Beryx decadactylus. Foto/copyright: © Kent Andersson,Göteborg.

Större beryx - Alfonsino
Beryx decadactylus Cuvier, 1829.

Copyright © Kent Andersson, Sweden, 23 april 2002.
Uppdaterad: 5 november 2007.

Art: decadactylus (tiostrålig)
Släkte: Beryx (beryx)
Familj: Berycidae (beryxfiskar)
Ordning: Beryciformes (beryxformer)
Klass: Actinopterygii (strålfeniga fiskar)

Beskrivning: Den har en djup, oval kroppform med stor tvärställd mun och stora ögon. Rygg och alla fenor är ljusröda. Buk och kroppsidor är silverröda. Fenformel: Ryggfena 4-7 hårda och 12-20 mjuka, analfena 4 hårda och 25-30 mjuka, bukfena 1 hård och 7-13 mjuka, stjärtfena 17 mjuka. Fjäll utmed sidolinje 66-82 och 24 ryggkotor. Hanen har vanligtvis, i motsats till honan, två nålvassa, hårda, genomskinliga, utåtriktade betar (taggar) på näsroten och ungre hanexemplar (long-finned beryx) en trådliknande förlängning på ryggfenan. Hanen förekommer ibland i ett flertal olika former (utseende) och olika antal fenstrålar vilket förbryllat fiskforskare som beskrivit arten genom åren.
Storlek: Totallängd 100 centimeter och 3,4 kg (Norge) som känd maxstorlek hittills. Honan blir störst, hanen 10-15 centimeter kortare. Vanlig längd är annars omkring 30 centimeter för vardera kön.
Utbredning: Beryxen lever vid havsbotten på 180 - 800 meters djup i världshavens varmtempererade saltvatten. Den är mest känd kring Kanarieöarna i mellersta Atlanten och utanför den japanska ön Enoshima. Simmar även i östra Atlanten från Norge till Sydafrika inklusiva Medelhavet, från Östafrika till Japan, Australien och Nya Zeeland, samt utanför Brazilien.
Svenska fynd: Den är en av Skandinaviens mest udda fiskarter. Bara tio exemplar är hittills inrapporterade från svenska havsvatten, Bohuskusten och Skagerrak, år 1936, 1941, 1944, 1946, 1947, 1948, 1950, 1958, 1963 och 1997 enligt Naturhistoriska riksmuseet. Det senaste fyndet var 26 centimeter långt (totallängd) med färskvikten 234 gram orensad, fångad av häcktrålaren GG 557 Rönö i södra Skagerrak.
Föda: Beryxen är en djärv och glupsk rovfisk som äter kräftdjur, bläckfisk och fisk i småformat. Unga beryxer är pelagiska, äldre håller till vid botten.
Biologi: Fiskens biologi är för övrigt dåligt känd. Populationsfördubblingstid; >14 år.
Fisknamnet: Beteckningen Större beryx är känd sedan januari 2002. Från 1800-talets svenska fiskböcker kallas den även än i dag missvisande för både nordlig beryx och nordisk beryx tillsvidare. Trots att den varken är nordlig eller nordisk. På senare tid kallas den ibland även för tiostrålig beryx och alfonsinfisk. Det sistnämnda namnet kommer av fiskens internationella beteckning Alfonsino. Engelsk namn är red bream (röd brax).
Status: Är inte upptagen på den internationella rödlistan hos IUCN.
Användning: Kommersiellt viktig matfisk och den betraktas som en läckerhet runt om i världen.
Två syskonarter: Beryx mollis, Abe 1959, som saknar både engelskt och svenskt namn.
 Beryx splendens, Lowe 1834, splendid affonsino, mindre beryx, med största kända totallängd av 70 centimeter och maxålder 23 år.
Svensk litteratur:
ANDERSSON, K. 1997. Ilsken och sällsynt. Arbetet Nyheterna, Göteborg, onsdag 13 augusti 1997:18.
CURRY-LINDAHL. K. 1985. Våra fiskar. Havs- och sötvattensfiskar i Norden och övriga Europa. P.A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm.

Copyright © Kent Andersson, Sweden, 2002.
Ovan text kan fritt användas för akademiska och icke-kommerciella ändamål, men uppge källa:
http://hem.passagen.se/kent.andersson
E-post / e-mail:
kent.andersson@passagen.se
eller / or
kenth_t_andersson@hotmail.com

hem/home/index