Vad behöver en häst - egentligen?

Jag funderar många gånger på hur människor behandlar sina hästar, hur de tar hand om dem. För den som lyssnar har många röster börjat höjas om hur vi bäst tillfredsställer hästens grundläggande behov. För att kunna göra det, måste vi kunna identifiera hästens grundläggande behov. Har du funderat på vilka dessa behov är..?

Värphönsens situation vs hästarna

För att göra en jämförelse kan man titta på hur värphönsen har det. Ser man till dem, har det under ganska många års tid nu debatterats om deras behov. För inte så många år sedan var det ovanligt att värphöns bodde annorlunda än i trånga små burar där solen aldrig sken in, utan det ljus hönorna fick producerades av lampor, ofta med förkortat dygn för att hönorna skulle värpa mer än ett ägg om dagen. Så småningom uppmärksammades hönsens situation och krav på större burar med sittpinne och sand kom. Frigående höns blev ett begrepp och likaså ekologiska ägg. Varianterna är ett antal i hur man kan inhysa värphöns och nog vill de flesta människor köpa ägg från höns som "har det bra". Man försöker identifiera och utgå från hönsens naturliga behov och försöker återskapa dess naturliga miljö på mer eller mindre konstgjord väg. Naturligtvis är hönsens allra mest naturliga behov ett liv i frihet, lika fri som fasanen och orren i skogen. På grund av människans domesticering av hönsen, får man ändå utgå från det perspektivet när man försöker hysa hönsen i en miljö där de trivs. Även om man inte släpper hönsen fria, är jag övertygad om att man kan skapa en miljö där hönsen mår bra och som är så nära naturligt som det går.

Höns är inte det enda exempel på djur som får lida för människans välfärd. Kor och grisar är några andra nära exempel på där människan har tvingat in djuren i en form som passar oss. Bara för att vi gillar systemet, behöver djuren inte göra det. Alla djur ska få ha möjlighet att leva så nära det går som om de levde i det fria.

När det gäller hästar tycks människor glömma hästens naturliga behov. Man förmänskligar hästen och pressar in den i en mall som passar människan. Hästar har under lång tid varit domesticerad av människan, liksom många andra djur människor har omkring sig. Tittar man tillbaka på hur det såg ut för ett antal hundra år sedan då bland annat indianerna hyste hästar, tillfångatog man hästar, tämjde dem och red in dem. Detta gjorde man för sin egen skull - hästen hade knappast någon önskan om att befinna sig i människans våld, men så anpassningsbar som hästen ändå är, gick det ganska bra att tämja hästen. Det har t ex gjorts försök att tämja och rida in älgar, men det visade sig inte lika lätt som med hästen. Även zebror har visat sig svåra att tämja och få att foga sig efter människan. Hästen däremot har det varit relativt enkelt att göra ridbar och vänja vid olika miljöer. För oss människor är det en fördel, men hur är det för hästen? Vill hästen befinna sig i människans våld? Vissa individer visar stor ovilja att vara med människor och för dessa hästar blir livet oftast inte långvarigt.

Hästens grundläggande naturliga behov

Åter tillbaka till hästens behov. Tittar man på nu levande vilda hästar (eller förvildade om man vill vara korrekt) rör de sig ofta över stora ytor i ganska stora flockar, äter de flesta av dygnets timmar och har över huvud taget en helt annan levnadsmiljö än den gängse normen på t ex Sveriges ridskolor. Så pass anpassningsbar som hästen är, vänjer den sig säkert vid allehanda miljöer, men därmed inte sagt att alla miljöer är naturliga för hästen. Vi försöker inte ens efterskapa en naturlig miljö till hästen i vissa fall, det finns exempel på hästar som aldrig får röra sig fritt ute i en hage, utan som ständigt hålls på stall, möjligen att de tas ut på promenad med en människa bredvid sig. Återigen, de flesta hästar anpassar sig, men gör det saken mer rätt? Vi människor är också anpassningsbara, och på sistone har hemska exempel kommit upp till ytan där människor hållts inlåsta i åratal, utan att någonsin se solens ljus. Bara för att vi överlever, gör det saken mer rätt? Överlevnadsinstinkten är djupt rotad hos oss människor, likaså är den hos hästarna.

Hästens grundläggande behov är att kunna röra sig fritt över stora ytor, äta och dricka, social ordning i flocken mm. Det finns böcker, studier och forskningar om vad som är hästens grundläggande behov, jag tänker inte gå närmare in på dem här, men det jag vill förmedla är att man med relativt små medel i större utsträckning än vad man tror, någorlunda kan återskapa hästens naturliga förhållanden, men ändå på ett sätt som vi kan hantera. Istället för att bygga överdådigt lyxiga stall, satsa pengarna på en bra lösdrift, bra hagmark med väl uttänkta lösningar. Byggarkiketur är hästar inte intresserade av och de bryr sig inte om ifall deras box är överdrivet lyxigt utförd, det är till för människans ögon.

Sätt hästen i främsta rummet och fundera ut vad den uppskattar. Säkerligen är det inte varma dyra täcken, benskydd på i hagen som är i storlek med en paddock där hästen också går ensam, utan möjlighet till social kontakt med andra hästar.

De stunder som vi inte utnyttar hästen, de stunderna ska den få leva ett så naturligt liv som möjligt anser jag. Ge den frihet, mat och vatten och möjlighet till att socialisera med andra hästar. Hästen är ett stäppdjur, inte ett grottdjur som vi människor. Jag försöker att i största möjliga mån tillgodose min hästs behov. En viktig del är en stor och torr hage, där hästen har uppsikt över omgivningen och kan ha ett flockliv med andra hästar. Börja i den änden, det är ett steg på vägen...

Hästhantering

När jag vistats på Bukefalos har jag inte bara kikat på Barock-forumet. Just filosofin kring hästhanteringen tycker jag att NH återspeglar på ett bra sätt hur man ska göra. Som många andra blev jag som yngre bekant med vad som brukar kallas "hingstkedjor" i hästhanteringsammanhang. Dvs när man ska leda en häst och vill minska risken för att den ska kunna dra iväg, så använder man sig av ett grimskaft med en kedja längst ut. Den kan man trä över eller under nosen på hästen, för att det ska kännas skarpare när man tar i hästen. Så har även jag blivit lärd.

Först senare har jag funnit ett annat tankesätt att få hästen säkrare att leda, och det är genom att man befäster hästens trygghet hos människan, så att den litar på människan som ledare. Det vill jag uppnå med min häst. Därför läser jag och låter mig inspireras av de tankar som finns hos NH-folket. Det finns en man som heter Pat Parelli, som utövar en egen NH-lära. Den läran fick jag ta del av via en brevkompis, det var min första inblick i NH-världen.

Nu för tiden är jag inspirerad av lite av varje. Vissa bra saker lägger man på minnet och i slutänden blir det en blandning av olika saker. Jag är influerad av AR och NH, men jag är ingen strikt utövare av något. Ägnar man sig åt NH och inte riktigt har kontroll på situationen, så kan den bli farlig. När man som människa överskrider sina gränser mot hästen kan man hamna i farliga situationer. Parellis system verkar dock ganska milt och det finns en strukturerad gång i vilka steg man lär sig. På det sättet blir man förvisso låst i hans utbildningssystem kan tänkas, men samtidigt är det en säkerhet ifall man inte riktigt vet hur man ska göra annars.

Något som jag upptäckt är väldigt effektivt, när det gäller att leda hästhantering, är att inte dra i grimskaftet. Första gången jag läste om detta var nog i Klaus Ferdinand Hempflings bok "Dansa med hästar". Hur viktigt det är, har jag inte insett förrän med tiden och egna erfarenheter. När jag läste "Dansa med hästar" lät det mesta ganska rosenskimrande och tilltalande. När jag själv försökte praktisera delar av det, blev resultatet inte överväldigande och det berodde säkert på missuppfattningar och brister hos mig själv. Dessutom ska tilläggas att många av de stora kända hästtränarna, i stor utsträckning handskas med ädlare hästar. Det ÄR skillnad mellan ett Arabiskt Fullblod och en Bruksnordsvensk, hur ogärna vissa människor än vill medge det. Visst kan en Bruksnordsvensk vara känslig - för all del - men det är så mycket som skiljer raserna åt och lägg till det individen.
Om jag drar en av paralleller som jag själv upplevt, skulle det vara när jag provade Susannes AR-instruktioner på ridskoleponnyn Cronis, som var av rasen Connemara. Den hästen var så känslig och till och med jag med mina då klumpiga hjälper kunde förmå den hästen att svara för små lätta hjälper på första försöket. När jag däremot försökte med samma sak, med ett par Nordsvenskar jag skötte vid samma tid, så ville det inte fungera alls.
Hur det än var så har det tagit lång tid för mig att förstå vikten av att hantera hästen på slackt grimskaft. Så fort man sträcker repet så känner hästen vår svaghet. Eftersom hästen också är ett mottrycksdjur och det inte är naturligt för den att ge efter för tryck, förstärker det den negativa effekten av att "dra i grimskaftet".
Nåväl, åter igen till mina erfarenheter. Inte förrän jag och Titan börjat få ordentlig kläm på lastningen och jag kunnat visa honom vägen in på slackt grimskaft, har han börjat bli följsammare även i andra sammanhang, han följer mig innan repet sträckts och det är mycket trevligare än att behöva dra hästen efter sig.

Lastningsproblem

När Titan var 3 år fick vi plötsligt problem med lastningen. Han som alltid gått rätt in i transporten vägrade en dag helt plötsligt.

Det hela började med att vi köpte en egen hästtransport, en Boj Stabilo -81. När vi skulle lasta Titan första gången upptäckte vi hur rostig infästningen mellan läm och transport var, lämmen gav vika när Titan skulle kliva på, detta verkade göra honom orolig. In gick han, men tveksamt.
Vi svetsade transporten så att den blev fullgod och tänkte att problemet nog var löst nu.
Nästa gång vi skulle lasta, gick det inte. Titan vägrade i princip. Just då var vi på väg till en träning (faktiskt för en hästhanteringstränare i trakten, även om det just nu skulle vara en så kallad ridlektion) och hade inte allt tid i världen. Till slut fick vi in Titan och åkte iväg. När vi skulle hem var det dock samma procedur, men så flyttade vi mellanväggen och kom till sist hem.
Nästa gång skulle vi på kurs i Akademisk Ridkonst. Nu vägrade Titan gå in i transporten, trots undanvikt mellanvägg. Vi lockade och pockade, försökte daska till honom med ett spö, men då sparkade han bara bakut. Till slut fick vi låna stallägarens gamla transport utan mellanvägg, då vi trodde att det var mellanväggen i vår som var obehaglig. Iväg kom vi till slut, men när vi skulle hem fick vi ta hjälp av bekanta och lina in Titan. Lining är jag inte förtjust i, men vi var i en nödsituation och kände att Titan i varje fall inte hade några tendenser till att resa sig, fötterna var bara planterade i backen. När vi till slut fått in honom beslöt vi oss för att lösa problemet. Efter hemkomsten tog jag kontakt med alla möjliga olika hästtränare, och visst, några av dem kunde hjälpa mig, men problemet var att ingen av dem kunde åka till oss för att så att säga få hästen till sig själva. Hur skulle vi då komma dit? Den frågan stod olöst.

Till slut fick vi hjälp av Liv och Roberth, ett par bekanta i närheten av oss. Liv hade haft samma problem med sin häst, men fått bra hjälp. Därför erbjöd hon sig hjälpa oss. Sagt och gjort, Liv och Roberth kom hem till oss och började med att lägga ut en skiva på marken. Den skulle Titan kliva på berättade Liv. Anledningen var att få Titan att göra det man som människa ber om, hur ologiskt och läskigt det än må vara för honom. Efter lite övertalning gick Titan med på att kliva på skivan. Då gick Liv över till att lasta Titan i transporten. Efter ca 15 min stod han lugnt och snällt i transporten - Erik och jag kunde inte tro att det var sant.

Varför blir det svårt?

Horsemanship handlar inte bara om teknik, det handlar om att läsa hästen och förstå varför den reagerar på ett visst sätt. Många människor har problem när deras hästar ska lastas. De kan träna många timmar på ett dressyrprogram, men så faller tävlingen på att de inte kan lasta hästen och komma dit i tid.
Vad ska man då göra om man får lastningsproblem? Först och främst gäller det att förstå varför hästen inte vill gå in. Har hästen negativa upplevelser från tidigare lastningar? Har den helt plötsligt börja vägra gå in i transporten?
En ung häst som inte haft några traumatiska upplevelser från tidigare lastningar, brukar som regel kunna testa var gränserna går, just som den gör vid ridningen ibland. I det fallet gäller det att kunna övertyga hästen om att det fortfarande är människan som bestämmer. Ofta är det lättare om man har en häst som inte har några erfarenheter från lastning förut.
En häst som kanske har blivit tvingad in transporten är det svårare med. Den kan ha lärt sig hur man kan skrämma människor, den känner sin styrka.
Vi människor är också dåliga på att ljuga för hästen. Den läser oss lätt och känner av vår sinnesstämning. Är vi oroliga så undrar så klart hästen vad som är så läskigt med transporten. Det gäller att försöka hålla huvudet kallt och vara lugn och metodisk men samtidigt bestämd och målmedveten.
Ett problem med hästtransporter är att de är trånga. Hästar är klaustrofobiska djur och vill av naturen inte bli instängda i små utrymmen = en fara för deras liv. När vi lastar hästen så bör det dock inte vara svårare än att den ska gå in i sin box/spilta. Det gäller att vi slutar tänka att det är en transport, och se det som kanske just en spilta.

Det jag fick lära mig med Titan, var att han var envis och inte litade på att jag skulle reda ut situationen. När vi fick lastningsproblem så var det med en gammal, murken transport, som hade mellanvägg (något Titan aldrig åkt med förut). Eftersom jag inte visste hur jag skulle reda ut det, fick vi helt enkelt ta hjälp.
Det Liv förklarade var att i hästens värld har den som bestämmer förmånen att få flytta på den andra individen. Man måste äga styrkan att vara ledare för hästen, våga låta den lita på en själv.
Jag fick lära mig att longera Titan på ett nytt vis, att få honom att flytta sig undan när jag bad om det, flytta sig bakåt, framåt, flytta rumpan och bogen. När jag kunde styra honom så fick jag försöka få honom att sätta hovarna på en träpall. I början vägrade han naturligtvis, men så sakteliga förstod han vad jag ville och att jag var bestämd i frågan om det. Titan fogade sig till slut därefter. Sedan blev det andra föremål och mitt fokus hamnade nu på hans hovars placering, inte att han skulle stå på ett föremål. Samma taktik använde jag när jag skulle lasta honom. Först en framhov på transportens läm, sedan bägge, därefter avancerade vi mer och mer. Jag var inställd på att kunna styra Titan i den riktning jag önskade. Det handlade nu inte om att han skulle IN I EN TRANSPORT, utan var han skulle ha sina hovar.
Givetvis var detta något som tog tid, det var inget som gick på en dag. Vissa gånger gick allt åt skogen, när det började handla om att gå in i transporten trots allt – för det är ju det det gör. Många gånger var jag arg och ledsen över min ”dumma” häst och många gånger var han väääldigt billig. Till slut insåg jag att jag inte kunde använda repet med den precision och timing jag önskade. Jag övergick då till att använda grimskaft med hingstkedja och dressyrspö istället. Jag var inte helt nöjd med detta, men övergången till dessa redskap förenklade för mig att driva Titan på den punkt där jag ville och jag blev inte längre lika uppstressad inför att hinna korrigera honom i rätt tid. Det blev helt enkelt lättare för mig att vara precis i vad jag ville. Det handlar inte om vilka redskap man har utan hur man använder dem.

Hur jag gör nu

Numer lastar jag oftast bara i en vanlig grimma och med ett vanligt kort grimskaft. Det räcker att jag visar vägen in, så vet Titan vad han ska göra. Det är inga som helst problem att lasta honom, vilket är väldigt skönt. Jag kan lasta och stänga om Titan själv - något som var omöjligt för ett antal år sedan. En sak som jag vill poängtera här, är vikten av att lasta hästen på slackt grimskaft. Hur frestande det än är att dra i grimskaftet när hästen står och vägrar framför transporten, löser det inga problem. Att lösa problemet med våld, är inte gott ledarskap i hästens ögon. Behåll repet slackt och se till att drivningen baktill fungerar istället.
Motorn sitter bak, brukar man prata om i diverse hästsammanhang och det gäller lika väl i lastningen. Om inte hästen kliver in, beror det på att drivningen bak inte fungerar. Hästens bakben går inte framåt och kan man få igång dem brukar hästen oftast kliva in efter en stund. Vikten av detta fick jag lära mig av en man som heter Jan Kalma. Janne var på besök hos Liv och Robert en sommar då jag och Titan var hos dem och han demonstrerade drivningen bak på en häst som var svårlastad. Därefter har jag funnit att Janne hade en stor poäng där, får man igång bakbenen, behöver man inte dra framtill.