Akademisk Ridkonst

Min akademiska resa   AR vs Dressyr   Att skola sin häst   Instruera andra  

Den Akademiska Ridkonsten är ett fenomen som jag har upptäckt på senare år i mitt hästliv. Det hela började egentligen för länge sedan, men det dröjde fram till hösten (2002) innan jag fann ett namn på den ridlära där jag tycker att jag har hittat rätt.

Min hästresa

Jag har tyckt om och faschinerats av hästar allt sedan jag var liten. Så småningom blev jag tillräckligt stor (7 år gammal) och fick börja på ridskola. Jag minns inte så väldigt mycket från den här tiden, mer än att hästarna var väldigt stora och de första ridturerna bestod av att jag satt kutandes på hästryggen medan någon vänlig ledare ledde hästen. Vartefter fick jag börja hålla i tyglarna själv, men inte så lång tid senare slutade jag rida på ridskolan. Antagligen var jag inte tillräckligt ihärdigt intresserad, men jag har också fragmentiska minnen av att jag, liten och osäker, blev lämnad ensam med stora hästar och förväntades kunna sadla och tränsa dem själv.
Några år senare började jag rida på ridskolan igen, och så där höll det på några gånger. Under åren skötte jag också några ponnyer/hästar, men intresset lät sig inte bestå.

Till en början var det skoj att få rida, men när jag till slut "kom upp mig" i grupperna, så började ridningen inte vara lika kul längre. Där berömdes de elever som fått hästarna att "gå på tygeln" som det kallas. Det var många sågande händer och ständigt gnagande skänklar. Varför hästarna krökte på nacken var det ingen som analyserade djupare. Hästarna i allmänhet var avtrubbade och ordet ridskolehäst har för mig aldrig klingat positivt. Jag kände att det behövdes mycket styrka för att rida hästarna på ridskolan och det kändes inte bra att hålla så hårt i tyglarna att jag fick blåsor på fingrarna eller driva hårt med skänkeln, t o m ta ut skänkeln från hästen och "banka till hästen i sidorna" för att den skulle gå framåt. Till slut tappade jag intresset för ridningen. Jag trivdes inte med att slita i hästarnas munnar och frenetiskt banka med skänklarna i deras sidor. Jag utvecklades inte positivt och kom inte framåt med min ridning tyckte jag, så jag slutade rida på ridskolan. Jag kände att jag sökte något annat, och det hade inte ridskolan att erbjuda.

Hästintresserad var jag, men det hängde till stor del ihop med sällskapet i stallet. Att rida ensam har aldrig varit min grej, så när det inte funnits goda stallkamrater har jag tröttnat efter en tid.

Hur det än var, så har intresset alltid funnits kvar. När jag träffade Erik, och vi flyttade in i vårt hus, råkade det falla sig som så att vår närmsta granne var hästägare. Äldsta dottern i familjen tränade och tävlade dressyr på familjens ponny. Jag blev väldigt upprymd och fick lov att följa med till stallet. Där fanns det en gammal varmblodstravare som mest bara gick och skrotade i hagen, och jag fick rida ut på tillsammans med grannfrun på sin familjs ponny. Väl uppe på hästryggen kände jag snart hur mycket jag längtat efter ridningen, så jag försökte mig på att sköta denna travare. Hur det än bar sig så var denna gamla häst inte intresserad av att bli riden och jag insåg det rätt snart. Efter några försök att resultatlöst hämta hästen i hagen, så gav jag upp, det tärde för mycket på självkänslan att inte klara av att hämta en häst i en hage, så jag fick erkänna mitt nederlag. Det ska väl erkännas att min kunskap och erfarenhet av hästpsykologi inte var särdeles stor, men vad jag förstod på hästforumet Bukefalos, så skulle det ta mycket tid, arbete och kunskap att möjligen få denna häst att vilja komma till mig i hagen. Sannolikheten för att jag skulle klara av det begrep jag var små. Jag fick då istället tillfälle att börja sköta ett par Nordsvenskar en längre bit bort. Bekvämligheterna var inte de största, men vad gjorde väl det, när hästarna villigt lät sig hämtas i sin stora hage.

Jag kände inte att min ridning utvecklades utan hjälp, så åter igen tog jag kontakt med en ridskola som jag tyckte verkade trevlig och kom med i en ridgrupp. Jag kände dock samma känsla på denna ridskola, även om det inte var riktigt lika illa som på den jag red på när jag var liten. Hästarna var inte välskolade och de var sega och trötta inne på ridbanan. Så fort vi hade uteritter var hästarna helt annorlunda, de började leva. Ridningen på ridbanan tråkade uppenbarligen ut dem och det kändes inte så trevligt att bidra till deras tristess. =/

Ungefär i samma veva började jag surfade på internet efter information om hästskötsel och ridning då jag hittade en sajt som hette Bukefalos. Till en början verkade den väldigt tråkig, bara en massa diskussioner över allt, jag sökte ju en informationskälla om hästskötsel. Vartefter fann jag dock Bukefalos intressant, det visade sig att det fanns en massa människor med mycket erfarenheter, åsikter och kunskap, så snart blev Bukefalos min stora "informationskälla". Det var även på Bukefalos som jag först kom i kontakt med orden "Barock" och "Akademisk Ridkonst" (AR). Till en början undrade jag vad det var för ena underliga kufar där inne, som tyckte att dressyreliten inte red bra (det borde de ju, de vann ju en massa tävlingar!) Vartefter började jag ana vad "Barockfolket" menade med samling och hur en häst utbildad inom den Akademiska Ridkonsten skulle röra sig.

Jag blev nyfiken och undrade var jag kunde finna en person som höll på med Barockridning/Akademisk Ridkonst nära mig. Jag gjorde en förfrågan på Bukefalos och det visade sig att jag hade tur och fick kontakt med Susanne, som inte bor så långt ifrån mig. Jag fick komma och rida hennes häst, Stormy - en haflingervalack, en gång, för att få känna och prova på hur man rider när man inte rider enligt den traditionella ridskoleläran, i alla fall den som är häromkring. Detta blev en riktig aha-upplevelse för mig. På Stormy behövde jag inte driva i varje steg för att han skulle fortsätta röra sig framåt utan att sakta av och jag behövde inte hålla hårt i hans mun för att "rama in honom". När jag skulle passera ett hörn instruerade Susanne mig att föra fram min inre höft lite och ta bak min inre axel något. Jag fick prova på att rida lite öppna och sluta. Dessa rörelser hade jag aldrig provat förr, men genom Susannes enkla instruktioner kunde t o m jag få till något som liknade öppna och sluta, fast det var väldigt svårt denna första gång måste jag erkänna. Jag var stundtals ganska förvirrad och gjorde nog fel fler gånger än jag gjorde rätt.

När jag väl fått uppleva hur annorlunda ridning kan vara, då beslöt jag mig med omgående för att säga upp min ridning på ridskolan, det gjorde jag och har inte ångrat en sekund. Den ridningen ledde mig inte framåt och fick mig endast att må dåligt och känna skuld varje gång jag ridit, då jag kände att jag gjort hästen orätt.

Det jag upplevde när jag lärde känna AR lite bättre var att ridningen helt plötsligt inte behövde vara lika fysiskt jobbigt längre. Jag behövde inte driva hästen konstant och det var inte viktigt att traven gick i hög hastighet, utan att den var bärig som jag fick det förklarat. Det kändes som om jag för första gången kunde rida med små hjälper.

Akademisk Ridkonst vs Dressyr?

Somliga hävdar envist att målen inom AR är desamma som dem inom "vanlig dressyr" (den dressyr som normalt lärs ut på ridskolor etc) . Jag vet inte riktigt om jag håller med om det påståendet. För min del är skillnaden milsvid inom den ridning jag fick lära mig på ridskolan och den jag utövar inom AR. På de ridskolor jag har ridit på har jag alltid känt att ridningen var en kamp mot hästen, istället för en dans med den. Om det finns människor som har ridit på ridskolor där de verkligen känt att de har blivit undervisade i att dansa med hästen varje minut, så tycker jag att de har haft en stor tur.
Om man inte rider på ridskola, utan har förmånen att ha tillgång till egen häst eller liknande och dessutom har möjlighet att rida privatlektioner för duktiga dressyrtränare och denne också undervisar i klassisk dressyr, så har onekligen också dessa människor haft lyckan med sig.

Det finns ett fåtal tränare i världen (tror jag) som tränar elever i lätthet. Jag var och tittade på ett par dressyrkurser med en man som heter colonel Christian Carde (fransman), ansluten till Allege Ideal. Allege Ideal's svenska hemsida. Jag slogs av denne mans ödmjukhet mot hästen. Han fick samtliga ryttare att se mer harmoniska och samspelta ut tillsammans med sin häst. Några hästar satt han själv upp på. Skillnaden var omedelbar. Han var mjuk och lätt mot hästen och hästen svarade mjukt och lätt. (Som man talar blir man tilltalad tror jag.)
Denne man är den man som jag mest ser upp till när det gäller den klassiska dressyren. För mig är hans undervisning just klassisk dressyr, vackert och harmoniskt, en dans med hästen. Om jag hade ett Svenskt Varmblod (alltså det som förr i var mans mun kallades "halvblod", det är ändrat nu!) eller liknande, en häst med gångartssteg så att säga, då skulle jag gärna ta till mig av den slags undervisning.

Nu undrar säkert du som läser mina ord varför jag inte tillämpar denna ridning på min Nordsvensk. Det svar jag har att ge är att för min del i mitt liv just nu, så känns det svårt att tillägna mig det finaste av den dressyren på just min Nordsvensk. När jag har kontaktat de som anordnar träningar med colonel Christian Carde, så har jag frågat vilka krav som ställs på ekipaget för att få delta. Svaret har då varit: "Medelsvår klass" och eftersom jag inte har en häst med ett halvblods register, så befinner vi åtminstone inte i nuläget på Medelsvår nivå. Jag har också upplevt hur avslappnad Titan blir när jag tränar AR och hur lätt det är för honom. Han är ju inte byggd för smidighet och ridbarhet, så som ett Svenskt Varmblod är, han har mycket mer idéer om vad som ska göras än en mer ridbar häst. Detta är naturligtvis sagt med glimten i ögat. ;)

De positiva erfarenhter jag har upplevt med AR på Titan gör att jag fortsätter i den andan. För mig skiljer sig AR från tävlingsmässig dressyr lika mycket som t ex Western gör. Ändå säger Westernfolket att de pysslar med just dressyr. Så säger jag med att jag gör. Bara det att jag gör det på ett annat sätt än vad som förmodligen skulle ge högre poäng på en dressyrtävling.

Att skola sin häst

För mig är Akademisk Ridkonst ingen genväg till att komma fort framåt i ridningen, utan ett noggrannt sätt att skola sin häst. Uttrycket "Genvägar äro senvägar" har väl de flesta hört, och så är det med att utbilda sin häst tycker jag. Både häst och ryttare ska lära sig (om man inte har förmånen att få rida på en fullt utbildad häst). Jag är självkritisk och vill att min ridning inte ska se halvmesyrig ut - då kan det lika gärna vara. För mig är det självklart att man som ryttare reflekterar mycket över sin ridning, varför något fungerar, eller inte fungerar. Ägnar man tid åt ett ridpass utan att vet syftet med det eller vad det ska leda till, varför rider man då? För mig är det meningslöst att rida i ridhuset eller på ridbanan utan att ha ett mål med det. Ska jag t ex träna på öppna i ridhuset, nöjer jag mig inte med att rida x antal öppna längs långsidorna och sedan är det bra med det, nej, jag försöker hela tiden känna hur hästen rör sig under mig. Känns det bra, känns det dåligt? Varför känns det si eller så? Hur kan jag förbättra rörelsen?
Bara för att man tror sig ha ridit öppna några gånger, behöver det inte innebära att det är kvalitativa öppnor, eller att man inte behöver ödsla mer tid på att rida öppnor. Man kan alltid förbättra sig. Lyckas jag rida en öppna som definitionsmässigt är en öppna, så kan den ändå skilja sig från ett annats ekipage öppna. En rörelse kan så gott som alltid bli bättre.

För mig är utbildningsvägen inom Akademisk Ridkonst lång och gedigen. Det tar åratal att skola sin häst till dess och sin maxkapacitet, vilket kanske inte alla är fullt insatta i. Även om man rent tekniskt kan rida en övning, så behöver man kunna variera övningen i det oändliga och man måste förstå hur en övning kan förbättra en annan och leda en vidare i utbildningstrappan. Det går inte att vara med på några helgkurser och sedan tro att man är redo att börja samla sin häst med kvalitet, åtminstone inte i min värld. En skicklig ryttare som har en talangfull häst, kan kanske komma dithän snabbare än ett ekipage med mindre färdigheter, men likväl kräver det långsam uppbyggande träning av hästen för att den ska orka. För mig är en fullt skolad häst en häst som villigt och glatt följer ryttaren i alla riktingar närhelst ryttaren önskar.

AR har många gånger blivit kritiserat för att överböja och förböja hästarna. Jag vill se det som så att hästen ska böja sig så mycket som jag vill att den ska böja sig, och hästen ska vara jämnt böjd och inte ha en sicksack-böjning i sig. Alltemellan kraftig höger böjning och kraftig vänster böjning (och vice versa) vill jag kunna variera mellan. Målet för mig är att kunna rida en rakriktad häst som bär lika på båda bakbenen och som är lika stark i höger som i vänster sida. Jag vill kunna känna att den utan problem kan sträcka ut båda sidorna. Jag vill också ha en häst som är avslappnad och lugn med det jag ber den göra. Vill jag att hästen ska stå stilla i halt, så ska den kunna göra det, vill jag att hästen ska göra terre-a-terre-språng så ska den kunna göra det. Ber jag om avsaktning från full galopp ska jag kunna stanna på några få steg med hästen i balans.

Sedan några ord om vad man ska ha i munnen på hästen. Jag tycker så här:
Ung häst = tränsbett
Fullt skolad häst = Blank stång

En ung häst ska utbildas på tränsbett, eller motsvarande. Är ryttaren inte en erfaren och skicklig ryttare, får denne kanske problem med att hästen inte söker sig framåt/nedåt på ett bett utan hävstång, men då tycker jag att man ska lära sig rida hästen framåt/nedåt på tränsbett eller dito. Jag fick av en bra Western-ryttare lära mig för flera år sedan hur jag får en häst att ge efter för betslet. Med att ge efter, menar jag att slappna och och länga sin överlinje och söka framåt/nedåt. Hästen ska alltså inte knäppa av i nacken och "gå på tygeln", utan förstå när jag vill att den ska länga sin överlinje. Jag får ingen bra känsla av att använda ett stångbett för att få hästen att sänka sin nacke, det känns inte ärligt. Den dagen då hästen är så högt skolad att den kan följa det ryttarens sits begär, så kan man rida sin häst på blank stång - om man nu vill det förstås. Då upptäcker man om hästen svarar korrekt och går bra att rida även när man har en blank stång i dess mun. För att titta på den traditionella skolans utbildningsgång som ser ut så här:

På tyska:

1. Takt
2. Losgelassenheit
3. Anlehnung
4. Schwung
5. Geraderichtung
6. Versammlung

1. Takt
2. Lösgjordhet
3. Stöd (Eftergift skriver vissa)
4. Schwung
5. Rakriktning
6. Samling

Jag tycker nog att den har en viss poäng ändå ska jag säga.
Nummer ett, takten. Jag vill att hästen ska ha rena gångarter, kunna skritta, trava och galoppera i ren takt för respektive gångart. På den unga hästen rider man ut och hästen bär sig då i en naturlig form i ren takt i gångarterna. Det säger sig självt att hästen då ska gå i ren takt, när man inte gör mycket annat än är följsam med sin häst.
Lösgjordhet, där tänker jag avslappning, och det anser jag att hästen måste vara när den ska skolas. Så länge hästen behåller sin avslappning kan man gå vidare, tappar den avslappningen får man gå tillbaka tills man hittar den igen.
Stöd/Eftergift ska man kanske tolka som att hästen ger efter för tygeln och följer den framåt/nedåt. Betänk att hästens mun är känslig och inte gjord för att bära ett betsel. Enbart tygelns tyngd innebär enligt viss forskning en belastning på ca 400 gram i hästens mun. Så fort man sedan börjar ta i tygeln så ökar givetvis trycket. Jag ställer mig fortfarande frågande till huruvida man faktiskt bör ha tygeln sträckt eller hängnade till hästens mun. Kanske vore det eftersträvansvärt att tygeln hänger lätt och att hästen följer den hängande tygeln?
Schwung, att hästen rör sig genom hela kroppen, att hela hästens kropp rör sig mjukt. Hästen är inte statiskt spänd eller hängd i ryggen.
Rakriktning, att hästen spårar och bär lika mycket på båda bak i en kraft som riktas rakt framåt i hästens kropp, för att i samlingen kunna omvandla kraften uppåt.
Samling, det sista man gör när alla andra bitar sitter på plats och här omriktas skjutkraften till bärkraft.

Jag hittade en intressant dressyrlänk som bättre beskriver utbildningssystemet:
Utbildningsskalan

När jag tränar hästen vill jag att den ska vara avslappnad och följa mina hjälper. Det är viktigt att hästen mentalt är med på träningen, och inte är avskärmad från omgivningen, eller mest intresserar sig för vad som händer runt omkring. Jag tycker att det är bra att börja träna hästen från marken, i vanligt tränsbett, kapson, eller vad man nu tycker fungerar bra till sin häst. När jag började träna Titan, så var det med tredelat tränsbett och remontnosgrimma. Under åren har jag provat flera olika betslingar på honom, och jag byter också efter behag. När det känns som att något inte fungerar som det ska, har jag en tanke om vad jag vill prova istället och byter då till det. Fungerar inte det, provar jag något annat. Jag vill att hästen ska sträcka ut sin hals, och låta nos och panna söka framåt. När jag tycker att det ser rätt ut och känns rätt, så välver sig hästens hals i en båge, med nos och panna strävandes framåt. Denna grundposition vill jag att alla hästar ska ha, det är den de ska söka sig till.

Jag föredrar att jobba i en relativt långsam skritt, det ska vara i avslappnat tempo, hästen ska kliva på framåt, men rörelsen ska få tid på sig att gå genom hela hästens kropp. Ifall skritten är överilad blir den ofta spänd, och så får man som människa svårt att hänga med. Hästen ska lyssna på människan, och följa det anvisade tempot.

Sitsen pratar väldigt många om och säger att den är viktig, och det är den ju förstås. Det gäller att hitta en funktionell sits för sig själv också, och inte enbart fastna vid perfektion från början för att det då leder till att man oftast blir spänd. Jag tycker inte att det är okej att sitta hur krokigt som helst, det är för en själv som för sin häst, man ska hitta tillbaka till en avslappnad grundposition när man inte gör något aktivt med hästen. Det är viktigt att sitta rakt över hästen, att inte hänga över till ena eller andra sidan. För att kontrollera detta behöver man ofta hjälp av någon som tittar på ens ridning, då och då åtminstone.

Instruera andra

Ifall någon skulle vilja att jag undervisar dem, så kan jag stå till hjälp och göra mitt bästa. Jag är som instruktör noggrann och vill att övningen ska ge effekt innan man ger sig vidare på nästa övning. Jag är mån om att få kvalitét istället för att snabbt gå vidare till nästa övning, och ju stadigare grund man bygger, ju lättare kommer det att bli i de kommande övningarna. Personligen är jag inte förtjust i stångbett på en häst under grundutbildning, där tycker jag att tränsbett eller kapson gör sig bättre. Jag upplever det som så att man inte kan använda ett stångbett på det månfacetterade vis som man kan använda ett tränsbett. Beroende på var man är i utbildningen kan olika bett vara till olika hjälp, men åtminstone på Titan och Perla har jag inte tyckt att ett stångbett är bra i början av utbildningen. Titan hade mer naturlig framåt/nedåtsökning medan Perla hellre gick upp med huvudet. Man får upprepa en del på hästen i början, men efter ett antal repetioner lär de sig vad man vill att de ska göra.
Jag vill att ryttaren ska bli tillräckligt duktig för att kunna träna på egen hand och få förståelse för vad den gör och hur det påverkar hästen.