Ångermanland

Styvmorsviol

Tre färger har min kronas blad,
tre toner har min sång.
Styvmorsviolen stiger opp
och sjunger sommarn lång.

Min färg är botens violett,
ett rop till nådens Gud.
Som valltornsklang i Nolaskogs
mitt hjärtas böneljud.

Min färg som helgonskrudens är
när natt har blivit dag.
Till höga kustens orgelton
om renhet sjunger jag.

Och solens guld ger glädjens färg
till tegarnas viol.
Och älvens sorl är blomsterskratt
som drillar på fiol.

Tre sköna färger blomman bär.
Hon döptes till salighet
i juninattens sommarregn:
Helga Trefaldighet.

***************************

"Nu kanske det är min tur", sa en trädgårdssångare i Elsa Beskows "Blomsterfesten i täppan" och tittade fram ur syrenbusken. Jag såg något så näpet här på festen som jag genast gjorde en visa om:

Kom lilla Viola tricolor
skynda att ropa på sysstrarna dina.
Nu ska vi kamma och släta ert hår
göra er riktigt nätta och fina.
Sen kan ni tänka kanske ni får
något ovanligt vackert och grant
komma och hälsa en främmande tant
komma och se
på fru Pensé
se hur hon glänser av sammet så fin
djupblå och gullgul och rödgredelin.
Bliv inte rädd
fast hon är klädd
just som en drottning i sammet och guld
är hon dock v'nlig mot alla och huld
småler så nådigt mot styvsystrar små
som så förläget nigande stå.

Ångermanlands landskapsblomma är en symbol för den jungfruliga ödmjukheten, precis som den lilla tusenskönan som skall visa den heliga moderns blygsamhet. Viola tricolor, den trefärgade blomman, trefaldighetsblomman eller kanske ni någon gång hört namnet sol och måne eller natt och dag - trots att en helt annan ört bär det namnet - eller styvmorsviol, det namnet fick hon först på 1800- talet. Tyskarna kallar henne Armsunderblume, den fattige syndarens blomma. Det finns en dikt av Heine, som handlar om hur blomman fick det namnet. En man har berövat sig livet, trött på värdsligt elände. Kyrkan förbjöd den arme att ligga i vigd jord. Han begravdes vid ett vägskäl. Folk stryker förbi, ingen ängnar honom en tanke. Och någon blomma får han icke på sin dystra grav. Men så en dag växer den lilla vänliga styvmorsviolen upp och rör sig sakta i månskenet och skänker platsen både skönhet och ro. Doftar gör den inte, trots att violblommorna hör till dem som vi alltid kopplar ihop med en mild arom. Även det har sin förklaring i en gammal legend. Det var på den tiden då marken var översållad av styvmorsviol - man kunde inte gå många steg förrän dess vällukt nästan berusande steg upp och gjorde människorna vilda och hänsynslösa. Doften drev dem att vettlöst driva fram och åter i markerna och rafsa åt sig blommorna. De skyddade inte åkrarna, där säden såtts, de trampade ner och förstörde allt bara för att få äga styvmorsviol och få hänge sig åt dess rusande doft. Då vände den lilla blomman sitt huvud upp mot himlen och bad...
"Heliga trefaldighet, tag från mig min doft på det att säden inte skall förstöras för min skull. Jag vill i stället ge dig mina färger, den gyllne för Fadern, renaste vitt för Hans Son och violett för Den Helige Ande". Vår Herre hörde hennes bön. Hennes tre kronblad färgades och från hennes lilla blomkropp försvann doften. Åkrarna växte igen och människan glömde snart bort att hon någonsin stört deras sinnesfrid.
Men varför styvmor? Det beror på hennes litenhet, hennes doftlöshet, hennes förkrympta ringhet säger en tysk. Hon ser ut som om hon alltid bad om ursäkt för att hon finns till, plockar man henne krummar strax hennes kronblad, som ville hon inte visa dem, utan leva sitt liv i skymundan. Men det skulle väl snarare leda tanken till styvbarn än till styvmor. Namnet dyker inte upp förrän i mitten på 1800- talet och då finner man det både i Frankrike, i Tyskland och här hos oss. Och förklaringen, jo de båda översta bladen har styvmodern med bredd över säte och kjol lagt beslag på. Strax intill på de båda sidobladen har hon placerat sina egna döttrar. Men allra underst där tränga hennes styvbarn i skuggan av de andra.
Ännu en liten sägen om styvmorsviolen. Betrakta den allra först framifrån. Det nedersta bladet som har ett stänk av gult är styvmodern, hon har brett tjockt med smör på brödet, druckit mycket sötmjölk och är därför så rosig i hyn. De två bladen närmast henne är hennes båda egna döttrar, aningen gult har även de på bladen, för mor deras har allt givit dem en del av sin kraftiga kost då och då. De två översta, så blå, så bleka blå, det är styvdöttrarna - inget smör fick de på brödet, ingen sötmjölk att dricka, bara den blå slankiga skummjölken var deras mål.
Blomman fick inte sitt svenska namn förrän på 1800- talet och så vitt man vet har namnet smugit sig upp till oss ända från Sicilien. Där bar hon redan på 1600- talet namnet suoccra e nuora, svärmor och svärdotter. I England bär den flera lustiga namn, alla säkert syftande på olika, för engelsmännen kända fabler eller sägner. Jack behind the gardengate, Leap up and kiss me, Call me to you och redan hos Shakespeare i En midsommarnattsdröm finns hon med, vår lilla styvmorsviol, och där heter hon Love and Idleness.
Tålig och snäll är hon. En blomma för små, små barn. den korta stjälken, det vänliga ögat.

Ur "Svenska Landskpasblommor" Maud Reuterswärd

Innehållsförteckning/Landskapsblommor

Hem