Fästad vid botten

med rottrådars nystan som

myllrande slingrat i djupet,

vilande,

ilande motströms, du

näckros av Södermanland

Tyst ligger viken,

och bara en doftande

bris för dig fram mellan molnen,

speglande,

seglande över en

yta av himmelsblå rymd.

Näcken planterat -

man trodde - en rosenväg

fram genom sjöarnas vatten,

gäckande,

täckande okända

djup för en människoblick

Sagorna drunknar,

men näckrosen lyfter sin

krona mot solen och ljuset,

gungande,

sjungande sången om

djupen, som myllrar av liv.