I anarkisten L. Susan Brown's ord:
"Medans den populära bilden av anarkism är en av en våldsam,
anti-stat
rörelse, anarkism är en mycket mer subtil och nyanserad tradition
än
en simpel opposition mot regerings-makt. Anarkister motsätter
sig
idéen att makt och domination är nödvändiga för
samhället, och förordar
istället mer samarbete, anti-hierarkiska former av social, politisk
och ekonomisk organisation." [_The Politics of Individualism_, p. 106]
Emellertid, "anarkism" och "anarki" är tveklöst de mest misrepresenterade
idéerna i politisk teori. Allmänt används orden till
att beskriva "kaos"
eller "utan ordning," således, genom implikation, önskar
anarkister uppnå
socialt kaos och ett återvändande till "djungels lag."
Den här processen av misrepresentation är inte utan historisk
paralell.
Till exempel, i länder som har övervägt härskande
av en person (monarki)
nödvändigt, har orden "republik" eller "demokrati" används
på exakt
samma sätt som "anarki," genom att implicera oordning och förvirring.
Dem med ett fixerat intresse att behålla det status quo kommer
uppenbarligen att implicera att opposition av det rådande systemet
inte kan fungera i praktiken, och att en ny form av samhälle bara
kommer
att leda till kaos. Eller, som Errico Malatesta uttrycker det:
"eftersom det var tänkt att styre var nödvändigt och
att det
utan styre bara kan existera oordning och förvirring, var det
naturligt och logiskt att anarki, vilket betyder frånvaron av
härskande
system, skulle låta som frånvaron av ordning." [_Anarchy_,
p. 12]
Anarkister vill ändra denna "förnuftiga" idén om anarki,
så att folk
kommer att se att styre och andra hierarkiska sociala
relationer både är skadlig *och* onödiga:
"Ändra opinion, övertyga allmänheten om att härskande
system inte bara
är onödigt, men också extremt skadligt, då kommer
ordet anarki, just
för att det betyder frånvaron av härskande system,
att ses i sin rätta
betydelse av all: naturlig ordning, unifierande av mänskliga behov
och allas intressen, fullständig frihet inom fullständig
solidaritet."
[Ibid., pp. 12-13].
Den här FAQ:en är en del av processen att ändra de allmängiltiga
idéerna
rörande anarkism och anarkins mening.
Som kan ses, den strikta, ursprungliga meningen av anarkism var inte
bara "inget styre." "An-arki" betyder "utan härskare," eller
mer generellt, "utan auktoritet," och det är i denna betydelse
som
anarkister fortgående använder ordet. Av den här anledningen,
hellre
än att vara rent anti-stat och anti-härskande, är anarkismen
primärt
en rörelse mot *hierarki*. Varför? För att hierkarki
är den
organisationella strukturen som förkroppsligar auktoritet. Eftersom
staten är den "högsta" formen av hierarki, så är
anarkister
per definition, anti-statliga; men det här är *inte* en tillräcklig
definition av anarkism. Det här betyder att riktiga anarkister
är
emot alla former av hierarkiska organisationsformer, inte bara staten.
Refererande till "hierarki" i det här sammanhanget är en ganska
sen
utveckling -- "klassiska" anarkister som Proudhin, Bakunin och Kropotkin
använde ordet, men sällan (de föredrog "auktoritet"
för det mesta, vilket
var använt som kort för "auktoritär"). Emellertid är
det klart från
deras skrifter att deras filosofi var en mot hierarki, mot alla
ojämlikheter av makt och privilegier mellan individer.
Bakunin talade om det här när han attackerade "officiell"
auktoritet
men försvarade "naturlig influens," och också när han
sade:
"Vill du göra det omöjligt för någon att förtrycka
sin medmänniska?
Gör då säkert att ingen skall besitta makt." [_The
Political Philosophy
of Bakunin_, p. 271]
Som Jeff Draugn påpekar, "medans det alltid har varit en latent
del
av det 'revolutionära projektet', så har det bara på
senare tid som
denna bredare mening av anti-hierarki stigit upp för närmare
granskning. Icke desto mindre, roten till det här är klart
synliga
i de grekiska rötterna av ordet 'anarki.'"
[_Between anarhism and Libertarianism: Defining a New Movement_]
Vi understryker att opposition mot hierarki är, för anarkisterna,
inte begränsad till bara staten. Den inkluderar alla auktoritära
ekonomiska och sociala förhållanden likväl som de politiska,
speciellt dessa associerade med kapitalistisk äganderätt
och löne
arbete. Detta kan bli sett i Proudhon's argument att "*Kapitalism*
. . . i det politiska fältet är analogt med *styre*
. . . Den ekonomiska idén med kapitalism . . . [och] statens
politik eller auktoritetens . . . [är] identiska . . .
[och] sammanlänkade på skiftande sätt. . . Vad kapitlism
gör med
arbete . . . [gör] staten med frihet . . ." [citerad av Max Nettlau,
History of Anarchism_, pp. 43-44]
Således betyder "anarki" mycket mer än bara "inget härskarsystem,"
det betyder opposition mot auktoritära organisationer och hierarki.
I Kropotkin's ord, "ursprunget av det anarkistika inceptionen av
samhället. . . [ligger i] kritiken. . . av hierarkiska organisationer
och de auktoritära formuleringarna av samhället; och . .
. analysen
av de tendenser som syns i mänsklighetens progressiva rörelser."
[_Kropotkin's Revolutionary Pamphlets_, p. 158]
Och, just för att påpeka det uppenbara, anarki betyder inte
kaos
och varken strävar anarkister efter att skapa kaos eller oordning.
Istället önskar vi skapa ett samhälle baserad på
individuell frihet
och frivilligt sambarbete. Med andra ord, ordning från botten
och
upp, inte auktoriteters påtvingade oordning uppifrån och
ner.
För att citera Peter Kropotkin, Anarkism är "det icke-statliga
socialistiska
systemt. . . ." [_Kropotkin's Revolutionary Pamphlets_, p. 46]
Med andra ord, "avskaffandet av utnyttjande av människan av en
människan,
det är avskaffandet av äganderätten [läs kapitalism]
och styre."
[Errico Malatesta, "Towards Anarchism," i _Man!_, M. Graham (Red),
p. 75]
Därför är anarkism, en politisk teori som siktar på
att skapa ett samhälle
som är utan politiska, ekonomiska eller sociala hierarkier. Anarkister
vidhåller att anarki, frånvaron av härskare, är
ett fullt möjligt socialt
system och därmed arbetar för maximerandet av individuell
frihet och
social jämlikhet. De ser målen frihet och jämlikhet
som ömsesidigt
själv-stöttande. För att citera Bakunin:
"Vi är övertygade att frihet utan socialism är privilegium
och orättvisa,
och att socialism utan frihet är slaveri och brutalitet."
[_The Political Philosophy of Bakunin_, p. 269]
Mänsklighetens historia bevisar detta. Frihet utan jämlikhet
är bara
frihet för de mäktiga, och jämlukhet utan frihet är
omöjligt och en
ursäkt för slaveri.
Medans det funns många olika former av anarkism (från individualistisk
anarkism till anarkokommunism -- se sektion A.3 för mer detaljer),
har det alltid funnits två gemensamma saker i kärnan av
dem alla --
motstånd mot stat och motstånd mot kapitalism. I anarkoindividualisten
Benjamin Tucker, insisterar anarkismen på "avskaffandet av staten
och
avskaffandet av utsugning; inget mer regerande över människa
av människa,
och ingen mer utsugning av människa från människa."
[citerad i _Native American Anarchism - A study of Left-Wing American
Individualism_ av Eunice Schuster, p. 140] Alla anarkister betraktar
profit och ränta som *utsugning* (alltså exploatering) och
opponerar sig
lika mycket mot dem och dess förutsättningar lika mycket
som de opponerar
styre och staten.
Mer generellt sett är den 'unfierande länken' inom anarkism
i
L. Susan Brown's ord "en universell fördömelse av hierarki
och
domination samtidigt som en villighet att kämpa för den mänskliga
indi-
videns frihet." [_The Politics of Individualism_, p. 108] För
anarkister
kan en person inte bli fri om de står under statlig eller kapitalistisk
auktoritet.
Så anarkism är en politisk teori som förorder skpandet
av anarki, ett
samhälle baserat på principen om "inga härskare". För
att uppnå detta,
"I likhet med alla socialister, vidhåller anarkisterna att det
privata
ägandeskapet av land, kapital och maskineri har haft sin tid;
att det är dömt att försvinna: och att alla produktionsmedel
måste,
och kommer, att bli gemensamt ägt av samhället, samt bli
skött i
gemenskap med producenterna. Och. . . de vidhåller att det politiska
organisations-idealet är ett samhälle där härskarsystems
funktioner reduceras till ett minimum. . . [och] att det ultimata
målet för samhället är reducerandet av härskarsystems
funktioner
till inget -- det vill säga, ett samhälle utan härskare,
an-arki."
[Peter Kropotkin, Op. Cit., p. 46]
Anarkism är både positiv och negativ. Det analyserar och
kritiserar
nuvarande samhällen medans det på samma gång erbjuder
en vision om
ett potentiellt nytt samhälle -- ett samhälle some maximerar
vissa
mänskliga behov som det nuvarande nekar. Dessa behov, i grunden,
är frihet, jämlikhet och solidaritet, vilket kommer att diskuteras
i section A.2.
Anarkism förenar kritik analys med hopp, för, som Bakunin
pekade ut,
"lusten att förstöra är också en skapande lust."
Man kan inte bygga
ett bättre samhälle utan att förstå vad som är
fel med det nuvarande.
Övervägandes definitioner från _American Heritage Dictionary_, finner vi:
LIBERAL: en som tror på frihet i handling och tanke, en som tror
på fri
vilja.
SOCIALISM: ett socialt system i vilket producenterna äger både
politisk makt och produktions-och distributionsmedlen.
Ta bara de här två definitioner och smält samman dem:
FRIHETLIG SOCIALISM: ett socialt system som tror på frihet i handling
och tanke och på fri vilja, i vilket producenterna äger
både politisk
makt och produktions-och distributionsmedlen.
(Dock måste vi tilläga våra vanliga kommenterar om
bristen på politisk
sofistikation som uppslagsböcker besitter. Vi använder bara
dessa
definitioner för att visa att "frihetlig, liberal" inte implicerar
"fri marknads" kapitalism varken "socialism" statligt ägande.
Andra
uppslagsverk, uppenbarligen, kommer att ha andra definitioner --
speciellt för socialism. Dom som önskar debattera uppslagsverks-
defenitioner är fria att fortsätta med denna oändliga
och politiskt
värdelösa hobby men vi tänker inte göra det).
Emellertid, på grund av skapandet av the Libertarian Party i USA
ser många människor "libertariansk socialism" som en oxymoron.
Många "liberaler" anser att anarkister bara försöker
associera
de "anti-liberala" ideérna hos "socialism" (som liberaler upplever
det)
med den liberalistiska ideologin för att göra dessa "socialistiska"
ideér mer "acceptabla" -- med andra ord, för att försöka
stjäla den
liberala "märket" från dess rättmätiga ägare.
Inget kunde vara längre från sanningen. Anarkister har använt
termen
"liberal, frihetlig" för att beskriva sig själv och sina
idéer sen
1850-talet. Den revolutionära anarkisten Joseph Dejacque publicerade
_Le Libertaire, Journal du mouvement social_ in New York between 1858
and 1861 [Max Nettlau, _A Short History of Anarchism_ p. 75]. Enligt
den anarkistiske historikern Max Nettlau dateras användandet av
'frihetlig kommunism' till november 1880 när en fransk anarkist-kongress
satte det i användande. Användet av ordet 'frihetlig, liberal'
av
anarkister blev mer populärt från 1890-talet och framåt
efter att det
var använt i Frankrike i ett försök att komma runt anti-anarkistlagar
och undvika de negativa associationerna som ordet 'anarki' fått
hos
allmänheten (Sebastien Faure och Lousise Michel publicerade tidskriften
_Le Libertaire_ -- _Liberalen_ -- i Frankrike 1895, till exempel).
Efter det, speciellt utanför Amerika, har det *alltid* varit associerat
med anarkistiska idéer och rörelser. För att ta en
mer senare exempel
organiserade anarkister en fackförening i USA kallad "the libertarian
league" i July 1954, vilken hade stänk av anarko-syndikalistiska
principer
och höll fram till 1965. Det USA-baserade Liberala partiet har
å andra
sidan bara existerat sen det tidiga 70-talet, väl 100 år
efter att
anarkister först använde termen för att beskriva sina
politiska idéer
(och 90 år efter uttrycket frihetlig kommunism blev använt).
Det är det partiet, inte anarkisterna, som stulit ordet. Senare,
i sektion
B, kommer vi att diskutera varför idéen om en "frihetlig,
liberal" kapitalism
(som det liberala partiet eftersträvar) är en oxymoron.
Som vi senare kommer att förklara i Sektion I, så kan bara
ett frihetligt
socialistiskt system av ägandeskap maximera individuell frihet.
Överflödigt att säga, statligt ägande -- det som
allmänt kallas
"socialism" -- är, för anarkister, inte socialism alls. Som
vi kommer
att utveckla det i Sektion H, stats "socialism är bara en form
av
kapitalism med inget socialistiskt innehåll överhuvudtaget.
Individualister som Ben Tucker tillsammans med social-anarkister som
Proudhon och Bakunin kallade sig själva "socialister". De gjorde
så därför att ordet "socialist" från början
var defenierat att inkludera
"alla de som trodde på individens rätt att äga vad
hon eller han
producerade." ["Ayn Rand and the Perversion of Libertarianism," i
_Anarcy: A Journal of Desire Armed_, no. 34]. För att uppnå
detta,
eftersträvar socliaster ett samhälle inom vilket producenterna
äger och
kontrollerar produktionsmedlen. Under kapitalism så regerar inte
arbetarna
sig själva under arbetstiden och har inte heller kontroll över
frukten
av deras arbete. En sådan situation är knappast baserad
på jämlik frihet
för alla och således möter den motstånd från
anarkister.
Därför är *alla* anarkister anti-kapitalister. Ben Tucker,
till exempel --
en känd anarkist mycket influearad av liberalism (som vi kommer
att disk-
utera senare) -- kallade sin ideér "anarkistisk socialism" och
fördömde
kapitalisten som "ockraren, mottagaren av avkastning, ränta och
profit."
Tucker vidhöll att i ett anarkistiskt, icke-kapitalistiskt, fri-marknads
samhälle kommer kapitalisten att bli överflödig, eftersom
"arbetskraft. . .
kommer att. . . säkra sin naturliga lön, hela produkten."
En sådan
ekonomi kommer att baseras på ömsesidigt sparande och det
fria utbytet
av produkter mellan kooperativ, hantverkare och bönder. Till och
med Max
Stirner, ärke-egoisten, hade inget utom förakt till övers
för det
kapitalistiska samhället och dess diverse "spöken", vilket
för honom
betydde ideér som behandlas som heliga eller religiösa,
som den privata
äganderätten, konkurrens och så vidare.
Så anarkister betraktar sig själva som socialister, men socialister
av en
specifik sort - *frihetliga socialister*. Som anarko-individualisten
uttrycker det (i samma tradition som både Tucker och Bakunin):
"[de]t är sagt att Anarkism inte är socialism. Detta är
ett misstag.
Anarkism är frivillig Socialism. Det finns två sorters Socialism,
arkistisk och anarkistisk, auktoritär och frihetlig, statlig och
fri.
Varje förslag för social förbättring är antingen
för ett ökande eller
minskande av utomstående viljor och makt över individen.
Medans de
ökar är de arkistiska; medans de minskar är de anarkistiska."
[_Anarchism: What it is and What It Is Not_]
Medans socialistiska och individualistiska anarkister inte kommer
överens på många punkter, till exempel, om en fri
marknad skulle vara
det bästa sättet att maximera frihet -- är de båda
enade i frågan
att kapitalism måste mötas med motstånd och att ett
anarkistiskt
samhälle måste, per definition, vara baserat på ?-,
inte
löne, arbete. Bara ? arbete kommer att "minska de externa
viljornas och krafternas makt över individen" under arbetstimmarna
och
sådant självbestämmande över arbete är kärn-idealat
av äkta socialism.
Ordens meningar ändras dock medans tiden går. Idag innebär
"socialism"
nästan alltid *statlig* socialism, ett system som alla anarkister
har
opponerat sig mot eftersom det är ett nekande av frihet och genuina
socialistiska ideal. Alla anarkister skulle hålla med Noam Chomskys
uttalande i denna fråga:
"Om vänstern tänks inkludera 'bolshjevism', då skulle
jag helt enkelt
disassociera mig med vänstern. Lenin var en av socialismens stora
fiender." [_Red and Black Revolution_, utgåva 2].
Anarkism utvecklades i konstant opposition mot marxismens ideér,
socialdemokrati och Leninism. Långt före Lenin kom till
makten varnade
Mikhail Bakunin Marx anhängare om 'den röda byråkratin'
som skulle
etablera 'den värsta av despotiska regeringar' om Marx'
stats-socialistiska ideér någonsin skulle implementeras.
Icke desto mindre, varandes socialister, delar anarkister *några*
ideér med Marxister (dock inga med Lenininister). Både
Bakunin och
Tucker accepterade Marx' analys och kritik av kapitalism likaväl
som
hans mervärdes-teori (se sektion C). Marx själv var tungt
influerad av
Max Stirners bok _The Ego and Its Own_, vilken innehåller en
briljant
kritik av vad Marx kallade "vulgär" kommunism såväl
som stats-socialism.
Det har också funnits och finns element av den marxistiska rörelsen
som
har åsikter väldigt närbesläktade med social-anarkism
(speciellt den
anarkosyndikalistiska grenen av socialanarkism) -- till exemepel,
Anton Pannekoek, Rosa Luxembourg, Paul Mattick och andra, som är
väldigt
långt från Lenin. Karl Korsch och andra skrev sympatiskt
om den
anarkistiska revolutionen i Spanien. Det finns många kontinuiteter
från Marx till Lenin, men det finns också många kontinuiteter
från Marx
till mer frihetliga Marxister, som var skarpt kritiska mot Lenin och
Bolshjevism och vilkas ideér var ungefärligen anarkismens
längtan för
den fria sammanslutningen av jämlikar.
Därför är anarkismen i grunden en form av socialism,
en som står i direkt
opposition till vad som vanligen betecknas som 'socialism' (läs
statlig
kontroll). Som Daniel Guerin pekar ut i sin bok _Anarchism_, 'Anarkism
är i själva verket en synonym för socialism. Anarkisten
är huvudsakligen
en socialist vars mål är att avskaffa utsugandet av människan
av människan."
Istället för 'central-planering' förordar anarkister
fria sammanslutningar
och samarbete mellan individer, arbetsplatser och samhällen och
motsätter
sig därför 'statlig' socialism som en form av statlig kapitalism.
De anarkistiska invändningarna mot identifikationen av 'central
planering'
med socialism kommer att diskuteras i sektion H.
"Klasskampen skapad av slaveriet av arbetare och deras aspiration till
frihet födde, i förtrycket, idén om anarkismen: idén
om det totala
nekandet till ett socialt system baserat på principerna om klasser
och
staten, och dess ersättande av ett fritt icke-statligt samhälle
av arbetare
under självstyre.
"Så anarkismen härstammar inte från en intellektuells
eller filosof's
reflektioner och tankar, utan från arbetarnas direkta kamp mot
kapitalism,
från deras behov och nödvändigheter, från deras
aspirationer till frihet
och jämlikhet, aspirationer som kom speciellt levande i den bästa
heroiska
perioden av arbetarklassens liv och kamp.
"De största anarkistiska tänkarna, Bakunin, Kropotkin och
andra, uppfann
inte anarkismens idé, men, efter att ha upptäckt den bland
massorna,
spritt och speciferat den med deras tankestyrka och kunskap." [pp.
15-16]
Som den anarkistiska rörelsen i allmänhet var Makhnovisterna
en massrörelse
av arbetarklass-människor som motsätter sig auktoritetens
krafter, både
Röda (kommunistiska) och Vita (tsaristiska/kapitalistiska) i Ukraina
från
1917 till 1921. Som Peter Marshall sade: "anarkism. . . har traditionellt
funnit sina största supportrar bland arbetare och bönder."
[_Demanding
the Impossible_ p, 652]
Anarkism skapades under, och av, de förtrycktas kamp för frihet.
Den kommer från kampen för frihet och vår önskan
att leva fullt mänskliga liv,
ett liv i vilket vi har tid att leva, älska och leka. Den skapades
inte av
ett fåtal människor som genomgått en skilsmässa
från livet, sittandes i
elfensbenstorn samtidigt som de såg ned på samhället
och dömt det efter
deras egna åsikter om vad som är rätt eller fel.
Med andra ord är anarkism ett uttryck för kampen mot förtryck
och utsugning,
en generalisering av arbetarklassens erfarenheter och våran analys
av vad
som är fel med det nuvarande systemet och ett uttryck för
våra hopp och
drömmar om en bättre framtid.
A.2 Vad står anarkism för?
Följande ord av Percy Bysshe Shelley ger en bild av vad anarkism
står för
i praktiken och av vilka ideal som driver den:
The man
Of virtous soul commands
not, nor obeys:
Power, like a desolating
pestilance,
Pollutes whate'er it touches,
and obiedience,
Bane of all genius, virtue,
freedom, truth,
Makes slaves of men, and,
of the human frame,
A mechanised automaton
Människan
med ren själ varken
beordrar eller lyder:
makt, som en ödeläggande
pest,
förorenar vad den än
rör, och lydnad,
bane till all kreativitet,
renhet, frihet, sanning,
gör av alla människor
slavar, och, av den mänskliga ramen,
en mekaniserad automat.
(fri översättning)
Som Shelleys verser visar, har anarkister frihet som hög prioritet,
önskandes det för både dem själva och andra. De
anser också att
individualitet -- det som gör en till en unik person -- att vara
en av de viktigaste av mänsklighetens aspekter. De erkänner
dock att
individualitet inte existerar i ett vakum, det är ett *socialt*
fenomen. Utanför samhället är indivudalitet omöjligt,
eftersom man
behöver andra människor för att utvecklas, expandera
och växa.
Dessutom finns det mellan individuell och social utveckling en
komplimerande effekt: individer växer inom och blir formade av
ett
speciellt samhälle, medans de samtidigt hjälper att forma
och ändra
samhällets aspekter (såväl dem själva som andra
individer) genom sina
handlingar och tankar. Ett samhälle som inte är baserat på
fria
individer, deras hopp, drömmar och idéer, skulle vara ihåligt
och dött.
Därför är "skapandet av en mänsklig varelse.
. . en kollektiv process,
en process där både samhället och individen *deltar*"
[Murray Bookchin,
_The Modern Crisis_, sid 79]. Härav följer att de politiska
teorier som
baserar sig själva på endast det sociala eller individen
är falska.
För att individualiteten ska kunna utvecklas till sin fulla potential
anser anarkister att det essentiella är att skapa ett samhälle
baserat
på de tre principerna: frihet, jämlikhet och solidarit,
vilka är beroende
av varandra.
Frihet är essentiellt människans intelligensens, kreativitetens
och
värdighetens fulla blomstring. Att bli dominerad av en annan är
att bli
nekad chansne att tänka och handla själv, vilket är
det enda sättet för
ens individualitet att växa och utvecklas. Domination kväver
också
uppfinningsrikedom och personligt ansvar, vilket leder till konformitet
och medelmåttighet. Därför kommer att ett samhälle
som maximerar
individualitetens tillväxt nödvändigtvis vara baserat
på frivilliga
sammanslutningar, inte tvång och auktoritet. För att citera
Proudhon,
"alla fritt sammanslutna och alla fria". Eller, som Luigi Galleani
uttrycker det, är anarkism "individens självständighet
inom friheten
i den fria sammanslutningen" [_The End of Anarchism?_, sid 35] (See
further
section A.2.2, "Varför framhäver anarkister frihet?").
Om frihet är essentiellt för det fullaste utveckligen av individualiteten,
så är jämlikhet essentiellt för att äkta
frihet skall existera. Det kan inte
finnas någon verklig frihet i ett klass-stratifierad, hierarkiskt
samhälle
besudlat med ojämlikheter i makt, rikedom och privilegium. För
i ett sånt
samhälle
är bara ett fåtal - de i toppen av hierarkin - relativt
fria, medans resten är
semi-slavar. Från detta kan man man förstå att utan
jämlikhet, blir frihet ett
skämt - som bäst den "frihet" där man kan välja
sin egen herre (chef), som under
kapitalism. Vidare är även eliten inte verkligt fri under
sådana förhållanden,
för de lever i ett sådant förlamat som gjorts fult
och öde av tyranniet och
majoritetens förfrämligande. Och eftesom individualitet utvecklas
till sitt
fullaste bara när i vidast kontakt med andra fria individer, är
människor som
tillhör eliten restrikterade till