Varghunden är världens största hund, med den värdighet som det anstår en hundarnas konung. En varghund är utmärkt som familjehund, då den både är tålmodig och barnkär. Först efter lång provokation kan den visa temperament.
Varghunden kan vara ganska egensinnig och man bör vara bestämd och varsam i hundens uppfostran. Du kan aldrig få en varghund lydig med slag och hårda ord, därför har den fått ett oförtjänt rykte om att vara "dum", men med kärlek och uppmuntran lär den sig det mesta lekande lätt. Flera varghundar tävlar framgångsrikt i lydnad . Rätt uppfostrad blir varghunden en trogen vän, som känns mycket trygg att ha med på kvällspromenader.... Varghunden är även en utmärkt vakthund, som lätt skrämmer skurkar på flykt, med sin storlek, sitt enorma skall och mullrande morr.

Det finns många fördomar vad beträffar varghundar, men en varghund äter inte mer än vad en hund av schäferstorlek äter, utom i valpåldern då den äter förhållandevis mycket p g a den stora och snabba tillväxten. Varghundar tar inte mer plats inomhus än golvytan den ligger på, eftersom de är mycket lugna. Den kräver inte mer motion än en normalstor hund, men behöver få sträcka ut då och då. De första 18 månaderna är det t o m skadligt med för mycket motion, eftersom den på ett år ökar ca 50 kg i vikt och 40 cm i höjd.

Minsta mankhöjd och vikt för en vuxen hund är 79 cm och 54,5 kg, för en tik 71 cm och 41 kg. Varghunden skall vara mycket reslig och respektingivande med fria och aktiva rörelser, muskulös och kraftig men samtidigt graciöst byggd, inte fullt så tung och massiv som en grand danois. Långt och väl utfyllt nosparti , mörka ögon, små och högt ansatta öron, som bärs bakåtvikta. Halsen skall vara förhållandevis lång, mycket kraftig och muskulös utan överflödigt halsskinn . Även ryggen skall vara förhållandevis lång, bröstkorgen djup och med bred bringa, buken väl uppdragen. Tassarna medelstora och runda med mycket starka och böjda klor. Svansen skall vara sabelformad och lång, tätt hårbeklädd men ej för grov. Hårremmen skall över hela kroppen vara sträv och hård, ögonbryn och hakskägg skall vara särskilt raggigt. Färger: grå, brindle, röd, svart, rent vit, fawn (vetefärgad). Vit bringfläck, vita tår och vit svanstipp är tillåtet men ju mindre vitt desto bättre, då hunden helst skall vara enfärgad.

Den irländska varghunden har urgamla anor och omtalas bl a i de gamla gaeliska sägnerna och är även omtalad i Njals saga. Varghunden tillhör vinthundsgruppen och är Irlands nationalras. Den tros komma från mellanöstern och kom till Irland med kelterna före år 1500 f Kr.
Varghunden var en högt skattad ägodel bland klanhövdingarna och en värderad gåva konungar emellan. Varghundarna såldes aldrig, fick man inte någon som gåva, blev man aldrig varghundsägare. Man kunde t o m köpa sig fri från dödsstraff med en varghund. Man gav bort hundarna i ett koppel, ett koppel bestod alltid av sju hundar.
Denna mycket storvuxna hundras användes ursprungligen i strid, bl a hade romarna dem som stridshundar, och till jakt på storvilt. Den jagade ensam eller i par och förväntades spåra upp, följa efter, nedlägga bytet samt bära hem det. Idag finns inte mycket kvar av rasens jaktinstinkt. En vinthund jagar främst med synen, som är bättre än hos många andra raser.
Den användes framförallt i jakt på varg och den enorma irländska älgen, men när dessa djur dog ut på Irland höll även varghundarna nästan på att dö ut. Trots att det varit mycket kännbara straff för den som dödade en varghund och att det sedan 1652 var förbjudet att exportera varghundar utanför Irland och Storbritannien, kunde rasen inte räddas i sin ursprungliga form.
Man började på 1800-talet rekonstruera rasen genom inkorsning av skotsk hjorthund och grand danois. Tack vare Kapten A Graham, känd som rasens räddare, kunde rasen bevaras.

Varghundar kom till Sverige på 1300-talet som gåva till en svensk kung. Den första varghunden som kom till Sverige i modern tid, importerades 1929 av Carin Lindhé, Kennel Mountbanks. Kring andra världskriget försvann i stort sett varghundarna från vårt land, då det blev alltför dyrt att föda en så pass stor hund.
Vid varghundens återkomst på 60-talet hade folk det bättre ställt och rasen ökade i popularitet.
Rasen är fri från besvärliga ärftliga sjukdomar, men blir fortare gammal än småväxta hundar p g a dess storlek. En varghund kan åtminstone bli upp till 10-12 år gammal.

Till de som är rädda för stora hundar kan sägas: vore en så stor och stark hund elak på något vis, blev den ohanterlig. Den måste alltså vara lugn och snäll för att överhuvudtaget kunna bli en familjehund.
Nämnas bör att vid nedsövning skall dosen till en varghund inte vara större än dosen man ger en cockerspaniel, p g a vinthundarnas känslighet.