Att vara fet...

En fet kvinnas hemligheter.
Nu ska jag berätta för dig hur det är att vara fet.För dig som sneglar på mig och undrar hur det känns ska jag berätta precis hur det är. Jag ska tala om alla fördelar. Jag ska tala om alla nackdelar. Du ska inte undgå en enda detalj. Och efter min berättelse kommer du känna dig nästan lika fet som jag. Jag är 23 år och fet. Fet mage, fet rygg, feta höfter. Feta lår, feta knän. Feta armar och feta fingrar. Till och med örsnibbarna är feta. Fet överallt. Tänk dig! Mina bröst med vårtgårdar stora som handflator, hänger tungt ner till midjan (som om jag hade haft nån). De är förstås inte värda att kalla bröst. Pattar är vad de är. Eller tissar kanske. När det är riktigt varmt ute fungerar vecken under tissarna som svettreservoarer. En positiv sak: jag behöver inga inlägg i BH'n! Hurra!! Inget silikon heller. Mer positivt med att vara fet: Fettet isolerar mot kyla. Om jag trillar ner i en isvak så är jag inte den första att frysa ihjäl. Och så flyter jag bra. Fast jag har hört att det är en myt.

Kom och gnag på mig!
Vid svält. Kom och gnag på mig! Jag har späck så det räcker till en hel skolklass! En gång fick jag den tokroliga frågan: " Håller du på att lägga upp ett nödlager, eller?" Det var i en Lunchkö på ett ställe där man tar för sig av maten själv. På sådana ställen äter jag gärna och mycket. Det är fet, ofta stekt mat. Perfekt för en sån som jag. Det gäller att ta för sig, passa på (för man vet aldrig när man får något nästa gång). Jag borde ha svarat: "Ja, jag lägger upp ett förråd inför den stora svältkatastrofen som säkert kommer drabba Sverige i sinom tid. Det är bäst att ligga före, för man vet ju aldrig. Jag kan leva på vatten i upp till fyrtio år med den här kroppen förstår du". Naturligtvis sa jag inte så. Jag sade ingenting alls, bara log lite dumt bland dubbelhakorna och vände mig bort. Den gamla klyschan "att vilja sjunka genom jorden" stämde bra in. Men det är svårt att gömma sig när man är fet. Det är svårt att hitta ett stort nog att sjunka igenom.

Man syns alltid.
Av någon anledning så syns man alltid.Av någon anledning håller folk alltid ett öga på hur mycket man äter. Och framförallt vad. Jag äter aldrig glass offentligt. Godis gömmer jag i jackfickan och smyger till mig en bit då och då. I förbifarten. Jag låtsas att jag skall klia mig och snabbt slänger jag då in i munnen det som handen gömmer. Oftast är det en kladdig chokladbit, för choklad smälter i värme. Och det är inte alltid tillfället kommer så kvickt som jag önskar. Om någon råkar stirra extra intensivt väntar jag med inmundingandet tills blicken vänsds åt ett annat håll.. Det är inte lika gott att äta lite i taget som att trycka i sig allt på en gång, men sånt gör jag bara hemma. Nästa positiva grej: ju fetare man är desto färre bilringar har man när man sitter. Det är faktiskt sant! Färre men större. Kolla in din egen mage. Om du är en tunnis har du fullt med små minibilringar, inte större än rynkor. Är du åt trivselvikthållet har du fyra-fem stycken cyckelslangsliknande. Själv har jag bara två. Rejäla. Ungefär av traktordäcksstorlek. Är man fet har man även ryggvalkar. Mellan två såna lägger sig BH bandet snällt och skaver, vilket gör att valkarna framträder ännu mer. Perfekta handtag att nypa i för små barn och andra spontana människor. Naturligtvis fullt tillåtet också. Min mormor brukar kärvänligt grabba tag lite här och var i mina fläsklager och säga: "Men nu är det väl dags att börja tänka lite på vad du äter?" En stor missuppfattning bland folk är att jag inte tänker på vad jag äter. Inget kunde vara mer fel. Jag tänker jämt på vad jag äter. Alltid. Jag är fullt medveten om att jag äter för mycket. Det är det som är felet, att detta ätande genomsyrar min vardag fullständigt. För att inte tala om helgerna. Då är det ju verkligen tillåtet att frossa. Det gör ju alla människor.

Smaskiga nackdelar!
Det bildas som jag tidigare antydde, mängder av svett under hängpattarna, mellan bildäcken och ryggvalkarna. Varma sommardagar är jag tvungen att gå in på toaletten och torka mig med pappersservetter då och då. Är det riktigt hett ute skiter jag i det. Då är alla tunna som feta, lika svettiga. Och min svett luktar inte värre än din. Låren, jag glömde låren! De skaver. Mot varann. På insidan av byxorna har jag alltid hål. Ibland kan det bli problem med stolar. Särskilt de som har armstöd. Min feta bakdel ryms helt enkelt inte. På en vanlig stol kan man ju jäsa ut, svämma över åt sidorna och slappna av Men ibland så finns bara karmstolsalternativet. Klämmer jag då ner mig gör det rejält ont. Desutom riskerar jag att fastna. Då står jag hellre upp och skyller på att jag ändå suttit så mycket idag. Förresten, det där med att slappna av- det gör jag aldrig offentligt. Jag tänker ständigt på hur jag för mig, hur jag ter mig. Jag drar in magen, sitter på kanten av stolen, håller armarna i kors över fläsket och Gud vet allt. Och tänk, ändå spelar det ingen roll! Jag ser ju lika fet ut i alla fall! Jag har alltid varit fet. När jag föddes vägde jag långt över fem kilo. Och sedan har det rullat på. Jag har dessutom alltid fått höra att jag är fet. Av farmödrar, mostrar, vänner och bekanta. De har funnits där för mig , för att påminna. I fall jag skulle glömma. Ifall jag en dag skulle inbilla mig att jag tillhör de normalas skara. Då klingar rösterna som små klockor i min tjocka skalle: glöm inte att du är fet! Nej då, jag har inte glömt. Jag lever i min kropp varje dag dygnet om. Jag tvättar ömt mina valkar. Ibland badar jag dem i väldoftande oljor också och smörjer in mig efteråt. Kan tyckas som slöseri med tid och pengar, jag ser motbjudande ut ändå. Men jag har också nerver under mitt fläsk. De når till och med fram till huden. Och min hud vill, tro't eller ej, också bli klappad och ompysslad. Fast jag skäms förstås lite när jag håller på.

Fin och fet?
Ibland klär jag mig fint till fest. Jag fixar håret, sminkar mig, tar på mig mitt finaste tält och kanske ett par örhängen. När jag ser mig i spegeln kan jag nästan tycka att jag ser patetisk ut. Den stackars feta tjejen försöker så gott hon kan att se ut för någonting. Men tyvärr kan hon inte sminka bort fläsket. Banta då säger de kloka. Det är väl bara att bestämma sig. Sluta vräk i dig helt enkelt! Du vet väl att man ska ner på fettet och äta mer grönsaker? Vore det så enkelt skulle jag tillhöra de smalaste i världen. Jag är nämligen expert på kost. Jag kan allt och lite till om kalorier, kolesteroler, fibrer och morötter. Men det är inte där problemet ligger.

Mat-alkoholist.
Jag är av någon obegriplig anledning beroende av mat. En kalori- alkoholist. Och jag kan inte låsa in maten och låtsas att den inte finns. För den förföljer mig överallt. -Till frukost, lunch, tjugo mellanmål och middag. Den finns på TV, i tidningar och affärer. Den är en del av livet som är väldigt svår att komma bort ifrån. Det är som att låta en alkoholist ständigt ha en flaska framför sig och kräva att han endast får ta en sup om dan. Klarar han det? Inte om han är en äkta alkis. Klarara jag av att ha två liter glass i frysen och bara äta en portion? Gissa tre gånger...
Ibland funderar jag över om jag kanske levde i svält i ett tidigare liv. En svält som jag försöker kompensera nu. Men i mitt inre undrar jag om det inte handlar om en svält på någonting annat. I det här livet.