Marsvinen

[ Start ] [ Allmänt ] [ Mina marsvin ] [ Skötsel ] [ Marsvinsspråk ] [ Avel ] [ Foton ] [ Länkar ]

Dom här sidorna är tillägnade marsvinen jag hade förmånen att lära känna och räkna som familjemedlemmar under året 1998: Råttan, Lillan, Vincent, Kikalt, Myran, Himpavimpa och Isak. Klicka på namnen för att få veta mer om var och en!

Om du vill veta ännu mer och dessutom om hur det gick till när jag första gången kom i kontakt med marsvin, hur jag köpte marsvin som vuxen och mina uppfödarplaner går det bra att klicka på länkarna, eller bläddra neråt!

Det började en dag när jag plötsligt var helt försvunnen! Mina föräldrar hade letat efter mig överallt och jag kom inte ens hem till middagen. Det var då dom började fråga grannarna och slutligen hittade mig alldeles överlycklig med en liten guldhamster i knät - helt omedveten om både tid och rum. Ett år senare, när jag var åtta år, hade jag sparat ihop till mitt första marsvin.

Mitt första marsvin hette Tuss och han blev min för att han hade ett rosa öra. Han bodde till en början i samma bur som sin bror Ruffs, som ägdes av min lillasyster Erika. Husfriden varade dock inte länge! Tuss var en mycket viljestark ung man och han ville minsann ha all den goda maten för sig själv. Så det blev till att skaffa en ny bur åt lilla Ruffs. (på den tiden trodde man att två marsvinskillar inte kunde bo tillsammans, vilket naturligtvis är en missuppfattning - man ska bara inte ha för liten bur!) Ruffs dog tyvärr ganska snart, efter att vår lillasyster Petra i all välmening matat honom med ett suddgummi. Erika fick en ny liten pojke som hette Pelle. Pelle visade redan på en gång ett stort intresse för att hoppa och det blev tyvärr också hans död. Inom ett halvår var Tuss vårt enda familjemarsvin. Vi skämde bort honom med gurka och maskroskransar och han levde ett långt och väldigt lugnt marsvinsliv. Kanske till och med för lugnt - han fick nämligen väldigt snabbt smeknamnet Gubben... :-)

Vårt andra familjemarsvin hette Luspen. Honom lyckades vi, med stora protester från pappa, tjata in i huset. Han var en mycket vacker sheltie och tyckte väldigt mycket om att springa omkring i Petras rum. Många gånger när jag ringde hem från studentkorridoren lyckades jag reta Petra med att säga att jag ville prata med Luspen istället för henne. Han älskade nämligen att prata och skvallra så fort någon av oss andra satt i telefonen. Snuttisen!

I februari 1998 fick jag min allra första egna lägenhet. Efter att ha flyttat runt i flera år bestämde jag mig för att jag skulle stanna åtminstone några år i Umeå och min nya lägenhet, så då blev det läge att köpa ett nytt litet marsvin. Jag var övertygad om att jag skulle ha en släthårig hona, men jag fastnade istället för det fulaste lilla marsvin jag någonsin sett - Råttan!

Jag har aldrig varit med om en så morsk, busig och tillgiven liten gris som Råttan. Redan från början gick hon stolt omkring i lägenheten på höga ben, som för att visa mig att det var hon som bestämde. Hon visade sig också ha vissa kattlika tendenser. När jag satt vid köksbordet kom hon ofta försiktigt smygande mellan stolsbenen och gick ett par varv runt fötterna på mig innan hon bestämde sig för att anfalla ...och jag funderade på att döpa om henne till Lejon!!! Att foten inte gick med på dylika attacker struntade Råttan fullständigt i - en kompis som ständigt jagar bort henne och ställer till med besvär är ju trots allt ändå en kompis! Jag började fundera på att skaffa Råttan en pojkvän.

En dag när jag gick till djuraffären för att köpa hö fanns där dom sötaste små liv jag någonsin sett. Det var två Teddymarsvin, syster och bror, som nyligen kommit från en uppfödare i södra Sverige. Hanen var redan tingad, men jag mindes att jag bara ett par dagar tidigare sagt till Petra att mitt nästa marsvin skulle vara en Teddy, så jag slog till och köpte Lillan. Den lilla stackaren såg ut som en nytvättad ylletröja som nyss tagits ut ur torktumlaren - helt nerkrymp och tovig med andra ord!

Att se två marsvin tillsammans som tyckte så mycket om varandra som Råttan och Lillan gjorde mig väldigt rörd! Jag tänkte för mig själv att dom säkert skulle bli ännu lyckligare om dom fick en pojkvän och kunde leva under ännu mer normala marsvinsförhållanden. Sagt och gjort! Jag gick till djuraffären och köpte mig en liten pojke. Mitt nya marsvin hade ett mycket vackert ansikte som stack fram ur en stor yvig man som stod rakt ut åt alla håll. Han såg ut som ett litet lejon, så namnet Vincent kom osökt till mig redan på en gång (och påstå aldrig sen att barn inte blir påverkade av TV...). Tycke uppstod genast mellan Råttan och Vincent, och till Lillans stora förtvivlan fick hon inte vara med när dom stora marsvinen var ute och lekte. Hon var nämligen alldeles för liten för såna aktiviteter...

I April började min kompis fundera på att köpa sällskap åt sitt marsvin Lucen. Efter att ha sett hur fånigt lycklig han blev över att träffa mina tjejer så blev det ju svårt att låta bli. Det innebar att jag ofta gick till Arkens Zoohandel i Umeå för att hålla ögonen öppna efter en söt liten flickvän till Lucen. Jag föll på en gång för en släthårig liten hona som var ovanligt morsk och när min kompis inte ville ha henne blev hon min. Hon fick heta Kikalt, eftersom hon var väldigt stor för att vara så liten!

I början av juli fick Råttan en enda liten unge, som fick namnet Myran (Nephilims Måndotter). Eftersom det var så spännande och roligt att föda upp en egen liten unge började jag tänka på att föda upp abessinier i liten skala. Jag kom i kontakt med Cecilia, RCL och köpte i slutet av september två små abyssar: Twins Isak och Twins Himpavimpa.

Fram emot slutet av November 1998 hade mina uppfödarplaner börjat bli riktigt storslagna! Jag skulle åka ner till Stockholm i Januari för att inhandla några stycken Self Beige av Minna, Amiras. Jag planerade alltså att börja avla fram Self Beige, samt även att införa vissa teckningar i färgen, först och främst roan, men även argente. Det kändes som ett jättespännande projekt och jag såg verkligen fram emot att få börja!

Slutet på mina uppfödardrömmar kom någon gång i mitten på december, när jag började få andningsproblem i lägenheten. Astma och allergier satte stopp för uppfödningen och dom djur jag redan hade fick flytta, men jag hoppas verkligen att någon annan ska ta sig an mina planer om att införa teckningar på rasen Self Beige, så att jag får se mina drömdjur på någon utställning någon gång i framtiden!

Tillbaka till toppen!

Tillbaka till startsidan!