Vad har skådespelandet för funktion i ett gott samhälle? Praktiskt taget alla skådespelare av i dag är som sagt undermåliga ur synpunkten för varsomnaglad tillbörlighet. Jag håller likväl före att skådespelande kan tillämpas på gynnsamt sätt, om det exempelvis arrangeras med aktörerna själva som sekundära åskådare, efter kameraögat. Jag såg en dokumentär där äktenskapliga par i split fick spela rollen som motsatt äkta hälft, som ett led i problembearbetningen. Även om förfarandet i detta fall var helt specifikt var idén om belysande mer allmän. Skådespelande under rätt förutsättningar skapar hållpunkter för minnet. Detta är i sig en vinst, jämte det att man tvingas relatera sig till andra; att bry sig om. Ett problem tycks vara att dylika projekt kräver kunniga handledare, vilka draget uti konkrement i dag plägar garantera dekadens. Emellertid är detta fallet då nutidens samhälle sätter fördärvlighet som villkor för kunnande av slikt slag. Ett bra samhälle kan vidmakthålla en skaplig kunskapsnivå rörande konsten ifråga utan dekadens. 30/5

Du måste förstå att samhällelig kallelse utan konstnärlighet måste stupa i brist på varje tillstymmelse till kreativitet, emedan av de två, konsten, trots nutidens urartning och vad detta synbarligen pekar på i motsats härtill, måste anses svara för idéerna. I ett gott samhälle frågar man efter idéer. Månne tror du att idéer är efterfrågade redan i dagens samhälle?! Fel, fel, fel! I vidare mening frågar man inte efter idéer över huvud; och mer exakt, definitivt inte efter idéer med anknytning till själsskap. Ingenstans frågar man efter byggstenar för det egenliga välmåendets fundamenter. Ingenstädes lämnas besked om vart människor med idéer härom skall vända sig. För att förbättra en teknisk process kräves ofta accidentiella kunskapsförvärv. Kunskap om människan står att ernå för envar med ett gott huvud. Det är på det senare området idéerna måste få flöda. Tekniska lösningar är oftast villkorliga. En aldrig så genial kostruktion för att utlösa en airbag blir utan betydelse om man finner alternativa metoder för persontransport. De idéer som omedelbart vidhäftar mänskligt själsskap är beständigare. I dag försöker man bygga utifrån och in. Bättre bygges inifrån och ut. 31/5

Det är en betraktelse att minnas då man erfar striden mellan känsla och förnuft, därunder förnuftet fullständigt sopar mattan med känslan. Exemplen härpå är många. Ett är komponerandet av systematisk musik. 31/5

Ibland intervjuar media en i något avseende drabbad person. Denna person skall i det samma spela rollen som referens, som personifierat sympatiskt jag. Man frågar vad vederbörande anser om diverse ting. Som iakttagare skall man bara hålla i huvudet att ingen människa blir bättre av att en anhörig går bort, huset brinner ned, hon drabbas av cancer et.c. Jag får på den punkten hålla med Schopenhauer. Viljan är under livet huvudsakligen en och densamma, under det att motiven för dess utageranden i handling, plägar växla desto livligare, detta räknat både objektivt och subjektivt. Däremot måste det alltjämt anses som förmildrande i dumheten om en person på rätt incitament, förmår ta avstånd från tidigare ogärningar. Detta är ju som synes en förnämlig del i sådan viljas beskaffenhet. Det är också denna mekanism som ett gott samhälle måste inrikta sig på, förutom att placera viljorna i rätt rangordning. Till sist skall det i alla fall invändas att viljan ändå i någon liten utsträckning låter sig förändras som sådan. Vad det innebär låter sig helt säkert omtalas, men knappast i ett litet sammanhang. 31/5

Jag fick kritik för att ha bemött en falsk person med falskhet. Då kan jag väl räknas som blott en ytterligare falsk person, eller? Nej, vissa personer förväntar sig ett fasadartat bemötande, ett påklistrat varggrin och som svar på frågan: "Hur går det?"; dumma uttalanden om att allt går en väl i händerna. Visst är det tillåtet att såsom ärlig antipod göra dem besvikna, men långt ifrån nödtvunget. Att hellre bemöta dem falskt är bara ett sätt att vinna tid. 31/5

G-P redogjorde för en rapport om "livet i en handbollsklubb". En outsagd mening med lagandan och kompisskapet påstods vara att man tilläts flippa ur i en roll utan andra ansvar utom sportens. De exempel som föredrogs stärker mig bara i min föresats om flertalet sporters menliga inverkan på mänsklig själsbeskaffenhet. Hur det än är så får man kanske likväl vara lite storsint. Idiotierna kapslas i alla fall in på ett sätt. Jag har dock svårt att tro att mentaliteten ifråga är ett behov hos gemene man. Kanske har forskningen en uppgift i att reda ut vilka strukturer som är relativt gynnsammast för allmän tillbörlighet. Observera att en subjektfilosofisk utgångspunkt inte förtar värdet av gynnsamma föreställningar om objekten. Det är därför rätt att handla så som man har anledning att tro inverkar gynnsamt på även det fördolda, varom ju föreställningarna förtäljer. Exempel härpå kunde vara att förbjuda handboll, försåvitt man förbehölles den befogenheten. 31/5

Det finns smärtor som ropar på sitt förvärrande, såsom då ett barn skall tappa sina mjölktänder och själv bänder loss dem. Men varför besörjer oss evolutionen med huvudvärk som manar till att dunka huvudet i väggen, eller knäsmärta som uppmanar en att klämma knät? 31/5

En person som är bra på att sätta igång, men sämre på att hålla kontinuiteten kan likväl tyckas energisk om ett uppdrag såsom kontinuitet bjuder på idel starter. 1/6

Om jag istället för att försöka beskriva smak skulle ge mig till att försöka förmedla lukten av en regnig sommarkväll, skulle jag då inte hänvisa till lukten av skymning, allt invid lukten av fuktig grönska och mylla? Eller låta dig associera till solnedgång, mitt inne i ett hav av luft och dugg, 2 km upp i atmosfären? Nej, som du förstår vore detta bara att säga samma sak på olika sätt, eller framkasta olika delar av en gememsam helhet. Vad jag vill säga är egentligen bara det att lukten är av oerhörd betydelse för upplevandet och att det vore ett gott samhälle förpliktigat att bringa lukter till de sina. En lukt kan inte utbytas mot en annan och heller är det inte ett gott surrogat med associationer i en lägenhet. 9/6

Är det inte en fraktal, det jag tycker mig se i kanten av sönderriven plast? 9/6

Jag erinrar mig att jag för länge sedan läste om transsexualitet, jämte aspekten könsbyte. Läkarkåren ville erbjuda de hugade könsbyte. En given fråga blev på journalistiskt manér huruvida man därefter kunde garantera ett normalt sexliv, företrädelsevis efter byte från manligt kön till kvinnligt!? Där ser man hur långt ohejdad gröpthet med nödvändighet går. Det skulle således tagas för normalt med "kopulation" i ett gammalt operationssår. 10/6

Många ur den äldre generationen hyste stort gillande för buskisens gamla frontfigurer. Likväl förkastar de fenomenen i dess kölvatten. Jag tror visserligen inte att samhällets urartning blivit så svår om det inte varit för en parallell drogmentalitet som i detsamma etablerades, alldeles utan buskiskungarnas förskyllan. Faktum kvarstår. Det är lätt att förledas av skratt och gyckel. I små doser är skrattet frigörande, ävenså i stora doser, men då lätteligen till förfång för oss. Buskiskungarna drev det hela för långt. Detta är något som säkerligen inte den äldre generationen kan fås att förstå. För dem är buskisen ett heligt minne. 10/6