OM OSS

Vi är två glada medborgare som gillar både hundar och regniga morgnar. I de tävlingstält som kantrar agilitybanan, sitter vi tillsammans med trevligt sällskap och glada hundvänner. Ja, vad mer kan man begära.

För mig är agility livskvalitét och som fyller upp kvoten av socialt umgänge så att jag klarar mig över vintern. Visst kan man uttrycka det så att jag är den är drivande att vi ska åka och tävla, åka och träna...

Isabelle är sund och klok. Hon tycker att det finns annat här i livet än hundar. Även om hon inte vill byta bort våra hundar så finns det andra intressen hos henne; kompisar, musik, sovmorgnar, varma bad...

Isabelle har justa avslutat gymnasiet och är på väg in i det riktiga vuxenlivet. Själv jobbar jag som webbredaktör på en statlig myndighet. Och där trivs jag väldigt bra.

Vi ger våra hundar Hills, vilket är ett foder som för oss är den bästa kvalitén. Våra resultat och hundars goda hälsa visar på att med god fysik, högkvalitetsfoder och rätt mängd träning, kommer resultaten visa sig.

Tack Hills för gott samarbet!

Allt började med att skulle köpa en orm... Kungssnok. Ringlande vacker och varm. Allergivänlig och lätt att sköta.

Tyvärr kände jag att det ändå skulle bli lite jobbigt med en orm. Den skulle hållas varm, äta frysta möss och ormen kunde få parasiter... Urs och fy!

Då föddes tankarna på att vi kanske skulle skaffa oss en hund. En liten söt och snäll vovve. En som inte hårade så mycket. En hund som var lagom att ha med sig överallt och kunde "Sitt och Ligg".

I oktober 1995 fick vi vår älskade Tara Hills The Eye-Catching Ehleen, även kallad Tussan. Det visade sig senare att Tussan var ett "rivjärn". Visserligen är hon både snäll och god men ganska svår på agility.

AGILITY
Av en slump så hörde jag talas om agility och blev intresserad. Jag anmälde mig till en kurs och blev så småningom uppmuntrad av Eva Nilsson (Zoja) och Britt Perez (Lee) att anmäla mig till en inofficiell tävling på Solvalla. Sagt som gjort.

Mitt mål var att klara maxtiden i startklass. Vilket jag inte gjorde...

Jag glömmer aldrig "stjärnorna" som satt på läktaren och skrattade ljudligt när Tussan stannade för att äta lite bajs. Men trots det blev jag inte avskräckt.

KUNSKAP GER FÖRDEL
Tussan har lärt mig mycket. Det har varit en lång resa med både glädje och förtvivlan. Med åren har jag lärt mig att inte "gå över gränsen" och skapa en frustration hos hunden.

Mina misstag kan inte belastas min bästa vän. Jag ansvarar för kommunikationen med hunden. Inte tvärtom!