En person tänker i samvaro med en annan ett skämt sålunda: " Jag kan väl inte gärna fråga dig om hjälp med det här och det där, då ju du är så överbelastad.", detta då det är uppenbart att den andre inte kan. Om skämtet drages, sker så möjligen med tillägget:" Jag var rädd för att skämta som så, då ju du kan tolka det som om jag i alla fall vill att du skall göra dessa saker för mig."Nämnda ironi är exempel på hur man kan snärja sig själv med dess redskap. Sedan sitter man där. 10/6

En olägenhet med att göra inledningen på ett musikstycke alltför sammahängande är att man i det samma försakat möjligheten till ombyte såsom gott sammanhang för fortsättningen. 10/6

Jag var inne på hur strikt och kaotiskt tänkande skulle bringas i ömsesidig befruktning genom konvergerande alternerande. Jag tror att sofopolisismens rubricerade uppgift bäst hålles som den att finna extremer för slikt inalternerande. Vilka ferment utgör gynnsamma hållpunkter, bisides tänkandet om det goda samhället? Vilka influerar med en riktig känslogrund? Sci-fi-kulturens gunstlingar tänker sig elektroniska inplantat i våra hjärnor, virtuella världar och obegränsade kommunikationer. Okay! En människa uppodlas i "provrör" utifrån ett par moderceller, kroppen skalas av genom robotars försorg, om det nu alls måste gå så långt att en kropp alls utvecklas, hjärnan nedsänkes i näringslösning och för ett bekymmerslöst liv. Hjärnornas direkta eller indirekta kontroll över robotarna är total. Allt är frid och fröjd. Du är nöjd! Jag är nöjd! s.a.s Å andra sidan; och här har vi den andra extremen, är mänsklig beskaffenhet väl ägnad för anpassning. Med lite tålamod kan en punkt eller blotta intet ge stort utbyte. Det att erövra skralheten är i sig en väldighet. Se på dem som strävar efter Nirvana - de strävar efter blotta intet, visserligen enligt riktlinjerna för (en) lära som räknar livets alternativ som det för ett par tusen år sedan, men ändå! Vad vore det lilla jämte det stora för hjärnorna i sina bad? Om robotarna utan styrning förmår sörja för hjärnornas underhåll - behövs då ens virtuella världar? Räcker det inte med en elektrod in i respektive hjärnas lustcentrum och en stimulering då och då? Dagens vetenskap räknar även meditationen som en organisk kvalité. De frågar sig aldrig för vad? Är det en själ som frälses genom den tusende stöten? Självklart inte! Andras själar finns ej. Likväl har det välmående jag själv i denna stund erfar, till stor del sprungit ur andras strävan efter bekvämlighet. Tänker jag mig då inte själv, fångad i vällustens elektrostimulerade töcken? Nej, då jag förstår att den enda beständiga ordningen är ordning för ordningens skull. Strikthet inför dödens nirvana, det är min vilja. Kampen för strikthetens frigörande från simpelheten, det är min kamp. Jag kringgår problemet, men erövrar i detsamma dess lösning. Ej avvecklande - men utsikten därtill, eller s.a.s med tanken härom ständigt hållen bisides, såsom inspiration, det är gagneligt. Vem vet vad döden bjuder? Kanske är det en även sci-fi-nördarnas töcken övertrumfande enkelhet. 15/6

När liberalisterna talar om frihet avses nästan alltid det att frånhända sig kontroll, i övrigt merendels framhärdande i tillämpningen av diverse ord. Försåvitt dessa två illusiva begärligheter upplöses återstår (min) tolkning av frihet: därvid rätten till kontroll och obundenhet av ordchimärer. 19/6

Den som sätter sig sist kan alltid resa sig först. 24/6

Visst kan det tyckas patetiskt när iranska fotbollsspelare förtröstar på Allah inför en match mot U.S.A. Det förekommer ofta att idrottsmän har en liten gest till Gud som del i sin uppladdning inför ett evenemang. Alla kan dock inte vinna, även om samtliga skulle be till Gud för just sin sak. Att tro att Gud skulle ta parti för en nation eller ett lag är naturligtvis inadekvat. Det innebär att man gör sig skyldig till sammanblandning av objektivt och subjektivt perspektiv. Däremot kan jag som tänkt idrottsman naturligtvis gå upp på arenan och be att just min prestation skall få krönas med en ärofull seger. Gud är villkoren för ens existens; därjämte en viljesyntax som formulerar ens egen reflexion över varat, men inget härutöver. Upplever jag mig möta Gud utgör detta bara en manifestation av beskaffenhetens danande; en korrektion eller ickekorrektion av bemötandets natur, detta alltfort under den förefintlighet över huvud som fortfar vara i absolut bemärkelse. 24/6

I redogörelsen av en utredning säges lågt pris på dörrar vara "en signal för dålig kvalité på dörrarna". Detta är allt att använda ordet signal felaktigt. 24/6

Om man skall nedgöra en debil är den debile lätt att beräkna. Försöker man däremot vara vederbörande till lags skall man få se på oberäknerlighet. 25/6

Somliga talar om inskränkningar i den personliga friheten som något fullständigt oacceptabelt, medan fattigdom och armod betraktas som nödvändigt ont där det förekommer. Jag skall säga er att uppkomsten av en civilisation är ett utslag av individuell vilja, därjämte kollektiv vilja. Om individerna kan finna de enande hållpunkterna i sina divergerande ambitioner, åstadkommes dymedels rikedom. Fattigdom är när alla ränner runt nakna i terrängen, var och en på sitt håll. Att människor som ändå ingår i en civilisation skall ha så svårt att fatta detta. Rikedom är att få offra nyck för planmässigheten. Ju fler som samlas under strikthetens egid, desto större skönhet. 25/6

Tydligen skulle boendepärmar ha tillhandahållits oss hyresgäster under maj. Härom stod att läsa på den anslagttavla som, mörklagd och dyster, nästan alltid hänger tom i hallen. På jobbet finns diverse anslagstavlor på olika håll som populasen förväntas ha under uppsyn. En massa informationer förväntas upphämtas från tusen olika håll som individen inte ens alltid erhåller kännedom om. Planmässighet däremot, är när så mycket som möjligt kan härledas från en eller ett fåtal utgångspunkter och så få preliminära informationer som möjligt tillåter nedlusa den samlade helheten. Planmässighet är när inte människor bara talar sinsemellan om hur dåligt somt fungerar, utan även erhåller redskapen att genom ingripande eller rapport göra något åt saken. Planmässighet är när jag inte känner indignation över att ha fått en prickning, utan istället tillfredsställelse med att röna det ingripande i mitt ansvar som behövs för att fullgöra det. Planmässighet är när små rutiner blir till en glädje genom den ypperlighet de företer under striktheten. Jag kan till och med tänka mig en geografisk fördelning för ansvarskännande enligt kontinuitetsprincipen så att människor får möta upp med sina gelikar därvidlag. I ett gott samhälle värderar människor den ordning som gör det enkelt att flytta och sålunda även genom inställande fullgöra en uppgift. Tiden manifesterar visserligen en tillvaro som arbetare på SVAB:s siliconavdelning, men två år räcker gott, och det för de som så önskar. Tiden manifesterar en tillvaro med upplevelse av bohusläns skog och terräng, men har du därjämte fått gömma en upplevelse av havet, så vill du inte kasta bort den. Stabilitet i det korta perspektivet, men variabilitet i det långa, drar en bra riktlinje för upplevelse. Inget hindrar heller att stabiliteten inrymmer en potion rytmisk variabilitet. Endast upplevelsen av ordning sätter gränsen. Om vi människor varannan arbetsdag vill syssla med ett, men resterande arbetsdagar ett annat; vad kan hindra oss utom dålig systematisering? Svar. Det finns inget annat! Håll bara i åminnelse att ett visst mått av tvång är upplevandet gagneligt. För att ta en extrem finns det de som efter att under kommunismen ha blivit utkommenderade till "korrigerande arbete för själslig omdaning" säger sig då gärna ha funnit sig tillrätta i en hård tillvaro, om de bara hade känt sig orka med rent fysiskt. Militärtjänstgöringen ger ett mildare exempel härpå. Få ångrar i efterhand den tiden. En eventuellt etiskt diskutabel målsättning får här hållas som ett annat kapitel. Generellt kan det sägas att tvång är på gott och ont, men att mänsklig samvaro oundgängligen avtvingar individen en del offer. Att både ha upplevt tvång och frihet borde emellertid vara varje människa givet på ålderns höst. Var sak har sin tid och de individuella offren skall inte dragas under ständigt avräknande. Tvånget ger på så sätt jämte omedelbar upplevelse även utrymme för upplevelsen av frihet. 25/6

Liberalisterna talar om fri skola. De pratar som vanligt om saker de inte begriper. Hade barnets fria vilja fått råda hade det i flertalet fall inte blivit någon skola. Detta vore liberalism. Likväl är den vuxne som på tvångets väg förvärvat så många färdigheter, innerligt tacksam för att ett bättre upplägg än hans fria vilja tilläts styra utvecklingen under barnaåren. "Nåja", säger någon: "Tvång är till för barn. Frihet är till för vuxna." Som om det inte vore tvärt om. Skolan belägger barnaåren med tvång. Likväl har vi aldrig varit friare än vi var som barn. Liberalism är bara ett tomt ord. Den som fattar det har kommit en bit på väg mot "verklig" frihet. 27/6