELIS.

Det finns ingen, som vill gå i borgen för en Heyst!

LINDKVIST.

Jag skall nu som ultimatum förelägga er de två alternativen: Tacka Petrus, eller ut med hela summan!

ELIS.

Jag vill icke ha något att göra med Petrus.

LINDKVIST.

Då är ni den uslaste människa jag känner! Ni kan med en enkel hövlighetsåtgärd rädda er mors bo och er trolovades existens och ni gör det icke! Det måste finnas motiv som ni icke vill ut med! Varför hatar ni Petrus?

ELIS.

Döda mig, men tortera mig icke längre!

LINDKVIST.

Ni är svartsjuk på honom!

ELIS rycker på axlarne.

LINDKVIST.

Det är så beskaffat!...

Reser sig och går på golvet. Paus.

Har ni läst morgontidningen?

ELIS.

Ja, dess värre!

LINDKVIST.

Hela bladet?

ELIS.

Nej, inte hela!

LINDKVIST.

Jaså!... Såå?... Då vet ni inte att Petrus är förlovad?

ELIS.

Det visste jag inte!

LINDKVIST.

Och icke med vem? Gissa!

ELIS.

Hur...

LINDKVIST.

Han är förlovad med fröken Alice, och det gjordes klart i går på en viss konsert, där er trolovade biträdde som medlare!

ELIS.

Varför skulle det vara så hemligt?

LINDKVIST.

Har inte två unga människor rätt att ha sina hjärtans hemligheter för er?

ELIS.

Och för deras lycka skulle jag lida dessa kval?

LINDKVIST.

Ja! De, som lidit för att bereda er lycka!... Er mor, er far, er fästmö, er syster... Sitt ner, skall jag berätta er en historia, mycket kort!

ELIS sätter sig motvilligt.

Under förra och följande scen klarnar det utanför.

LINDKVIST.

Det var ungefär fyrtio år sedan! Jag kom till huvudstaden som yngling, ensam, okänd och utan bekantskaper, för att söka kondition. Jag ägde bara en riksdaler och det var en mörk kväll. Som jag icke kände något billigt hotell, så frågade jag förbigående; men ingen svarade. Då jag var på höjden av förtvivlan, kom en man och frågade, varför jag grät! — jag grät nämligen. Jag sade honom min nöd! Då vände han om på sin väg, följde mig till ett hotell, och tröstade mig med vänliga ord. När jag gick in genom förstugan, slogs en glasdörr upp till en butik och träffade min armbåge, så att rutan gick sönder. Den oregerliga butikägaren anhöll mig och fordrade betalning, eller skulle han kalla på polis. Tänk er min förtvivlan, med en natt på gatan i sikte! — Den välvillige okände, som sett uppträdet, går emellan, gör sig besvär kalla till polis, och räddar mig!... Denne man — var er far!... Så går allting igen, även det goda. Och för er fars skull... har jag strukit min fordran!... Därför... tag emot detta papper, och behåll denna check!   Reser sig.  Som ni har svårt att säga tack, så går jag med det samma, i synnerhet som jag finner det pinsamt att tackas!   Nalkas fonddörren.  Gå i stället genast till er mor och befria henne från oron!

Gå!

ELIS skyndar ut till höger.

LINDKVIST.

Nå, pysslingar, stig på och var inte rädda... Vet ni vem jag är?...   Med förställd röst.  Jag är jätten i Skinnarviksbergen, som skrämmer barn! Muh! Muh!... Men jag är inte så farlig! — Kom hit, Eleonora!

Du har din fars goda ögon, och han var en god man — men svag!   Kysser henne på pannan.  Så där!

ELEONORA.

O, han talar gott om far! Kan någon mena gott om honom?

LINDKVIST.

Det kan jag! Fråga bror Elis!

ELEONORA.

Då kan ni inte vilja oss ont!

LINDKVIST.

Nej, mitt älskade barn!

ELEONORA.

Nå, men hjälp oss då!

LINDKVIST.

Barn, jag kan inte hjälpa din far från sitt straff, icke Benjamin från latinskrivningen... men det andra är redan hulpet. Livet ger icke allt, och ingenting gratis. Därför ska du hjälpa mig, vill du det?

ELEONORA.

Vad kan jag göra, jag arma?

LINDKVIST.

Vad är det för dag i dag? Se efter!

ELEONORA
tar ner datumvisaren från väggen.

Det är den sextonde!

LINDKVIST.

Väl! Innan den tjugonde skall du ha fått bror Elis att göra ett besök hos landshövdingen och skriva ett brev till Petrus.

ELEONORA.

Ingenting annat?

LINDKVIST.

O, du barn! Men om han underlåter det, så kommer jätten och säger Muh!

ELEONORA.

V a r f ö r  skall jätten komma och skrämma barnen?

LINDKVIST.

För att barnen skall bli snälla!

ELEONORA.

Det är sant! Jätten har rätt!

Kysser Lindkvist på pälsärmen.

Tack snälla jätten!

BENJAMIN.

Du ska säga herr Lindkvist, vet ja' ju!

ELEONORA.

Nej, det är så vanligt, det namnet...

LINDKVIST.

Ajö, med er, barn! Nu kan ni kasta riset på elden!

ELEONORA.

Nej, det ska sitta där, för barnen är så glömska.

LINDKVIST.

Vad du känner barnen väl, lilla du!   Går.

ELEONORA.

Vi få komma till landet, Benjamin! Om två månader! O, om de ville gå fort!

Ser du hur dagarne gå! April! Maj! Juni! Och solen lyser på dem alla! Se!... Nu skall du tacka Gud, som hjälpte oss att få komma till landet!

BENJAMIN blygt.

Kan jag inte få säga det tyst?

ELEONORA.

Jo, du skall få säga det tyst! För nu är molnen borta, och då hörs det ditupp!

*