Hej jag heter Inez och vill med några rader tala om min farfar. Så börjar Inez

  på det band som jag har skrivit av.

 Hans namn var August Linder och i en bok med Rallarminnen som utgavs av Nordiska Museet år 1949

  Ett växlingsrikt rallarliv.

Jag är född den 13 november 1869 på ett torp vid Hunnerberg i Västergötland.

Min första kontakt med rallarlivet fick jag göra vid 21 års ålder. Jag kom till Malmberget och vi började med malmlastning. Det var ett hårt arbete, och dålig förtjänst. Jag kämpade med det i 3 månader, barackerna var fulla av vägglöss. Arbeta hårt på dagen och slåss med vägglössen på natten.

Jag sluta på egen begäran, ämnade mej söderut. Men kom ej så långt. Jag hade förlorat min reskassa, det var i Malmberget, ett superi i stor skala på den tiden. Det var små kåkar ihop spikade av dynamitlådor. Där fanns det gott om sprit och öl. Där gick min förtjänst, 85:- hade jag mistat.

Jag hade glatt humör på den tiden. Jag och en annan kompis med namnet Lövbom, han var Helsing, vi gjorde sällskap, köpte ett kilo amerikanskt fläsk. Sedan for vi på luffen efter järnvägen till Luleå.

Vi gick på nätterna och sov på dagarna. För att undkomma myggen. Min kamrat var ofärdig i båda benen, han tålde icke hoppa på syllarna

Vi ordnade till en koja av granris i det fria, och låg en vecka i skogen. Sen började vi vår vandring till Luleå.

Det var ej gott att få något arbete där. Det var i Svartöstaden, fullsatt var vi kom. Något arbete var ej tänkbart att få. Våra inkomster började krypa ihop. Det var dyrt att leva då också.

Vi kände en gammal rallarbas som hette Nicklasson han hade rest upp till Yttermodjärv. Bodens bana skulle börja då. Vi fortsatte vår vandring från Luleå till Boden och till en bondby som hette Hundsjön.

Vi sökte upp basen uppe i skogen. Han skrattade och tillade, arbete får ni gärna kan ni bara skaffa er husrum och mat, men det blir nog svårt, här är dom rädda för rallarna. Och det fick vi snart tillfälle att se.

Det låg en stor bondgård invid sjösidan vi tog vägen dit och gick in. Vi var då fem i sällskap. Vi knacka på men ingen svara, varför vi öppnade dörren och steg in. Det var två flickor inne, de hoppade och gömde sig bakom den stora spishörnan. Vi hälsade ett vänligt goddag, ni skall inte vara rädda, vi är inte farliga. Stig fram så får vi tala med Eder. Dom svarade ej något, då säger en av grabbarna, fy faan för att stanna här, de e ju tokiga ser i väl, vi tar och sticker över fjället till Sulitelma.

I samma ögonblick öppnades dörren och en 'stor kraftig bonde trädde in. Vi hälsar, han hälsar tillbaka, frågar vad ärende vi har. Säger till flickorna att stiga fram från muren, vilket de även gjorde och såg mycket misstänksamma ut. Vi resonerade med bonden om mat och husrum. Det gick bra han hade varit uppe i Malmberget och arbetat, han kände till livet något. Vi fem fick hyra en bryggarstuga att bo i.

Det var dragit och kallt och vi stoppade med trasor igen springorna i väggarna. Vi började med skogsröjning, det var hugga skog och bränna. Det var korta dagar före julen. Det blev ej dager förrän vid 9 tiden och mörkt kl 3 eftermiddagen. Sedan röjningen var gjord började vi med järnvägen.

Flickorna började snart bli tama, och vi stod i hög gunst hos dem. Ofta var det dans. Bondpojkarna fick dra veven, vi tog hand om flickorna.

En lördagsafton var det dans hos bonden där vi bodde. Det var en stor sal vi fick dansa i. Det var rader med spinnrockar utefter väggarna. Nu hade bondpojkarna samlat ihop sej och vi rallarbusar skulle fä på käften. Vi kom överens om att ej börja. Vi förstod att det skulle bli kalas med knytnävarna. Bondpojkarna hade hovtänger i fickorna. De hjälpte ej. Vi tog varsin spinnrock, vi slog med den tills det ej fanns något kvar av den, vi gjorde salen ren. Det sista vi gjorde kastade vi järnspisen genom fönstret. Då var bonden rädd och gick upp efter ingenjörn. Då var klockan redan 12 på natten. Ingenjör Nordberg frågade oss om vi började slagsmålet.

Nej sa vi det har vi inte gjort. Dom har själva börjat. Det höll flickorna med oss om och sa, att vi var mycket bättre än vad bondpojkarna var. Ingenjören sa då till bonden, att han skulle taga reda på dem som hade börjat, å taga betalt av dem. Och tillade, mina pojkar gör ej något om dom bara får vara ifred. Till oss sa han, gå nu hem och lägg er, nu kan det vara nog för den här gången. Och det gjorde vi för den gången.

Vintern har slutat och det börjar våras uppe bland fjällen. Det var sensommar, man kunde vara ute och njuta av det fria. Det var mycket kortspel i bland. Jag spelade aldrig kort, jag spelade violin, det var mitt största nöje. Gott om flickor hade jag. Jag fick erbjudande om att bli måg hos bonden. Han hade en dotter på 18 är. Det kan hända att jag tog det på skoj, jag hade ej lust att slå mej i ro.

Jag skall nu gå i förväg angående slagsmålen.

Jag hade en kamrat som hette Pyran. Han var mycket för att spela kort. Han kom i lag med en del bondpojkar en söndag. Vi varnade honom, det hjälpte ej. Han blev knivskuren från örat ned till hakan, och måste köras till Boden och få det hopsytt. Vi visste att han som skurit, arbetade i ett bondlag utefter järnvägen.

Vi fick ej tag i honom förrän långt in i vintern. Just på själva julafton. Vi tog en promenad till Svartbyn. Det var ljust i alla fönster i bondgårdarna. Pyra som blivit knivskuren var också med. Han som skurit med kniven satt vid ett dukat bord och spisa julkväll. Där klingades med glas, så dom säg ej att vi stod och stirrade på dem. Vi kom överens om att två man skulle gå in och taga honom. Pyra hade en stor knölpåk under rocken. Han gick in i farstun och ställde sig bakom dörren.

Två man gick in, tog karlen i kragen och drog ut honom. Han som stod bak dörren, springer ut och ger honom ett slag så han faller omkull. Och sen får tänkas själv hur det gick. Bönderna sprang till stallet och selade sina hästar, så många det fanns i byn. Då tänkte vi, nu tar väl satan oss, hur skall vi kunna göra motstånd i denna överhängande fara.

Det gick bra. Banan var då rälslad från Boden till Hundsjön. Det låg en banvaktstuga ej långt därifrån. En av oss, springer upp till banvaktaren, och ringer till våra kamrater i Hundsjön om att vi var i fara. Och att vi var nära och bli ihjälslagna.

Det kom ett gäng på fyrtio man åkande på trallor och vagnar. Vi blev räddade även den gången. Bönderna försvann, och vi reste hem igen. Firade jul i all sämja.

Det dagliga livet gick sin jämna gång. Det började en banbrytning från Koskullskulla till Gällivare hos en entreprenör som heter Höjer. Där tjänade vi bra, och trivdes väl. Det var dåligt med potatis.

Det var sällan man såg någon potatis. Amerikanskt fläsk fanns det gott om, med stora maskbon i. Med sur svagdricka fick det slinka ner och någon nubbe ibland. Det var ej gott att komma över sprit, det var förbjudet att föra sprit över lappgränsen. Och bra var det för många. Det fanns en och annan langare som kom upp ibland, men dom rosade ej marknaden. Dom fick stryk ibland och gav sig iväg. Det började bli kallt däruppe.

Vi slutade, och reste till Örebro - Västeråsbanan vid Krylbo på höstsidan. Där träffade vi ingenjör Holmberg. när vi steg av tåget. Han kände igen oss från norden. Och bjöd oss arbete med detsamma. Det var en by som hette Ombenning och en sjö vid samma namn. Det skulle fyllas över sjön där järnvägen skulle fram för att undvika bergssidan.

Vi var fyra lag, två sidoschaktare, och ett lok med järnvägsvagnar där. Vi bodde i byn Ombenning. Där var det bra folk. Vi hyrde in oss i en gård och fick mat och husrum för ett skapligt pris. Vi bodde där i 3 år och hade trevliga dagar. Förtjänsten var ej så stor som den är nu. Ju mer vi arbetade, ju mer tjänade vi. Vi var fria arbetare. Vi levde fritt liv. Ingen påfösare sprang och gnällde. Vi visste vad vi hade att göra utan påhäng av befäl. Det var nu inte lönt att komma och vara uppnosig. Det fanns ingen fackförening då på den tiden. Det var bara knytnävarna som gav utslag på den tiden. Vi reste från Västmanland med sorgsna sinnen.

Minnet från den tiden ligger ständigt i mitt minne. För dessa vänliga människor skall sent glömmas.

Jag lämnade Västmanland, och fortsätter till Småland. Det bergiga landskapet som gjorde, att man aldrig kunde längta tillbaka igen. Jag jobbade där söder om Vimmerby. I en by som hette Örsåsa. Där var det dock den tiden, blott tattaren som alltid låg på lur efter rallaren, när dom ibland for till Vimmerby för att handla. Dom sände ofta flickor i förväg, att ge sig i släng med rallarna. Sen kom det grabbar som var mindre sympatiska. Då blev det slagsmål med olika tillhyggen. Många gånger kom man hem med sprucken eller svullen näsa.

Jag och en kamrat kom från Vimmerby en kväll. Det var litet mörkt på kvällen. Jag köpte en stor tjock filt, för det var mycket dragit där vi bodde. Jag fick ingen glädje av den, jag miste den på kuppen. Vi fick lärdom att vara försiktiga på Vimmerbyresan.

Vi reste därifrån till Östergötland, till en stor bergsskärning vid Rimforsa, hos en storbas som hette Johansson. Hyrde in oss hos nämndemannen. Där var kul att bo. Vi fick allt vad vi behövde i matväg. Fick hyra en stuga på gården. Vi var sex man där. Vi trivdes mycket bra. Bra arbete. Borrade och sjöng hela dagarna. Tiden flydde fram.

Det hände en sorglig händelse, på andra året. Det hade kommit vilda sällar i laget. Jag hade en kamrat som jag många gånger tagit hand om. Varnat honom för fyllan. Men det hjälpte ej. Han var ej riktigt arbetsför. Vi tog hand om honom, han var som en kock hos oss. Det gjorde han mycket bra. Vi hade festat några dagar då, vi hade jobbat hela vintern. Jag och en smålänning for till Linköping för att fotografera oss. Vi skulle köpa ett par liter och komma hem samma dag till dem.

De skulle stanna hemma. När vi kom ut på gatan, fick vi se kamraterna komma med bondskjuts. En stor flakvagn, halvfulla och skrålande. Vi visade oss ej för dem. Vi gick och fotograferade oss. Vid 2 tiden på dagen skulle vi åka hem. Vi mötte på gatan nämndemannen i Linköping, han stanna hästen, och talade om att det varit ett slagsmål där hemma.

Dom måste sända efter Länsman, han skulle anhålla de tre bråkmakarna. När han skulle sätta handbojorna på Hilding Hagberg då ryckte han bojorna från länsman, och slog dessa i huvudet på honom. Han måste föras till sjukhus. Han fick blodförgiftning, och livet kunde ej räddas. Han dog samma dag.

Hagberg fick fem år. De två andra fick 3 månader. Vi sa då till nämndemannen, ja då är det väl inga utsikter för oss att resa tillbaka och fortsätta, utan blott att hämta våra tillhörigheter och söka arbete på annat håll. Nej sa han, jag har redan ställt i ordning, så det är bara att komma med och flytta in. Ni är välkomna till mej igen. Vi följde hans råd, och åkte med hem och började jobba igen.

När de skulle hämta fångarna i Linköping, skulle de göra uppehåll en timme i Rimforsa. Där fick vi träffa dem. Det var ej så roligt med det mötet. Fällde tårar och stor ånger över den dårskap dom gjort. Hagberg sade till mej hur skall jag kunna uthärda 5 långa är. Jag kunde inge svara. Han tog sitt liv i fängelset, en månad efter det att dom andra avtjänat sitt straff.

Jag lämnar nu Linköping med många glada samt tråkiga minnen. Reser till Nynäsbanan. I det fagra Södertörn. Där slog min första kärlek ut i blom.

Efter många års flackande, landet runt i både Sverige och Norge, hamnade jag hos en rar Södertörns blomma på 18 år. Första gången vi möttes blev jag förtjust. I första ögonkastet som det heter. Jag tappade bort henne ett helt år. Min längtan var stor.

Men jag levde på hoppet. Lärkan kom ett år efter. På en dansbana i Södertörn. Nu har jag funnit dej som jag har sökt efter i ett helt år. Nu släpper jag dej inte. Hon skratta, och hade troligen samma tankar som jag. Vi blev goda vänner. Det blev mer i fortsättningen mellan oss.

Jag fick arbete i en stor bergsskärning. Jag kom i ett dåligt gäng, fyllbultar av värsta sort. Jag insjukna i lunginflammation. Min kamrater reste till Stockholm. Jag var ensam i baracken. Jag satt och skrev hem till mina föräldrar. Då kom det en bas från andra ändan av vår skärning. Han bad mej vässa borr åt det laget, för hans borrsven var i staden och söp

 

Jag svara att det skulle jag göra. Det var i mitten av mars månad, solen sken och det var varmt. Jag satt klädd i en tunn skjorta. Det var ej vanlig smedjärd, det var blott fyra stolpar, inga väggar och ett plåttak på. Jag var svettig och varm. Det började blåsa och snöga. Jag gjorde färdigt borren, och gick sedan in i baracken. Då fick jag frossbrytningar.

Jag kokade kaffe och drack flera koppar. Det hjälpte ej. Jag blev liggande i baracken och kunde ej röra mej. Jag fick ligga där i 14 dagar utan någon hjälp. Det kom hem någon ibland, men för det mesta var dom i Stockholm och festa.

En dag kom ingenjören in i baracken. Och då var en av rallarna hemma. Han frågade varför dom ej arbetade. Han fick till svar, att vi väntade på basen. Ingenjören kom då fram till mej och frågade hur det var. Jag svarade, det vet jag inte, jag vill till sjukhus, här kan jag inte ligga.

Ingenjören skrev genast ut intyg till Serafimern. En kamrat lånade häst av en torpare. Och vi åkte in. Då vi kom till Serafimern skulle jag ej bli mottagen. Jag skulle hava en ansvarsförbindelse från järnvägsbyrån. Min kamrat gick dit.

Jag la mej på en bänk i korridoren. Jag mindes ej nått. Det här var samma år som Nordlund härjade på Prins Karl. Jag lämnade sjukhuset och återvände till Nynäshamn. Men var ej stark. Jag fick börja i en stor bergsskärning, men det var för tungt för mej. Jag höll ut i 3 dagar, sen måste jag sluta. Jag hade några kronor sparade för husrum och till mat.

Någon tid efter tog jag en promenad upp till Länna Gästgivargård. Jag gick in och tog en dricka. Där träffade jag en gammal bekant. Vi hade varit kamrater i Dalarna. Hans namn var Lövborg. Han hade ett lag på 12 man. Det var bra att vi träffas sa han, du får arbete hos mej med det samma. Jag tackade för tillbudet, och talade om att jag hade varit sjuk, och legat på sjukhus i 7 veckor. Jag har ej krafter att arbeta nu som förr.

Det ordnar jag ska du få se sa han. Du skall ej behöva göra nått annat än vässa borr. Jag var expert på borr vässning. Han var gift och hade en präktig hustru. Hon lagade kraftig mat och jag repade mej och blev snart återställd med krafter igen.

Jag var hos honom över vintern. Sen började jag hos en som hette Gärdell. Han hade den största skärningen utefter linjen. Där arbetade vi i 3 är. Det var ett bra rallargäng. Dom firade aldrig som dom andra gjorde. Jag träffade min flicka igen som jag förut nämnde. Vi förlovade oss. Ofta var jag gäst hos hennes föräldrar, och jag var som barn i huset.

När de 3 åren hade gått och arbetet började bli slut. Kom ingenjör Berggren och säger till basen. Jag skall rekommendera Gärdell att hans lag, det är bra arbetare för Stockholms räkning. Ni har varit det bästa laget här på linjen. Stockholm skall taga vatten från en insjö som heter Bornsjön. Vi måste gå med en tunnel från Bornsjön, genom ett berg. Vi antog anbudet, och slutar nu vid Nynäs och fortsatte bredvid Norsborg. Vi började värt arbete den 3 maj 1901. Där var det tyst och stilla, mot vad vi var vana vid. Där var blott Norsborgs Herrgård, samt några statstugor samt en handlande. Maten fick vi laga själva.

Arbetet var hårt och osunt. Vi kämpade fram. Tunneln låg 3,5 m upp under vattenytan. Den var 2,5 m i diameter. Vi arbetade i 2 skift. Det var trång med svängrum. När man borrat 12 hål var det klart att skjuta. Det värsta var när vi skjutit alla hålen, då stod dynamitröken kvar i tunneln. Mänga gånger fick vi krypa på alla fyra för att komma ut. Vi gjorde tunneln färdig, och fick goda rekommendationer av löjtnant Malm, som var en rättvis och förståndig arbetsledare. Den bäste jag haft under min flackande tid.

Mina kamrater lämnade Norsborg. Jag stanna kvar som extra maskinist Jag var då gift med min Södertörns flicka. Jag hämtade henne i Stockholm och vi bosatte oss här. Det var svårt att få bostad. Jag fick hyra ett litet rum under Sturehov. Det var trångt med utrymmet. Jag levde på hoppet och sen på kärleken. Min hustru var mycket ordningsfull att sköta familjen. Hon har aldrig klagat. Det har sett mycket mörkt ut ibland att uppfostra 8 barn. Vi har alltid hjälpts åt. Dela våra bekymmer.  

Förra världskriget köpte jag ett litet jordbruk ute i Huddinge. Det var svårt med födan för 8 barn, samt för oss själva. Det går inte alltid att beräkna, hur försiktigt man än tar det. Jag fick en sjukdom som kallades för ischias i det ena benet, och var ofärdig i 3 är.

En olycka kommer sällan ensam. Jag förlorade min vänstra hand vid en tröskning. Det var ett hårt slag för mej. Det var ej hos mej själv, det var hos en granne. Sen började gumman sjukna och var förbjuden att arbeta. Det var ledsamma dagar för oss. Vi måste avyttra stället. Vi bytte bort det för en villa.

Våra barn flyttade ifrån oss. Den villan vi bytte oss till, fick vi ej heller behålla. Den var dyr, med stora inteckningar. Jag har ej något mer att framföra och ber om ursäkt för mina slarviga rader. Det är ej gott att skriva, när jag ej kan hålla papperet, det hoppar hit och dit.

Vi sitter ensamma min gumma och jag. Vi lever på gamla minnen.

AUGUST LINDER

Det var min farfars berättelse. Nu vill jag lägga till några rader.

Farfars kära Södertörnsflicka bar namnet Tilda och födde 9 barn.

Det var Edvin född 1901, Holger född 1903, Berta född 1905, Harry född 1907, Inez född 1908, Melvin född 1910, Melly född 1912, Dagny född 1917 till sist Edgard född 1922 .

Inez det femte barnet, dog som liten.

Farfar berättar om jordbruket i Huddinge vars namn blev Lindersberg. Dit flyttade de är 1919. Och för mej har det kärleksfulla hemmet glatt mej många många gånger. De har 10 barnbarn. Det är bara jag som har fått förmånen att minnas Lindersberg. Jag är Edvins dotter.

Holger har 2 pojkar, Jan o Björn. Harry fick sonen James.

Melvin töserna Evy och Pia. Melly dottern Elsbritt. Dagny sonen Leif.

Edgard en dotter med namnet Yvonne och en son Kenneth.

För att ni skall få höra vad jag upplevde med farmor och farfar har jag skrivit dessa rader.

Var har glädjen tagit vägen

dom finns ej längre med på stegen genom livets alla skiften

nu är det bara dystra utskrifter var i staden och söp

När man liten ännu var

hade man ju farmor och farfar och sin far

det var fest i deras stuga.

Fast i dag där skulle inte mycket duga

glädje sång dans och mat

bjöds man på kanske i spruckna fat

Farmor allt skulle hinna

mjölka städa köra häst och spinna att det alltid fanns att göra

och på sitt barnbarn alltid ha tid att höra.

Vi många sköna stunder haft

i sol och sommar med hallonsaft

på vintern vi ofta åt middag där

med kalvstek gurka och plommonkompott

om alltid var festligt och gott.

Farmor ofta en virkning hade i knät

på sin runda mage.

Farfar på sin fiol spela

vi sjöng dansa och njöt av det hela.

Farmor ju så gärna ville

till sitt barnbarn lära

hur man med nål och tråd alltid kunde få

råd att virka dukar och gardiner

som i sol och fönster skiner.

Jag än idag sätter upp vad min farmor virkat har

och som minne av henne lever kvar.

Tänk om mina barnbarn kunde få

så fina minnen av mej då

men de går ej för sig

det finns ej tid att sitta samman i lugn och frid

Om inte annat så ska vi på tv titta

för nu kan vi ej varandra hitta

på solig äng med sång och spel

då tycker alla att det är fel

Utan hit och dit vi måste rusa

och med konstlade medel oss berusa

neej om dessa ungar jag tycker synd

som ej kan minnas som mina fynd

Du gode gud som har minnen av oss kvar

låt oss då en fest få ha där vi åter träffas ska

Farfar, Farmor, Far.

 

Inez den 30 november 1979.

Evy tillägger.

När farmor och farfar fick flytta från Lindersberg så köpte dom Brittgården, även kallad Pärlan det ställe som pappa sedan nämner här nedan.

Nästa ställe var det som jag minns och hette Diamanten och låg vid Sjövägen. Farfar hamnade så småningom på Rosendalsgården där han dog den 25 jan 1958.

 

Vad jag också minns var att farfar alltid var glad och spelade på sin fiol och sjöng. Farmor hade blivit tjock och satt jämt i sin stol och virkade. Hon hade diabetes, och kunde därför inte röra sig så mycket.

Detta har pappa dikterat för mej.

 

Till mina Barn och Barnbarn och Barnbarnsbarn.

Jag är sonen Melvin kallas för Melle, gift med Edith Halling, dotter till Tyra och Frittjof Halling, Tullinge.

  

Jag var byggnadsarbetare, fram till Trettonhelgen 1933 då jag fick polio, många tyckte då att Edith skulle göra slut med mej för de ansåg inte att jag var något att ha. Jag var förlamad i båda armarna och kunde inte äta själv.

Men Edith stod emot trycket från släkten och vi gifte oss den 11 november 1933.

Förlamningen släppte gradvis. Men som byggnadsarbetare kunde jag inte fortsätta.

Fick omskola mej till Kontorsmaskinstekniker. Utbildningsbidraget var 90:- i månaden. Edith som då arbetade som sömmerska fick en lön på 125:- i månaden. Hyrde 1 rum och kokvrå på Högalidsgatan 31 i Stockholm. Hyran var 71,50 per månad.

Vi hade svåra är under de 3 år som yrkesutbildningen varade. När den var klar 1936 flyttade vi ut till Huddinge. Vi hyrde 2 rum och kök hos mina föräldrar på Brittgården. Vi köpte sedan oss en tomt intill och byggde ett hus på 3 rum och kök.

Den 27 april 1937 födde Edith oss en dotter som fick namnet Evy.

Vi blev tvungna att sälja huset, på grund av ekonomiska svårigheter och inte kunde få något lån. Bankerna hade stoppat all utlåning till husbyggen.

Vi hyrde då en lägenhet på övervåningen i en villa vid Älgskyttevägen. I oktober 1937 började jag arbeta på Hardar Smith, lönen var 66:- per vecka.

1941 flyttade vi från Älgskyttevägen och hyrde nedervåningen i en villa vid Sjövägen.

Den 1 april 1943 fick vi tillfälle att av Stuvstabolaget köpa en villa på Drabantvägen tillsammans med min bror Holger och hans fru Marta.

Vi bodde på övervåningen som hade 2 rum, kök och hall. 1944 började jag arbeta på Posten Centralverkstad för kontorsmaskiner. Där blev jag kvar till 1957, började då på Postbankens verkstad som tekniker.

I oktober 1948 fick vi tillökning i familjen för då kom Pia född den 29 februari 1948 till oss. Hennes biologiska mor blev svårt sjuk. En arbetskamrat till mej undrade om vi inte kunde ta hand om henne tills modern kom hem. Hon gick bort i april 1949 och Pia blev kvar hos oss.

Den 1 november 1949 fick vi till vår familjs stora glädje adoptera henne.

1953 fick jag polio för andra gången. Vänster ben blev helt förlamad. Förlamningen släppte även denna gång, men jag har fortfarande men från sjukdomen.

Jag var sjukskriven c:a 1 år. Trots många svårigheter svetsades Edith och jag samman och hoppades på många lyckliga år tillsammans.

Edith och  Jag firade vår 60 årsdag i sommarstugan på Mörkö året var 1970

Den 2 april 1955 gifte Evy sig med Göte Melin, son till Gerda och Helge Melin, Huddinge.

Den 29 juli samma år fick dom dottern Inger.

Den 18 januari 1960 fick dom sonen Björn.

1962 sålde vi villan på Drabantvägen och köpte oss en bostadsrättslägenhet på Runvägen 6.

Pia träffade Bernt Lindkvist, son till Elma och Yngve Lindkvist, Huddinge. 1971 blev dom sambo.

Inger träffade Viggo, son till Viola och Klas Engzell Tullinge.

1972 blev dom sambo.

Den 12 sept. 1973 fick Pia och Bernt dottern Sara. 1978 var det dax igen den 17 december föddes dottern Mari.

Vårt första barnbarnsbarn föddes 4 månader senare, närmare bestämt den 12 april, då fick Inger o Viggo dottern Anette.

I oktober samma är gifte Inger och Viggo sig. När jag så gick i pension 1975 (Edith hade då redan gått i pension.) tänkte vi att nu skulle vi kunna ha en skön ålderdom tillsammans med bl.a. resor både inom och utomlands. Men så blev det nu inte.

Under sommaren 1979 började Edith klaga över magsmärtor.

Den 22 maj 1980 gick hon bort på Huddinge Sjukhus. Hon hade cancer i bukspottkörteln. Efter det har jag varit ensam med mina minnen efter Edith. Jag tycker jag bara är en halv människa, saknaden känns så svår, men livet måste ju gå vidare fastän det känns svårt.

Den 24 juni 1983 gifte sig Björn med Heidie Stavin, dotter till Maud Krentzel och Åke Uppman, Huddinge. (Pappa bakade en Schwarzwaldtårta i 2 plan)

Det äktenskapet höll i c:a 1 år.

1986 träffade Björn en rar flicka som heter Lotta Rydelius dotter till Gun och Henry Rydelius

När detta dikteras sitter jag fortfarande kvar på Runvägen.

Så långt hans egen diktamen.

25 jan 1988 flyttade han till ett Servicehus i Stuvsta.

Vi trodde alla det skulle bli en bra lösning, och att han både skulle få bättre hjälp, samt sällskap av de övriga hyresgästerna, men så blev det inte.

Den 14 maj 1988 gifte sig Björn och Lotta i Huddinge kyrka. Brudnäbbar var Anette och Lottas systerdotter Jenny.

Pappa klagade ofta över att ingen besökte honom eller att servicehusets personal inte gjorde det dom skulle. Vi såg ju också att städningen faktiskt var ganska så dåligt utförd. Visserligen älskade han att laga mat och baka, och ställde då till en hel del. Han orkade inte att städa upp ordentligt efter sig. Men samtidigt tycker man ju att städning borde ju åtminstone ske  en gång i veckan. Han hamnade på Huddinge sjukhus ett par omgångar.

Och fick då skriftligt intyg på att han skulle ha mera hjälp hemma. Men detta hjälpte inte heller.

Hur det i verkligheten var kanske nedanstående kan ge besked om.

Själv hade han varit dålig en längre tid. På torsdagen hade han ringt till servicehusets personal och bett dem att gå och handla. Han hade då inte orka att gå själv. Det fanns ej heller någon mat eller mjölk hemma. Dom lovade att dom skulle göra detta. Men tiden gick och dom kom inte. Han ringde då igen, och fick då till svar, att han fick inte hålla på och ringa i ett kör, dom skulle komma så fort dom hann.

Nu visade det sig att dom tydligen hade så väldigt mycket att göra så när Lördagen kom, hade han fortfarande inte sett till dem. Grannfrun fick reda på det och gick och handlade till honom.

Han fick allt svårare att klara sig själv. Men synen och hörseln var det inte något större fel på.

Däremot fick han det allt besvärligare med andningen. Enligt läkarna så var det sviter efter polio.

Pappa kunde vara väldigt snål. Men inte när det gällde att hjälpa mej och Göte. Han ställde alltid upp med handlån när det behövdes. Han var ofta ute hos oss. Han tyckte nog mycket om att vara här, kanske mest för han hade sällskap av hundarna. Det sista året blev det inte så ofta. Han tyckte alltid att det var så dragit och kallt. Själv höll jag på att förgås av värme.

Söndagen det 11 mars 1991 ringde han hem till mej och sa, att nu orkade han inte längre, utan han ville säga adjö och bad mej hälsa Göte. Ja sa till honom att jag kommer så fort jag kan. Ringde upp Pia och det visade sig att han även ringt dit. Sa till Pia att jag skulle åka hem till honom och att hon behövde inte komma om det inte var allvarligt hon hade längre väg och besvär med sina leder. När jag kom hem till honom märkte jag med en gång att han var verkligt dålig. Ringde efter ambulans som körde honom till Huddinge sjukhus. Pia kom också dit. Läkaren tyckte inte att vi skulle lämna sjukhuset utan att vi borde stanna kvar. Pia och jag satt där hela natten. Inger, Lotta och Björn kom upp. Dom åkte sedan hem. men kom tillbaka med kaffe åt Pia och mej.

Hela natten gick och han levde fortfarande, men man såg att han var trött. När morgonmålet kom ville han ha gröt. Pia gick och hämtade det. Jag frågade om han ville sitta upp och det ville han. Jag höll honom i handen samtidigt som jag försökte få ner sänggaveln, plötsligt kände att han försvann. Han verkade inte att lida på något sätt utan det gick bara längre och längre tid mellan andetagen.

Vid 8:a tiden den 12 mars 1991 somnade han in för alltid, han hade äntligen fått återförenas med sin Edith. När mamma gick bort sa han till henne att han snart skulle komma efter, men det tog alltså nästan 11 år.

Han jordfästes vid S:t Botvids kapell i Huddinge. Pappa ligger vid Minneslunden vid Huddinge kyrka, där även mamma ligger. Man får hoppas att det blir så som nedanstående vers antyder.

Mamma har räckt ut handen

Pappa har fattat den

På den andra stranden

mötas de igen.

Här sitter Familjen Melin tillsammans med Morfar Melle och Mormor Edith

Hans intresse för bakning beror nog på att han 1928 var bagarlärling hos Wikanders på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm.

Mamma och Pappa hade även ett sommarställe vid Kasholmen på Mörkö mellan åren 1960-1974. Göte och jag hade också ett litet hus på samma tomt.

Det var bara synd att han skulle behöva uppleva alla sorgligheter som kom att hända inom min familj under åren 1985-1990. Man jag är evigt tacksam att Mamma slapp göra det.

 

Hölö den 29 maj 1992.

Här kommer berättelsen om August dotter Bertha.

Bertha föddes i Norsborg och 1919 köpte hennes pappa ett litet jordbruk i Huddinge som fick namnet Lindersbergs. Stället avyttrades senare och dom flyttade till ett mindre hus, Bertha fick 7 st syskon. Bertha var sin pappa August flicka och han ville ha henne med överallt. När pappa spelade fiol fick hon slå på en triangel.

Hon fick tidigt hjälpa till i hemmet och ta ansvaret för familjen under de år hennes mamma arbetade borta.

Bertha började arbeta hos en familj som hette Sandberg och frun i huset var hennes gudmor. Det var där hon lärde sig laga sin goda mat. När yngsta brodern Edgard föddes 1922 blev hon hemkallad för att hjälpa till att sköta om pojken. Hon spelade också teater i Hörningsnäs biosal, Huddinge. Bertha var även med i Kommunistiska ungdomsföreningen. Hon samt hennes bröder Holger och Edvin sjöng i kören, brodern Harry kom med när han blev äldre. Bertha gifte sig 1942 i Gustav Vasas församling i Stockholm med sin Sven. Dom hade då varit sambo i många år.

Bertha och Sven flyttade från Stockholm till Helsingborg, Nyköping, Visby, Hedemora, Tibro samt till Fors i Dalarna. Där blev hon änka 1961. Hon flyttade då tillbaka till Huddinge.

Hon och Edgard blev ett stöd för varandra. När Edgard blev sjuk hjälpte Berhta honom. Hon handlade, bakade och lagde mat. Hon gjorde en del av vad en hemsamarit skulle ha gjort men utan betalning. Åren gick och Edgard blev sittande i rullstol, en dag tyckte han att varför skall hon gå där utan betalning. Hade inte Bertha ställt upp så skulle kommunen varit tvungna att göra det. När han ansökte om att Bertha skulle få betalt för sin insats, tyckte kommunen att hon var för gammal. Kommunen trodde inte på att hon skulle orka med detta.

Edgard gav sig inte. Till slut kom det folk från kommunen för att kolla upp Bertha och hon fick sin ersättning. En episod som faktiskt var rolig, var när Bertha hade gjort kroppkakor, hon var på väg till Edgard när hon kom på att hon skulle handla något som Edgard behövde. Hon fortsatte ner till Flemmingsbergs Centrum, fortfarande med kastrullen med kroppkakorna i famnen. När hon sedan var på väg tillbaka tog hon rulltrappan.

Där miste hon balansen och ramlade baklänges, men som tur var fanns det en man som kunde ta emot henne innan hon slog i golvet. Inte ens i detta läget släppte hon greppet om kastrullen. Hon sa att Edgard skulle ha sina kroppkakor. Hennes syskonbarn älskade också hennes kroppkakor och har nu lärt sig göra dom själv.

Ett annat tillfälle var när hon blev utsatt för en väskryckare. Dom kom åkande på gångvägen med en moped. Killen som satt på pakethållaren ryckte tag i väskan, men Berha släppte inte taget fastän hon ramlade omkull. En man hörde hennes rop på hjälp och ropade från balkongen, då blev killarna rädda och stack sin väg. Bertha fick ett astmaanfall men väskan höll hon i ett järnhårt grepp. När så Evy sa till henne, hade det varit jag hade jag nog släppt handväskan, men då sa Bertha, det kunde jag ju inte göra, det var ju Edgards pengar om låg där. När sedan Edgard gick bort så trodde vi att hon snart skulle följa efter men vi fick tji. Senare snubblade hon på en matta och bröt lårbenshalsen. Efter det blev hon aldrig bra. Hon som alltid sprang, själv sa hon att hon gick fort, men efter denna händelse blev hon sängliggande. Bertha har också hunnit med att brodera mycket tavlor och dukar som hon gav bort till släktingar och vänner.

Hon klagade aldrig utan var alltid glad, även fast hon fick många svåra astmaanfall. Hon brukade också sjunga en visa med följande text.

Nu är jag färdig min snälla mamma, med rena händer och kammat hår.
Den penningslante den gör detsamma, blott om en brödbit jag av dig får.
Hon hade även en vers utan melodi som hon brukade läsa den lyder

Livet det är en stid, striden en kamp, kampen en häst, hästen ett stadsbud,
stadsbudet en knöl, knölen en potatis.

Bertha avled på Sjödalens sjukhem den 28 november 1997.