Vem är jag?

Född på tidigt 80-tal och uppvuxen i en icke hästintresserad familj fick jag bekanta mig med hästar de första gångerna när vår granne red långritt med sin häst och då red från stallet/hagen hem till huset där hon bodde. När hon kom ridandes till byn samlades alla barn (ja, vi var väl inte så många) som bodde i området för att få klappa hästen, ge den lite gräs och få ledas en liten stund längs gatan fram.

Mitt intresse för hästar började i unga år, men vägen till egen häst har varvats med några års ridande och därefter uppehåll, för att sedan ta upp ridningen igen och så vidare. Min och min sambo Eriks första egna häst Titan skaffade vi inte förrän 2004. Då hade jag i ett par, tre års tid haft ögon för akademisk ridkonst. Det mesta som jag har lärt mig om hästar, har jag lärt mig sedan vi skaffade Titan. Både genom att hantera honom och gå på kurser och se andra rida och hantera sina hästar.

I dagsläget håller jag kvar vid Akademisk Ridkonst som grundtanke, men eftersom jag inte har gått i strikt lära hos Bent, eller någon av riddarna, så blandar jag kanske in andra inslag i min ridning. Jag rider mestadels efter vad som känns bra och förstås även ser bra ut. Jag accepterar inte att hästen börjar hänga på frambenen i någon samlande rörelse t ex piaff, för då är det fel och motsatt vad man vill uppnå. Jag skulle vilja säga att jag är ganska självkritisk, men har svårt att klara av kritik från andra, det är väl en av anledningarna till att jag inte har intresse av att tävla. Kurser tycker jag är riktigt jobbigt att delta på, eftersom man då visar upp sig, sin häst och sin ridning till allmän beskådan. Har man då inte tränat tillräckligt bra hemma, så får man skämmas på kursen när det inte ser bättre ut. Till min hjälp har jag Erik som är mina ögon från marken och ibland fotar och/eller filmar han även ridpassen. Dessa utvärderar vi sedan tillsammans, vilket är till bra hjälp när man är helt utan faciliteter så som ridbana, ridhus etc med speglar.

Titan - min fantastiska häst!

Egentligen var det ju en kallblodstravare Erik och jag letade efter, när vi råkade på Titan, men ett bättre val av häst kunde vi inte ha gjort då! År 2003, då vi köpte Titan, var fenemenet Akademisk Ridkonst/Barockridning relativt okänt för den stora massan av hästfolk i Sverige, tror jag åtminstone, och de hästar som framhölls särdeles var just Kallblodstravare - Nordens Ridhäst som de så vackert var kända för oss då. Hur som helst var det ganska ont om Kallblodstravare, i våra trakter, när vi började leta häst. Varför vi ville ha just en sådan, eller Nordsvensk Brukshäst var delvis pga vårat nyfunna intresse för Akademisk Ridkonst, men också för att de är svenska inhemska raser med god hållbarhet. Den dagen då vi åkte för att titta på Titan, förälskade jag mig i Titans ögon med en gång, de talade till mig omedelbart.

Idag har det gått ett antal år sedan Titan kom i vår ägo. Han har blivit min "barockhäst" - vad annat kan jag kalla honom? Vi har hållit oss till den Akademiska Ridkonstens bana, men vi har tagit lärdom från flera håll därför har det varit mycket eget reflekterande under åren. Titan försöker göra det mesta jag ber honom om, om han inte gör det har han oftast sina kloka skäl till det.

En Nordsvensk är han dock, och en viljestark sådan. Det är inte alla gånger vi har dragit jämnt ska jag erkänna, många gånger har jag varit väldigt trött på hans envishet. Han är en riktigt egensinnig häst, tycker han att det är tråkigt när man rider ut, kan han t ex rätt vad det är få för sig att sticka in på en sidoväg, skogsstig eller annat. Jag tror att han tycker det är långtråkigt att bara transporteras längs en lång grusväg, särskilt när det finns mycket intressantare saker vid sidan om vägen, som den skogshäst han är.

Skulle jag inte rida på Titan, då skulle han säkerligen vara en ypperlig körhäst kroppsmässigt sett. Jag tror att han skulle vara stark som en oxe, sin mankhöjd till trots men han har mycket massa på sin kropp. Dock kan han vara ganska harig ute när man rider, så jag vet inte ifall han är ett så bra ämne att köra - egentligen. Så länge jag kan ämnar jag fortsätta utbilda honom inom Akademisk Ridkonst. I skrivande stund har vi jobbat på piaffen och riktigt samlad galopp. Han har just börjat ta samlade galoppfattningar på rakt spår, utan att höja tempot - det är riktigt häftigt att sitta på hans rygg då.

Titans utbildning och de tränare som kommit i vår väg

Från början hade jag tänkt att Titan skulle bli min Akademiska Ridkonst-häst, men med tiden har vi provat på lite av varje...

Grunden i Titans utbildning har jag lagt med Akademisk Ridkonst. Vi har tränat mestadels själva, men också varit på kurser för några olika tränare. Den första tränaren som hjälpte oss var Katrin Wallberg. Vi tränade för Katrin 2 gånger, därefter blev hon gravid och detta medförde att hon inte kunde besöka oss på ett år, och under den tiden föll flera, av de som tidigare stått på kö för att delta på kursen med häst, bort och fann andra tränare. Detta ledde till att det tyvärr inte blev av med fler AR-kurser för Katrin. För Katrin jobbade vi mycket med böjning, öppna och sluta och böjd rakt fram.

Nästa tränare vi provade var en Westerntränare som heter Göran Lindström. Göran gav oss grunderna för hur vi kunde svänga naturligt, något som vi haft lite problem med att få till. Göran lärde oss också hur man får en häst att ge efter för bettet.

Därefter var vi på kurs med Sara Silfverberg och det gav något helt annat. Saras förebild då var Artur Kottas Heldenberg och träningen var helt annorlunda än de jag tidigare haft för Katrin och Göran. Sara ville att jag som ryttare skulle ha en hand som följde hästens mun.

Ytterligare en tränare kom in i bilden år 2005. Denna gång var det Jennifer Larsson. Jennifer hade tidigare tränat mycket för Bent Branderup, men hade då börjat träna för Julio Borba och var således inspirerad av honom. Borbas motto är ”Lightness through energy” och det följde också Jennifer.

Vi har nu också tränat vid två tillfällen för Christofer Dahlgren. Christofer fäster vikt vid att hästen kliver framåt och låter bakbenen svinga inunder sig.

Allra sist in i bilden har Bent Branderup kommit. I början av mars 2008 deltog vi på vår första kurs för Bent, vilket var oerhört nervöst. Jag var osäker på var Bent skulle anse att jag och Titan befann oss på utbildningsskalan, för jag har inte varit säker på att jag verkligen har tränat "akademiskt" på sistone. Det vi fick i uppgift var att jobba på piaffen från marken och sedan ta det med upp på ryggen. Det ska vara lika lätt att jobba med piaffen från marken, som från ryggen och behövas lika lite hjälper. Jag ska särskilt lägga vikt vid att Titan är följsam och koncentrerad på vad jag gör när jag arbetar honom från marken. Han ska kunna sänka sitt huvud framåt och nedåt och låta nosen peka framåt, utan att kliva fram själv. Därefter ska jag kunna ställa honom i nacken och sedan mjukt lyfta upp hans huvud så att hans öron (panna) pekar framåt och att inte underhalsen bullar ut.

Alla dessa tränare har haft sin tyngdpunkt på olika saker när vi har tränat för dem, detta har varit både bra och mindre bra. Bra på det sätt att vi har fått se på hästen och ridningen ur olika synvinklar, men mindre bra eftersom det kan vara svårt att koppla ihop alla delarna. Vi har filmat en del träningspass genom årens lopp och får då möjlighet att se vad som ser bra ut och vad som inte ser så bra ut. Det är nyttigt att se sig själv rida då man inte rider för tränare så ofta.

Vad vi jobbar på nu

Utbildningsmässigt jobbar vi nu med samlingen hos Titan, vilket han tycker är ganska tufft eftersom han är stor framtill och byggd för att dra, inte bära. Sakta men säkert går det framåt och Titan försöker verkligen även fast det är jobbigt. När det går riktigt bra, säger Erik att det ser ut som om Titans framben försöker nå ner till marken, så lätt blir han fram. Det jag kan känna nu när vi aktivt börjar jobba med samlingen, är att Titan får mer energi redan från början av träningspasset, han blir mer taggad. Det känns faktiskt lite märkligt när jag tänker efter, att rida dressyr på en Nordsvensk Brukshäst fast egentligen rider vi ju dressyr för att stärka hästen och få den att hålla länge. Samtidigt tycker jag att det är roligt att känna hur hästen lär sig att göra mer och mer under en själv.

Om Perla

Perla köpte vi till Erik våren 2006. Vi hade då länge letat efter en häst till Erik, men inte funnit någon passande. Perla fick vi tips av från Kåre - Sverigeordförande i Nordsvenska Hästen. Kåre vet det mesta som är värt att veta om Nordsvenskar och han visste att vi gillar lite lättare typer av Nordsvenskar. Kåre tipsade oss alltså om denna "pärla" och det blev väl ungefär samma effekt för Erik, som för mig när vi tittade på Titan första gången, - kärlek vid första ögonkastet!

Perla är en känslig individ, som litar stort till sin människa. Hon skulle aldrig drömma om att göra någon ont, och när man rider henne verkar det som att hon ständigt frågar om vad hon ska göra. Hon är inte alls lika självsäker som Titan, och ifrågasätter heller inte särskilt mycket.

När vi köpte Perla, fick vi veta att hon var lite svår att lasta och att hon hade hoppat över frambommen några gånger. Erik och jag ryckte på axlarna åt det - vi har redan haft vår beskärda del av lastningsproblem och tänkte att hon säkert inte kunde vara värre än Titan. Perla verkade heller inte så självsäker som Titan, hon tycktes mycket mer medgörlig, så vi bekymrade oss inte för detta.

När vi hämtade Perla så visade det sig att hon inte var särdeles förtjust i att gå in i transporten, men efter lite trixande så stod hon slutligen där inne, ganska lugnt ändå. Under hemfärden kände vi att hon rörde på sig lite där inne, men trots allt så gick allt fint hela vägen hem.

Det första vi sedan gjorde med Perla, var att lastträna henne (läs på sidan "Tankar om hästar"). Till slut var det inga problem att lasta och köra henne och nu för tiden står hon snällt i transporten så snart vi ska någonstans.

Perlas utbildning

Perla har vi just börjat att utbilda. Vi påbörjade inridningen när hon var 3 och sedan dess har vi tagit det långsamt. Hon är lite senare än Titan i sin utveckling både till kropp och sinne. I nuläget rider vi ut i alla gångarter på henne, och har påbörjat böjning på volt och rakt spår, samt öppna, sluta och förvänd sluta i skritt och trav. Hon är en häst med mycket integritet och motor i sig. När hon är missnöjd med något kan hon grymta lite, och på det viset talar hon om att nu är man på gränsen för vad hon går med på. När hon grymtar, brukar vi inte begära mer av henne och vara extra noga med berömmet när hon gör det vi ber henne om, då vet vi att vi befinner oss på hennes nuvarande tröskel. Det är viktigt att få hästen med sig och inte emot sig.