När Gud allsmäktig skapat allt som fanns på denna jord.

Från söderns solbeglänsta strand upp till den kalla nord.

Då gav han ock åt varje växt dess namn och detta bud:
"Det namn du fått bevara väl som gåva ifrån Gud."

Men snart en liten blomma kom till Skaparen igen.

Till färgen var hon blå och ren lik sommarhimmelen.

Hon klagade: "O, Fader säj, vad kallade du mig?

I världens vimmel har jag glömt det namn jag fick av dig."

Med milda ögon Herren såg på lilla blomman ner.

Han sade inte många ord men blicken sade mer.

Han svarade: "Förgät mig ej", hon kunde då förstå

hans mening: "Fast du liten är, jag älskar dig ändå."

Begrundande vad Herren sagt nu blomman slog sig ned

vid randen av en stilla bäck i Dalslands ljuva fred.

Där står hon än idag och ser så vän och tyst på dig.

Igenom henne viskar Gud: "Mitt barn, förgät mig ej!"