Ett gäckande tonfall och en drift med den missräkning som torde spegla en förväntnings svaghet, en förväntning som talar barnets språk. Den missräknande förnekar sitt misstag genom att elegant framkasta en andra förklaring, varpå svagheten s.a.s skyfflas tillbaka på den skämtande. Hade denne verkligen trott att alla tänkte på dennes enkla vis? Dagar av animositet kan åtfölja en sådan komplikation. En reell, handfast svaghet hade antingen låtit dem båda skratta högt åt den ene eller den andre, eller åt varandra; det grannlaga låg däri att svagheten var för abstrakt för att kunna uttalas. Och om den skämtande bara vetat att förväntningen kanske fanns där, men att den inte spelade någon roll, och att tanken på den skämtande kanske fanns där, men att den inte spelade någon roll, då skulle säkert inte intrycken ha behagat forma en stött människa. 5/3

Jag minns att det till det yttre förhöll sig så: att jag trodde sannolikheten om att kunna byggas upp, desto högre, ju längre det väntade, men osannolika, kvarstod. I dag kan jag alls inte förstå hur jag ens som ung tonåring kunnat ta mig så grundligt miste på sannolikhetens natur. Jag har verkligen erövrat erfarenheten och gjort den till en del av mig. Gör jag mig själv som ung orätt? Låg det kanske trots allt en inlyst föreställning som grund för min tanke om sannolikhet? Att jag nu inte minns är i värsta fall och inte heller det särskilt illa, ännu ett belägg för sannolikhetens del i mitt innevarande nu. 5/3

Menar verkligen kiropraktorerna att de hade kunnat förbättra folkhälsan åtskilligt genom preventiv kiropraktik? 5/3

Den hängde uppmanades att inte frysa. 5/3

Genom att överdrivet skoja om något vill somliga underförstå att dessa saker är utan betydelse för dem, men den än-en-gång-tänkte kanske funderar över om respektive vederbörande så försöker skyla över vissa verkliga preferenser. 5/3

"Hur kan det arma djuret välja en så obekväm sovställning?", undrar familjen. Är det så konstigt? Därmed löser det två problem. 5/3

Den sparsmakade tackan vann inte bondens gillande. Hon dömdes för sin hållnings skull av en som i alla fall inte trodde på reinkarnation. Hurudan ville då bonden att den egna hustrun skulle vara? Den sparsmakade tackan, åter, borde ha förstått: Gud vill att jag tager givet kort. 5/3

För en verkligt språkkunnig person synes ej heller "fina" ord äga fräschör utöver det vanliga. Ett och annat sådant ord smyger sig visserligen in i hans språk, men då utan att ens en antydan till belåtelse markerar dess införlivande. Den verkligt språkkunnige är ej elitist, men så inte till följd av övertygelse eller medveten styrning, utan till följd av att allt vad han ser, hör och har att välja mellan verkligen ter sig helt likvärdigt. 5/3

Om mnemotekniker kan sägas: Så kan alltså förmågan att berätta historier nyttjas för elementärare funktioner. 19/3

När du skall sova: Koncentrera dig på en imaginerad punkt på synfältets mitt - detta med "synen". Andens koncentration skall emellertid bringas att sträva mot synfältets nedre rand. 19/3

Tillit bygger på kännedom. Regeln är svår att anfinna generellt stöd, ty det är visst möjligt att säga att jag litar på den illvilliges onda avsikter, även om jag inte fördenskull säger mig hysa tillit till honom eller henne. Om en betrodd vän sätter en knivs spets mot min mage och först i efterhand kommer med en förklaring, måste förklaringen, för att min tillit till vännen inte skall rubbas, också inrymma motivet till förklaringens senkommenhet, och som sådant vara synnerligen starkt. Förhandsinformation lämnar fältet öppet för inlägg eller protester. Det är naturligt att när det anbeträffar ens förande gentemot sig själv, i informationshänseende, föga av senkommenhetens problematik äger relevans. Jag vet vad jag vill och om en självvald knivspets mot min mage endast är ämnad att gästspela i tomrummet framom. Tillit är definitionsmässigt ett uttryck för kännedom, tillika ett mycket bra ord. Nonsenspratarna använde ofta begreppet rädsla för det okända utan betänkande. Ovisshetens udd ligger enlig mitt förmenande huvudsakligen i ett digrare material för tankens bearbetning då ett flertal olika alternativ kan komma i fråga, än då endast ett är möjligt; därtill även mänsklig benägenhet att ägna överdriven uppmärksamhet åt de värsta alternativen. För min del har jag svårt att föreställa mig att ovissheten om eventuellt väntande djävlighet skulle kunna förorsaka mig större våndor än oundviklig djävlighet. Det kända kan ha oerhörd skrämselpotential. Planerad framtid brukar bara, i ett vardagligt I-lands-perspektiv, hellre ställas till det mer genomlidliga. 1/4

Gud förhandlar inte om slumpen. 1/4

Man kan söva ned höger, alternativt vänster, hjärnhalva. Vilken resterande hjärnhalva är mottagligast för hypnos? 8/4

Ett sätt att fruktbart kombinera logiskt och kreativt tänkande på, kan vara att medvetet alternera mellan begreppsslump och systematisk uppräkning. Slumpen inskränkes sedan i omgångar alltmer, parallellt med det att systematiken bringas ett divergera. De två mötes. 12/4

Partiklar svävar, förhåller sig tre och fyra. Deras tal syftar till explosionsdjuret. Vilken religion? 12/4

På adertonhundratalet varnade man för befolkningsökningen. Adertonhundratalsvisionärernas tidslimiterade föreställningsbilder av förestående apokalyps kom mer eller mindre på skam. Därav drar vissa oförnuftets förfäktare slutsatsen att varje pessimistisk förutsägelse vad gäller nämnda sak, måste vara förfelad. En sak är dock säker. Det finns en övre, ehuru relativ gräns för jordens possibla hysande av folkmassa. Vi nalkas talen härför. Optimisterna åtnjuter f.ö merendels gynnsammare omständigheter än flertalet människor där takten på befolkningstillväxten verkligen är hög. 12/4

En människa avskyr de dåliga människorna och bekämpar dem metodiskt. -Idiot! Varje medveten insats är försumbar i förhållande till den olägenhet dåligheten garanterar sig själv. Att då hånskratta åt uttrycken härför är inte mindre dumt. Det tid som den hånfulle bidar för sin sak flyter honom själv ur händerna i det att han iordningställer åt sig, endast en ytterligare dålighetens olägenhet. Den envise spenderar först 20 år, sedan ytterligare 20, på sina besannanden, allt medan den egna tiden, vilken är det enda egentliga, den som genom sitt undanglidande formar ett, ehuru svårfångat, nu, går honom förlustig. Alla dårars åldrande, nu, i framtiden och i det förgångna; allt detta måste betraktas genom likgiltighetens dimmiga glas. Inget hånskratt, ingen indignation, Inga falskheter om förment illusion, bara undlåtenhet att skapa utom sitt eget vara; det är vad som tarvas. 12/4