Piratkopiering och copyright
Specialarbete i datakunskap
våren 1997
av Kristian Ekeroth NT3
Peder Skrivares gymnasium, Varberg
Det är tillåtet att kopiera
från denna sida, hela sidan eller delar av den,
MEN ENDAST OM
KÄLLAN ANGES!
Innehållsförteckning
1. Inledning
2. Piratkopiering
2.1 Om piratkopiering
2.2 Piratkopiering på Internet
2.3 Lagar och regler
2.4 BSA och andra organisationer
2.5 Piratkopierarnas
ursäkter
2.6 Lite lätt psykologi
2.7 Hackers och crackers
3. Copyright
3.1 Om copyright
3.2 Scientologistriden
3.3 Allt är inte fritt
som flimrar...
3.4 Domänadresser/varumärken
3.5 Copyrightlagar
I denna uppsats tänker jag ta upp piratkopiering och copyright. Att äga och stjäla information i elektronisk form. Med tonvikt på det som sker på Internet. Jag har delat upp det i två delar, piratkopiering och copyright. Egentligen handlar det om samma sak, men jag tyckte att piratkopiering av programvara krävde ett kapitel för sig, så därför behandlar jag det så.
Internet har figurerat mycket i media på sista tiden. Det har skrivits mycket om de enorma mängder information som finns där, var den finns och hur man får tag i den. I princip alla människor i västvärlden har hört talas om och/eller läst om Internet, och många är de som gripits av nyfikenhet inför det som ofta beskrivits som någonting alldeles fantastiskt.
Modem och internetabbonemang säljs som aldrig förr, och ett internetpaket utsågs till 1996 års stora julklapp. Internets "befolkning" har ökat enormt. En del (bland annat en minister i regeringen) spådde i början att "nätflugan" skulle vara en snabbt övergående innegrej, men det verkar idag som om de skulle ha haft fel.
Det har sedan ett tag talats om en "informationens motorväg", där all kommunikation går blixtsnabbt i stället för som idag i snigelfart. Det talas om videokonferenser, film-på-begäran och virtuella världar. Framtidens människor spås leva en stor del av sitt vakna liv på Internet (eller vad framtidens datornätverk nu kommer att kallas), arbeta där och få all sin information därifrån. Bankaffärer, inköp och kommunikation med alla andra människor kommer att ske via fiberkabel, eller vad man i framtiden kommer att använda. Detta är i alla fall den bild som målas upp av de personer och företag som vill vara med och bygga "motorvägen". Det saknas inte idéer och visioner.
Andra är rädda för att det i framtiden bara ska finnas folk, som isolerar sig med sin datorburk i hemmet och aldrig går utanför dörren. Att människor slutar att mötas på riktigt, slutar att arbeta och struntar i allt utom livet på nätet.
Inget av det där, det vill säga den tekniska och sociala biten, kommer jag dock att ta upp i denna uppsats. De delar av Internets historik, som inte direkt har att göra med det jag tar upp, kommer också att lämnas till någon annan att skriva om. Inte heller kommer jag att ta upp hur man hittar det man letar efter, eller alla fördelarna/nackdelarna med att det finns information om i princip allting. Även om det är ett frestande lätt sätt att fylla ut innehållet...
Denna uppsats handlar om problem. Men vad jag vill understryka är, att jag inte anser problemet vara teknikens fel. Datornätverk är att betrakta som ett verktyg för att förmedla information, ett medium. Ingen anklagar väl Posten eller Telia för det som förmedlas via dem. Problemet ligger alltså inte i Internet i sig, utan hos de som använder det.
Man skulle också kunna säga att denna uppsats handlar om det som hela Internet och en eventuell "motorväg" bygger på i grunden, nämligen information. Dagens samhälle kallas, som väl de flesta vet, för ett informationssamhälle. Detta begrepp började användas allt flitigare, i och med Internets intåg i Sverige. Det finns numera en mångfald av information, som inte fanns att tillgå tidigare. Människor tar också dagligen emot en mycket större mängd information än någonsin tidigare.
Informationen har i sig ett mycket stort värde och styr den vanliga människans liv. Den är pengar och makt. De som har den information de behöver, klarar sig långt bättre än de som inte har. Information kan vara pengar, personuppgifter, statistik, nyheter, börskurser, musik, böcker, tidskrifter, film, företagsinformation, reklam, diskussioner, statliga utredningar, väderprognoser, dataspelsrecensioner, kontaktannonser, medlemsförteckningar, datorprogram, debattartiklar, bilder, kartor och så vidare.
Med Internet har världen fått ett nytt sätt att sprida information. Till kostnaden av ett lokalt telefonsamtal kan vem som helst få tag på information om nästan vad som helst från hela världen. Inga telefonkostnader för långdistanssamtal, inga portokostnader, inga tryckkostnader, inga bensinkostnader. Detta har gjort att en enorm mängd information kunnat göras fritt tillgänglig.
Ingen styr informationen på Internet. Den kontrolleras inte av företag, regeringar eller privatpersoner. Datorerna och nätverkskopplingarna ägs visserligen, men ingen har någon övergripande kontroll över informationen. Vem som helst kan i princip inte bara få tag i, utan också sprida vilken information som helst.
Information är särskilt värdefull, om det är så få andra som möjligt som har den. Och de som själv har information, vill helst ha ut så mycket pengar som möjligt, innan de delar med sig av den till andra. Eftersom informationen är åtråvärd, finns det många som vill lägga vantarna på den, och det behöver inte vara på laglig väg.
Detta ställer till problem. Några fall tas upp i media. Vi hör och läser om hackers som bryter sig in i datasystem och förstör eller stjäl information, och att statshemligheter, barnpornografi, rasistiska åsikter, piratkopierade programvaror, olika copyrightskyddade verk och annan "farlig" information sprids.
Med denna uppsats hoppas jag kunna klargöra vad piratkopiering och copyrightbrott inom elektroniska medier innebär, vilken omfattning det har och vad som ligger bakom. Min avsikt är inte att ge exakta detaljer om enskilda fall, utan att ge en översikt över vad det hela handlar om. Jag hoppas att läsaren får en insikt i vilka olika uttryck piratkopiering och copyrightbrott kan ta sig, och vilka olika sätt det finns att se på saken.
Man får inte göra kopior av en författares eller låtskrivares verk och sprida till sina vänner. Det känner de flesta till. Trots att man vet att det är förbjudet, så gör många det i alla fall. Att kopiera och byta kassetter med musik och disketter med dataprogram vänner emellan har länge varit vanligt och ses inte som något särskilt uppseendeväckande.
Att lagra information elektroniskt gör det hela så mycket lättare för piratkopierare. Det är den lättaste sak i världen att göra hur många kopior som helst, då informationen ju bara är ettor och nollor. Dessutom är det helt gratis. Och kvaliteten på det kopierade materialet blir perfekt, inga kvalitetsförluster. Copyrightinnehavare har svårt att bevaka sina intressen på Internet. Datorprogram, tidningsartiklar, böcker, musik och bilder sprids. I framtiden, då kommunikation med och på Internet troligtvis kommer att kunna ske mycket snabbare, kan samma sak hända med filmer.
Piratkopiering av dataprogram är en, i ett datorhistoriskt perspektiv, faktiskt ganska gammal företeelse. Det första kända fallet av att någon anklagades för piratkopiering, i alla fall enligt vad jag känner till, var 1975, när några personer anklagades för olaglig kopiering av hålremsor. Den klagande var den i dag inte helt okände, då 19-årige, Bill Gates, mannen bakom Microsoft. Han jämförde kopieringen med stöld. På den här tiden var det nog en lite udda tanke. Programmen var inte särskilt stora till omfånget, och man brukade fritt byta program och idéer sinsemellan.
Byte av program, vänner emellan, är ju en företeelse som är vanlig och ofta allmänt accepterad, åtminstone om man ser till de flesta grupper av människor. De flesta som har haft en dator, har också piratkopierat program. Uppskattningar tyder på att det, grovt räknat, finns lika många exemplar av piratkopior i världen som ärligt köpta kopior. Vissa anger större siffror, uppemot 70% av det totala antalet.
Det är kanske också hemmadatoranvändaren, som byter spel med sina kompisar, som är allmänhetens bild av den typiske piratkopieraren. Om man bortser från spel, så är det dock företagen som är de stora syndarna. Sett till det ekonomiska värdet på den piratkopierade programvaran, så handlar det om mycket mer pengar i företagens fall.
Det finns många som försöker tjäna pengar på piratkopiering. När detta skrivs, har den största kopieringshärvan hittills i Sverige nyligen avslöjats. En 27-årig stockholmare misstänks för att de senaste åren per postorder ha sålt piratkopierade datorprogram värda 15 miljoner kronor. Han har, enligt polisen, stoppat minst 1,7 miljoner i egen ficka. 27-åringen sålde datorprogrammen genom småannonser i ett 40-tal dags- och veckotidningar i hela landet. Med hjälp av en CD- brännare har han fört över datorprogram till CD-ROM och sedan sålt dessa. Enligt polisen har dessa CD-ROM laddats med datorprogram som skulle kostat mellan 50 000 och 100 000 kronor i handeln.
Detta är vanligare än man kanske tror. Ofta hittar man bland tidningarnas radannonser erbjudanden om programvara, värd 10 000-tals kronor, för bara några hundralappar. Jag prövade faktiskt själv att ringa på en annons. Den som svarade gjorde ingen hemlighet om att det var fråga om piratkopior. På frågan om han inte var rädd att bli avslöjad svarade han att det var ingen risk alls att åka fast. Visst fog hade han nog att tro det. Polisen kan ju till exempel inte ringa upp och be att få köpa piratkopior. Sådana arbetsmetoder är inte tillåtna i Sverige. Dessutom ägnar polisen inte särskilt stora resurser åt att bekämpa piratkopiering, och de flesta poliser har mycket små kunskaper i ämnet.
Den illegala programvaruförsäljningen växte snabbt under 1996, vilket ledde till totalt sju tillslag, alltså med husrannsakan, mot misstänkta datorpirater runtom i Sverige. I flera fall handlade det om små verkstäder utrustade för fabriksmässig produktion. Dessutom har under året ytterligare ett tiotal polisanmälningar om misstänkt piratkopiering gjorts där förundersökning inletts.
De som säljer datorer skickar ofta med programvaror, färdiginstallerade på hårdiskarna. Inte sällan är det fråga om piratkopior. Konkurrensen i branschen är hård, och det gäller att kunna ge kunderna så fördelaktiga erbjudanden som möjligt. Då är det frestande att lägga till några piratkopior, som inte kostar försäljaren ett öre i licenspengar. För närvarande är tolv sådana fall under utredning i Sverige. Siffran har dock troligen ändrats sedan detta skrevs.
Det är alltså inte särskilt många piratkopierare som åker fast, med tanke på hur utbredd piratkopieringen är.
I mitten av 80-talet gjordes försök att försvåra kopiering med hård- och mjukvarulösningar. Detta kunde till exempel innebära att vissa disketter bara kunde kopieras två gånger och efter detta var de värdelösa. Dock ledde detta till att en stor marknad bildades med människor som specialiserade sig på att bryta detta skydd. Mer om dessa i avsnittet om crackers och hackers längre fram.
Numera använder inte de stora företagen denna teknik med motiveringen att det är bortkastade pengar och bara krångligt för dem som köper programmen. Om någon vill bryta ett programvaruskydd, så blir det förr eller senare gjort. Sedan sprids programmet, utan skyddet. Men fortfarande används ibland kopieringsskydd med till exempel lösenord som måste skrivas in. Detta gäller dock oftast spel.
Ytterligare ett skyddssätt är små dosor som ansluts till serieport eller parallellport, som behövs för att programmen ska starta över huvud taget. Dessa kan laddas med lösenord eller liknande när man köper ett program. Dock ger inte dessa heller ett fullständigt skydd. Det finns folk som kan, eller kan lära sig att, programmera dosorna eller simulera dem med mjukvara. Man kan också ändra i programmen, som behöver dosor för att fungera. Om inte annat, så bara för att visa att det går, eller för att visa sin skicklighet.
Ett nytt sätt att försöka stoppa piratkopieringen var planerat till Windows 95, Microsofts då senaste operativsystem. Det kallades "Registration Wizard" och skulle gå igenom de program som var installerade på en dators hårddisk, samla in registreringskoder och sedan via modem ringa upp Microsofts Online-registrering. Detta projekt fick mycket kritik. Det skulle vara kränkande för den personliga integriteten. Vilken rätt hade Microsoft att göra en digital husrannsakan på folks hårddiskar? Projektet avskrevs.
På senare år har programmen blivit större till omfånget och levereras på CD-ROM. Detta har gjort att det knappast längre är någon idé att utbyta piratkopierade program via disketter, eftersom en CD-ROM rymmer ungefär 450 gånger mer. För att kopiera CD-ROM krävs CD-brännare, vilka har varit dyra att köpa. Detta har naturligtvis varit positivt för programvaruföretagen. Priset på brännare har dock sjunkit, och eftersom det går att få in många program på en skiva, är det tveksamt om mjukvarutillverkarna tjänar så mycket på den utvecklingen i dag.
I alla västländer finns lagligt skydd mot piratkopiering. Det är oftast frågan om så kallat copyrightskydd. Men i länder som till exempel Bulgarien, Kuwait och Indonesien finns inget lagligt skydd mot piratkopiering. Andra har väldigt oklara lagar kring frågan, till exempel Israel och Ryssland, som saknar straff för den som piratkopierar. I Kina och vissa andra länder i Sydostasien var piratkopiering länge en stor industri. I Kina producerades pirat-CD-ROM på löpande band på statliga företag och de styrande gjorde ingenting åt saken. Ingen inhemsk programvaruindustri att tala om, som kunde ta skada, fanns ju.
Men USA och programvaruindustrin gick till motattack. USA beslutade att införa en handelsblockad mot Kina, och landet tvingades ta till åtgärder. Viss upprensning har nu skett, och ett stort antal personer har åtalats och fängslats, enligt kinesiska källor.
Internet och andra datornätverk skapar nya möjligheter för piratkopieringen. Man lägger upp piratkopierade program på datorer anslutna till Internet, och vem som helst kan ladda hem dem.
Denna företeelse fanns i Sverige långt innan Internet kom hit. Detta genom de så kallade BBS-erna (BBS=Bulletin Board System, ofta översatt med "elektronisk anslagstavla"). Trots att många BBS-er är skötsamma och inte sysslar med piratkopierad programvara, är det en stor del som gör det. Man ringer helt enkelt upp med sitt modem, loggar in med användarnamn och lösenord, som man oftast väljer själv första gången man loggar in, letar upp vad man vill ha, och laddar hem det. För att få göra det krävs dock ofta att man förut laddat upp något själv, eller betalat pengar. Vissa pirat-BBS- er kallar sig för Elite-BBS-er. Dessa kan inte vem som helst ringa upp och logga in på. Det krävs kontakter för att få tag i ett godkänt lösenord och användarnamn.
På Internet är det hela bara mer sofistikerat, och möjligheterna är fler. En BBS är i princip en dator med ett modem som man kan ringa upp. Internet är hundratusentals sammankopplade datorer över hela världen. Och det finns gott om piratkopior, vilket på Internet kallas "warez", att få tag på, bara man vet hur man ska gå till väga.
Dels finns så kallade warez-FTP-sites, vilket lite förenklat är ett slags BBS-er, men som man söker sig fram till via Internet, med sin www-browser eller ett särskilt FTP-program. Ibland kan det för att få tillgång till en warez-FTP-site krävas, liksom i fallet med Elite-BBS-erna, speciella användarnamn och/eller lösenord. Ofta fungerar det dock med så kallad "anonymous login" vilket innebär att man kan använda sin e-mailadress eller något sådant. Det krävs såvitt jag vet sällan att man själv laddar upp något först.
Skärmdump från FTP-program, inloggat på warez-site.
En annan väg att gå är via Usenet News, alltså de elektroniska konferenser som finns på Internet, och där man deltar genom att posta inlägg. Där finns ofta newsgrupper med namn som innehåller ordet "warez" och dit kan man skicka förfrågningar om vad det är man är ute efter eller har att erbjuda. Många internetleverantörer tillhandahåller inte dessa grupper på sina servers, men det finns andra newsservers att vända sig till.
En tredje väg är via IRC (Internet Relay Chat). IRC är en annan typ av konferenssystem, där man konverserar med andra människor direkt, genom att skriva in korta textmeddelanden, alltså inte genom att skicka e-mail. Konversationen är uppdelad i kanaler (channels) där det nästan alltid finns några med namn där ordet "warez" ingår. Där möter man likasinnade, som kan skicka filer direkt om man ber på rätt sätt, eller tipsa om FTP-sites där det man vill ha finns.
Kommunikation via IRC.
Länkar till olika ställen på Internet där man kan få tag på piratkopierad programvara sprids över huvud taget ganska friskt. Och det är inte olagligt, så länge man inte uppmanar folk att utnyttja dem... Här är ett exempel från E-mailnyhetsmagazinet Flashback News Agency (FNA), vars svenska utgåva uppges ha en upplaga på ungefär 25 000 exemplar:
E-magazinet FNA (Flashback News Agency) .
Jag ska inte gå in i närmare detalj på det här. Jag bara konstaterar att vet man bara hur, är det lätt att få tag på vad man vill ha på Internet. Det finns alltså en enorm potential för piratkopierare.
I framtiden när, om det om det blir som visionärerna tror, vi kommer att kunna kommunicera med mycket högre hastighet än idag, får Internet som medium för piratkopierare en ännu större potential. I dag tar det väldigt lång tid att ladda hem programvara via modem. Som en illustration till detta, tar det lika lång tid att skicka innehållet på en CD-ROM mellan Göteborg och Stockholm via modem, som det skulle ta att skicka skivan med ett bud, som åker moped samma sträcka. Detta ger en ganska saftig telefonräkning, även om många piratkopierare på Internet har lärt sig hur man använder telefonnätet utan att betala för sig. Men när kommunikationen går snabbare och vi kanske kan skicka krypterade meddelanden som ingen, som vi inte vill ska kunna det, kan läsa (vilket omöjliggör all form av kontroll), då blir det frestande enkelt att skaffa sig det man vill ha på några ögonblick.
Det finns inga särskilda lagar om piratkopiering av datorprogram i Sverige. Vi har visserligen en lag som kallas Datalagen, som när den kom 1973 var den första i världen i sitt slag. Men den tar inte upp piratkopiering, utan handlar mest om hur den individuella integriteten ska skyddas, registrering, personregister och dylikt. Datorprogram omfattas i stället av Lag om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Att få patent på en programidé eller en färdig programvara är inte möjligt. Vilket väl egentligen är bra. Tänk om någon skulle kunna ha tagit patent på idén om hur ett ordbehandlingsprogram ska se ut och fungera. Det hade knappast bidragit till ökad programutveckling.
Enligt lag är upphovsmannen den som har skapat verket, det vill säga programmet. Men om det är en del av en anställds arbetsuppgifter - till exempel då en programmerare utför sitt programmeringsarbete - så får arbetsgivaren automatiskt upphovsrätten, om inte anställningsavtalet säger något annat.
När det gäller program som utvecklas av konsulter är frågan svårare. Lagen säger ingenting uttryckligen om detta. Därför måste den saken regleras i det avtal man tecknar med konsulten.
Det finns undantag från upphovsmannens ensamrätt till kopiering och distribution, nämligen att:
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. På senare tid har det visat sig att domstolarna inte anser att det räcker med bötesstraff. Den som har ägnat sig åt piratkopiering i organiserad form riskerar fängelse. Dessutom har programvarutillverkaren rätt till skadestånd.
Kopiering av datorprogram var före 1 januari 1993 tillåten för enskilt bruk (11 § i upphovsrättslagen) om den begränsades till den "privata sfären", det vill säga familjemedlemmar och den närmaste vänkretsen. Nyttjande av sådana kopior var också tillåten. Att kopiera och göra program tillgängliga för allmänheten var dock förbjudet. Enligt 12 § i upphovsrättslagen är kopiering till den privata sfären numera också förbjudet, om inte tillstånd finns.
När man hör talas om piratkopior som sprids via Internet, kan man fråga sig om de som äger datorerna inte ansvarar för vad de har på sina hårddiskar. Det är en knivig fråga som det är mycket debatt om. En del vill jämföra en ISP (Internet Service Provider, alltså ett företag som sköter sina användares kommunikation med Internet och också lagrar sina användares hemsidor på sina datorer), med Posten och Telia (som i och för sig också är en ISP numera, men jämförelsen gäller Telias telefontjänster), företag som bara tillhandahåller ett medium, det vill i jämförelsen säga brev och telefonlinjer, och inte alls lägger sig i vad som förmedlas. Andra jämför ISP-erna med tidningsutgivare, som publicerar material och ansvarar för det. Men båda jämförelserna haltar. Jag tror för övrigt att man ska vara försiktig med jämförelser, då förloras aspekten att det faktiskt är fråga om något ganska unikt.
En ISP som Tele2 eller Algonet har trots allt större insyn än Posten och Telia. De kan se det som användarna lägger upp, plocka bort sidorna, eller säga åt användaren att göra det. En hemsida är ju också öppen för allmänheten i de flesta fall, till skillnad från telefonsamtal och brev, som är skyddade mot avlyssning och olaga öppnande enligt lag (Lagen om brytande av post- eller telehemlighet). Å andra sidan är en ISP inte delaktig i produktionen och publicerandet, vilket tidningsutgivare är. En tidning har en ansvarig utgivare, som är juridiskt ansvarig för det som ges ut. Det vore horribelt att lägga detta ansvar på en ISP, så att en sådan skulle tvingas ansvara för det som användarna lägger upp på sina hemsidor.
En ISP kan knappast sägas ha skyldighet att hålla reda på om dess tusentals användare lägger upp piratkopierad programvara eller inte. Det skulle i de flesta fall vara praktiskt omöjligt. En internetserver är ju väldigt automatiserad och kräver mycket lite mänskligt ingripande. Kontroll skulle innebära att personalen måste utökas. I de fall det går, är frågan om det ens är önskvärt att låta en ISP gallra bland sidorna. Telia har till exempel satt upp regler för användarna av sin internettjänst Passagen. Där sägs bland annat att det är förbjudet att sprida sexbilder eller bilder som skildrar våld eller råhet, ras- eller könsdiskriminerande uttalanden samt uttalanden som är stötande eller ärekränkande. Många reagerar mot att Telia försöker kontrollera sina användare så här, då mycket av det som förbjuds inte är förbjudet i svensk lag.
Klart är i alla fall att det behövs regler för vad en ISP ska göra och har rätt att göra.
I rättsfall, som gått ända upp i Högsta Domstolen, har frågan om ansvar för BBS-ägare kommit upp. Då brotten i flera fall begåtts före den 1 januari 1993 (kopiering för enskilt bruk har alltså varit tillåten) har BBS-ägarna ofta uppgett att de användare som fått ta del av piratkopierad programvara varit att betrakta som en mindre, privat krets. Detta har dock i regel ogillats av domstolarna. Frågan om ansvar har oftast lösts så, att ägarna döms för att ha gjort programmen tillgängliga för allmänheten. Skulden för själva framställandet av piratkopior har dock lagts på de användare, som laddat upp programvaran.
I det så kallade BBS-målet friade Högsta Domstolen den 22 februari 1996 en BBS-ägare, eftersom han flyttat de piratkopierade filerna till filareor som bara var tillgängliga för vissa användare. Att fälla den åtalade skulle enligt HD innebära att den som gör något för att begränsa tillgången, om än för litet, skulle anses mer klandervärd än den som sitter med armarna i kors. Detta betraktades av många som ett underligt utslag. BBS-ägaren hade ju genom en aktiv handling placerat den piratkopierade programvaran i arean, just för att den begränsade gruppen som hade tillgång till denna skulle kunna ladda hem den.
Ett förslag till "Lag om elektroniska förmedlingstjänster" blev klart 1996. Det är egentligen mer anpassat till BBS-er än till Internet. Visst ansvar läggs där på den som har uppsikt över tjänsten. Här följer ett utdrag:
"5 § Om det är uppenbart att en användare genom att sända in ett meddelande har gjort sig skyldig till brott eller intrång i upphovsrätt eller att innehållet i ett meddelande är ägnat att användas vid brott, skall den som tillhandahåller tjänsten förhindra fortsatt spridning av meddelandet. Detsamma gäller den som på hans uppdrag har uppsikt över tjänsten. Första stycket tillämpas inte om meddelandet är avsett bara för viss eller vissa mottagare (elektronisk post)".
Detta skulle kunna tvinga en internetleverantör att i sin tur tvinga en användare att ta bort information från en websida. Den som uppsåtligen bryter mot §5 döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar, heter det i lagen.
Det föreslås också att datorer och andra hjälpmedel som har använts vid brott får förklaras förverkade, det vill säga beslagtas, om åtgärden behövs för att förebygga brott eller det annars finns särskilda skäl.
Lagförslaget presenterades av den så kallade IT-utredningen, men har inte klubbats igenom i Sveriges Riksdag.
Detta att beslagta datorer är något som händer ganska ofta. Flera BBS-er i Sverige har fått datorer, hårddiskar och modem beslagtagna. Redan 1984 konstaterade rikspolisstyrelsen att det kunde orsaka olägenheter om man beslagtog utrustning, och att detta bara skulle ske i undantagsfall. I verkligheten fungerar det ofta inte så.
Om polisen fick för sig att beslagta en mindre internetleverantörs datorer, eftersom det funnits piratkopierad programvara som någon lagt upp på en hemsida där, skulle det kunna innebära problem och kanske ekonomiska förluster för användarna. En liten internetleverantör skulle lätt kunna gå i konkurs. Sådant får inte hända.
Om en BBS tvingas lägga ner, så drabbas också dess användare. Dock oftast i mindre grad. Det är i så fall frågan om elektronisk post, distribuerad via till exempel FIDOnet (nätverk för att skicka meddelanden mellan BBS-er), som inte kommer fram.
Men det är ju inte säkert att servern och den som gjort sidorna ens finns i samma land. En svensk kan mycket väl lägga upp sina sidor i USA eller Holland, om han så vill. Och som bekant skiljer sig lagar från land till land. På Internet har man ju tillgång till datorer från nästan alla länder i världen.
Och polisens möjligheter att ingripa är ofta mindre än man tror. I Sverige är det ju inte tillåtet för polisen att locka folk att begå brott, vare sig det är fråga om att försöka köpa knark, eller att sätta in en annons som säger "Microsoft Office 7, Corel Draw 6 och PageMaker 5 säljes på CD för 300:-". I länder som USA är det dock tillåtet. I Sverige kan det vara "olaga husrannsakan" att ladda ner en fil. För husrannsakan krävs beslut av åklagare. I de lagar som styr husrannsakan talas det om "hus, rum eller annat slutet förvaringsställe". Det är minst sagt oklart hur lagarna ska tolkas. Och om servern med filerna ligger i ett annat land kan det vara fråga om att kränka ett annat lands suveränitet, trots att filerna eller websidorna mycket väl kan ha placerats där av en svensk medborgare.
Totalt sett är värdet på de programvaror, som piratkopieras i Sverige varje år, ungefär en miljard svenska kronor. 54% av all programvara i Sverige tros vara piratkopierad.
Hur kan man räkna ut en sådan siffra? frågar man sig. Man kan väl knappast ha gått omkring och räknat? Nej, självklart inte. Man har räknat med att det i genomsnitt finns 3,6 program installerade på en dator. Antalet sålda persondatorer delas sedan med antalet sålda program. Detta ger piratkopieringsgraden, vilket naturligtvis inte kan bli någon särskilt exakt siffra.
Värst är man, sett till regioner, i Östeuropa, där 83% av programvaran beräknas vara piratkopierad. "Laglydigast" är Nordamerika, med 27%. Ser man till länder, så är Vietnam (99%) värst, medan USA med 26% piratkopierar minst.
I hela världen piratkopierades det 1995 för ungefär 13 miljarder amerikanska dollar, alltså cirka 100 miljarder kronor.
Dessa siffror kommer från organisationen BSA, vilket är en förkortning för "Business Software Alliance", en sammanslutning av programvarutillverkare, bildat 1988 för att bekämpa piratkopiering. Medlemmarna i BSA står för 70% av den tillverkade kommersiella programvaran i världen i dag, det är alltså frågan om företag som Microsoft, Apple, Lotus, Novell och så vidare. BSA har nio "worldwide members" och ett antal "regional members". För att nå sina mål försöker man, bland annat genom en omfattande lobbying, att påverka de styrande och lagstiftande till att stifta lagar som skyddar medlemmarnas intressen. BSA var den kanske starkaste pådrivande kraften när USA införde en handelsblockad mot Kina, så lobbyingen har varit framgångsrik. Man sprider också information om piratkopiering i syfte att öka alla användares medvetenhet i frågan. Dessutom har man drivit kampanjer.
En annan stor organisation av mjukvarutillverkare är SPA, Software Publishers Association. SPA bildades 1984. Med åren har SPA växt till 1200 medlemmar i världen. SPA har medlemmar bland allt från nystartade små garagefirmor till internationella jättar. De flesta medlemmarna i BSA är också medlemmar i SPA. 85% av all mjukvara tillverkad i USA är tillverkad av SPA-medlemmar. SPA har liksom BSA också internationella aktiviteter, men inte i så hög grad som BSA, som är verksamma i 65 olika länder över hela världen.
Av de två är det BSA som för mest väsen av sig och gör de hårdaste satsningarna, särskilt internationellt.
Båda organisationerna har satt upp tre olika mål för sin verksamhet. BSAs grundstenar är:
SPA har som mål att:
Antikopieringskampanjer, med namn som till exempel "Don't copy that floppy" och "Get Legal" har BSA kört och lagt ner mycket pengar på. SPA å sin sida kör just nu en kampanj vid namn IAPC (Internet Anti-Piracy Campaign). Målgruppen har mest varit den "lilla" användaren som ger en kopia till en kompis, och man har spelat på moral och etik. Det är tveksamt om reklamkampanjerna kan anses ha gett valuta för pengarna.
BSA har också öppnat telefonlinjer, dit vem som helst kan ringa och anonymt ange personer som piratkopierar. Advokater undersöker ärendet, och för det vidare till myndigheterna. Vissa framsteg har enligt BSA gjorts med dessa telefonlinjer, dit folk har ringt och angivit företag, arbetsgivare och bekanta. BSA har upprättat sådana här så kallade "hot-lines" i de flesta av de länder de är verksamma i. 1995 räknade man i USA till cirka 10 000 samtal, som ledde fram till 600 närmare undersökningar. I Sverige är numret 08-6775475.
I Sverige har BSA inlett samarbete med bland annat Rikspolisstyrelsen, Rikskriminalpolisen och SITO (Svenska IT-företagens Organisation). Man har bildat arbetsgrupper och gett ut information till bland annat företagen. Industriförbundet säger sig vara berett att baka in budskapet att piratkopiering är ett brott i lämpliga kampanjer till skolorna, eftersom piratkopieringen anses börja i tidig ålder.
Över hela världen finns dessutom lokala organisationer av programvarutillverkare. I Sverige finns till exempel föreningen Svensk Programvaruindustri - SPI, som idag har ett 60-tal medlemmar. Genom att bevaka medlemmarnas intressen i kontakt med regering och departement, kommittéer, EU-organ och statliga myndigheter, till exempel NUTEK, försöker föreningen påverka förutsättningarna för att bedriva programvaruproduktion i Sverige. Genom SPI ansluts medlemmarna också till DIMIK, Datorprogramföretagens Intresseförening Mot Illegal Kopiering. DIMIK stöder bland annat polis och åklagarmyndigheter med information, kunskap och resurser för att stoppa piratkopiering. SPI samarbetar också med SPA och BSA.
BSA har dock fått en hel del kritik. Bland annat sägs det att BSA bara har girighet som grund för sitt agerande, och att de egentligen inte bryr sig om moral, etik och rättvisa, som de försöker ge sken av i sina kampanjer. De har under sina verksamma år lyckats stämma mer än 500 personer eller företag, men inte en stämning har gått så långt som till rättegång. De har alltid gjorts upp i godo, och det får många att undra om de vill komma till kärnan av problemet eller om det bara är pengarna de vill åt. Denna uppgift är dock från 1995 och kan ha ändrats.
Kritikerna pekar på att medlemmarna i BSA och SPA sällan har ett särskilt moraliskt beteende själva. Microsoft, medlem i båda två, är trots sin enorma vinst på cirka 12 miljarder kronor (år 1995, siffran har ökat sedan dess) registrerat i den amerikanska delstaten Delaware, eftersom denna saknar företagsbeskattning. Microsoft har även köpt upp konkurrenter, vilket har lett till att Microsoft nästan har monopol på viss programvara till PC-marknaden. Monopol leder ofta till överpriser på de varor som säljs. En japansk (alltså översatt) variant av Excel kostar enligt uppgift 30 000 kronor. 68% av alla programvaror i Japan anses piratkopierade.
Mjukvaruföretagen säger å sin sida att priserna skulle kunna halveras, om de som piratkopierade program i stället betalade för sig.
Att genom lobbyverksamhet få USA att införa ekonomiska sanktioner mot andra länder kritiseras också. På detta sätt ingriper man ju i andra länders angelägenheter. Ska en samling företag tvinga suveräna stater att ändra sina lagar?
Man kritiserar också de siffror som organisationen uppger. BSAs uppfattning om hur mycket pengar de olika företagen förlorar till exempel. Eller siffror som säger att det skulle kunna skapas 2000 nya jobb i Sverige (inom tillverkning, distribuering och support, antar jag), och att svenska staten skulle kunna öka sina inkomster med 420 miljoner kronor per år, om bara piratkopieringen minskade med 15-20 procent, vilket skulle innebära en nivå som är jämförbar med den i USA. Det är diskutabelt, om dessa siffror är realistiska eller inte.
När man ser siffrorna på till exempel Microsofts vinst är det också många som är tveksamma till om de verkligen skulle sänka priserna särskilt mycket, om piratkopieringen minskade. Det finns ju utrymme att sänka dem i alla fall. Vilket borde kunna minska piratkopieringen. Jag har ju tidigare nämnt att piratkopieringsgraden i Japan är cirka 68% medan den i USA är cirka 35%. Programvara är också mycket billigare i USA, särskilt om man ser till versioner på det egna landets språk.
Är kritiken befogad? Vem vet.
De som piratkopierar har ofta mer eller mindre relevanta och sanningsenliga argument till försvar för sitt handlande. Några exempel:
"Om jag inte hade piratkopierat, så hade jag aldrig skaffat programmet över huvud taget."
En av de vanligaste ursäkterna (jag använder den själv ibland...). Man menar att man aldrig skulle ha lagt ut tusentals kronor för ett program som man ändå bara använder lite då och då. Vilket i och för sig kan stämma för en vanlig hemanvändare. En sådan lägger inte ut 5000 kronor på att köpa ett professionellt illustrationsprogram med tusentals funktioner om han bara vill rita en bild att skicka i ett brev till en kompis eller illustrera en uppsats. I stället skaffar han en gratis kopia.
Argumentet måste väl kunna sägs halta när det är fråga om spelprogram. De kostar ju inte några 5000 kronor.
Programvaruföretagen tycker inte att det är ett bra argument, eftersom det gör att det inte heller är lönsamt att producera program i användarens egen prisklass. Om det inte vore för piratkopieringen skulle det kanske finnas en marknad för 200-kronorsprogram som utförde ungefär det piratkopieraren behövde.
Och det finns ju faktiskt en del sådana program. Vissa programvaruföretag, till exempel Corel, ger ut äldre versioner till kraftigt reducerat pris. Men det är inte så gott om nytillverkade enkla program från de större programvaruföretagen. På grund av olika orsaker blir inte sådana program lönsamma. En orsak är piratkopieringen.
En annan är att det finns en uppsjö av freeware- och sharewareprogram, som det är fritt fram för vem som helst att kopiera och använda, även om man ibland efter en tidsperiod måste betala för att använda sharewareprogram vidare. För freeware finns inga avgifter över huvud taget. Dessa program är ofta minst lika bra som enklare kommersiella. Eftersom det då inte finns några större vinster att hämta hem på marknaden för enklare program, är en del programvarutillverkare inte så förtjusta över detta sätt att sprida program. Men faktum är att shareware och freeware är den vanligaste formen för program som sprids på Internet.
Ordet "shareware" antyder att det är fråga om att dela med sig, "freeware" att det är något som är fritt, och det är ofta den andan som råder på Internet. Man delar med sig av information, erfarenheter, tips, länkar och program, till de som inte har kunskaper (eller varför inte pengar). Det är på många håll en självklarhet. Och när man delar med sig av allt annat, varför inte också dela med sig av de kommersiella programmen man har hemma på hårddisken? Den som inte vill dela med sig blir inte populär.
Dessutom är det faktiskt mest företagen som kopierar de dyra programmen. Och de kan knappast skylla på att de inte har råd att betala för något de nästan aldrig använder. Detta håller också många "kompispiratkopierare" med om. Det är, enligt dem, företagen som är de verkliga moraliska syndarna.
Programvaruföretagens organisationer menar också, vilket jag nämnt tidigare, att det är piratkopierarnas eget fel att programmen är dyra.
Men det är inte bara företag och privatpersoner som piratkopierar. Statliga verk och institut gör det också. Som exempel har "pirater" på Karolinska institutet utlöst polisingripande. Det var i vintras som polisen undersökte 252 av institutets datorer. Anledningen var en anmälan från en programtillverkare. Företaget misstänkte att deras statistikprogram hade piratkopierats på många av institutets datorer.
Undersökningen bekräftade misstanken. Samtidigt hittade polisen många andra program i datorerna. De meddelade detta till programtillverkarna. Då begärde BSA att Karolinska Institutet skulle hjälpa till att utreda frågan. Det man begärde var att KI skulle hjälpa BSA med utredning om hur många program som fanns i institutets datorer och hur många licenser de hade. Karolinska Institutet ville inte samarbeta. BSA krävde då att polisen skulle undersöka samtliga 2500 datorer på institutet.
Den undersökning som polisen gjorde på Karolinska Institutet gällde alltså en tiondel av institutets datorer, 252 stycken. Av de undersökta datorerna fanns det 160 som innehöll Aldus PageMaker. Men det fanns bara tio licenser. När det gällde Microsofts ordbehandlare Word fanns den på hälften av datorerna men antalet licenser var bara lite drygt 100. Oavsett utgången av en eventuell rättegång kommer BSA att kräva skadestånd av Karolinska Institutet, enligt Agne Lindberg, BSAs advokat i Sverige.
"Utan piratkopieringen skulle programmen aldrig blivit så spridda som de blivit. Den är bra reklam för företagen. Den ger möjlighet att testa om programmet är bra nog för att köpas."
Det här har jag sett en jämförelse på från tidningen Dagens IT, som är rätt så intressant, även om det är klart att man inte ska dra slutsatser efter ett enda statistiskt exempel:
Det är nästan dubbelt så vanligt med piratkopiering i Holland som i Storbritannien. Trots det säljer flera program mycket bättre i Holland än i Storbritannien. Dagens IT har jämfört Holland och Storbritannien. Med 63 procents piratkopiering 1995 ligger Holland i den europeiska värstingligan, åtminstone enligt siffror från BSA. Storbritannien tillhör "änglarna" med bara 38 procents piratkopiering. Sverige ligger någonstans i mitten med 54 procent. Både Holland och Storbritannien är jämförbara på många sätt. Bland annat är de jämngoda vad gäller andelen persondatorer i förhållande till befolkningstalet.
Piratkopieringsstatistik från Storbritannien och Holland.
Ingen vill ju "köpa grisen i säcken". Att lägga ut hundra- eller tusentals kronor på ett program och sedan upptäcka att det inte hade den där funktionen man ville ha, att det var otroligt slött, eller att spelet var totalt trist är förstås inte så kul. Hellre vill man då spara sina pengar för att köpa ett bra program som man redan testat, och då få manual och sådant.
Men hur är verkligheten? Det är förstås svårt att få fram några siffror på hur många som piratkopierar program för att sedan köpa dem. Men jag tror faktiskt inte att de är så många. Argumentet att man vill ha manual är tveksamt. Dagens program är så uppbyggda, att man lätt lär sig dem i alla fall.
Här har vi ännu en anledning till varför inte vissa programvarutillverkare är förtjusta i freeware och shareware. Man menar att sådant uppmuntrar till tankegångar liknande den ovan.
"Kopiering av programvara är inte samma sak som stöld. Ingenting stjäls ju så att det försvinner."
Denna fråga kommer jag in på i avsnittet om copyright. Det är egentligen en närmast filosofisk fråga. Är det stöld att kopiera information, och stöld från vem då i så fall?
"Varför ska jag betala hundra- eller tusentals kronor när jag inte behöver?"
Tja, den frågan är nog upp till var och en att svara på.
Vad är det egentligen som driver folk till att piratkopiera? Själv ser jag flera orsaker.
En är att många program har en mycket hög "vill-ha"-faktor. Många program är sådana att vissa vill ha dem hemma på hårddisken bara för att det känns bra att ha dem där, även om man inte använder dem. Man kopierar ett professionellt program som till exempel 3D Studio, ett animations- och 3D- renderingsprogram som kostar cirka 30 000-40 000 kronor. Troligen använder man det aldrig, men det känns kul att veta att om man ville, skulle man kunna göra saker som liknar de datoranimationer som finns i många moderna filmer. Man känner sig kanske till och med lite duktig och smart, eftersom man har fyllt hårddisken med program för tiotusentals kronor utan att själv ha lagt ut ett öre.
Det ligger också lite status i att ha program som riktar sig till just professionella. Man känner sig kanske lite proffsig själv, när man sitter och arbetar. Eller bara skryter med dem inför vänner eller arbetskamrater.
"Dela-med-sig"-andan, som jag har nämnt tidigare, är viktig. Knappast någon säger nej till en kompis, som vill kopiera ett program man har. Då skulle man troligen komma att anses som "snål", överpräktig laglydare, "moralkärring" eller bara allmänt konstig. Inom vissa grupper, i alla fall.
Idén om att "Information wants to be free" spelar också in. Mer om det i avsnittet om copyright.
Att det finns lagar som förbjuder piratkopieringen bryr sig få om. Att piratkopiera till en kompis är accepterat, i stil med att gå mot röd gubbe. Nästan alla piratkopierare är kända som hederliga personer, utan någon kriminell belastning. Dock är inte piratkopiering i rent vinstintresse accepterat.
Risken för upptäckt är mycket låg. Polisen bryr sig egentligen bara om de stora piraterna, som försöker tjäna en hacka på att masskopiera programvara.
Man känner ingen särskild sympati för de stora programvaruföretagen. Microsoft gör ju till exempel enorma vinster, tillverkar programvaror som ensamma står för den största andelen av datorkrånglet hos persondatoranvändare och dessutom inte alltid verkar ha så hög moral heller, dels i fråga om uppköp av konkurrenter och dels i fråga om att kopiera andras idéer. Till exempel var man inblandad i en rättstvist får några år sedan, där Stac Electronics (tillverkare av diskkomprimeringsprogrammet Stacker) stämde Microsoft för att ha kopierat idéer till sitt program DoubleSpace. Om jag minns rätt fick Microsoft betala ett antal hundra miljoner dollar för sitt kopierande.
Troligen hade folk varit villigare att betala för sig, om det varit en arbetslös änka med fyra små barn och stora ekonomiska problem som gjort programmen. Men så är det ju sällan.
Piratkopieraren ser ju inte den som hans piratkopierande drabbar. Han rättfärdigar sig moraliskt med att det drabbar de "osympatiska" programvaruföretagen och rika människor, som har råd att betala för sig. I vilket fall som helst är den drabbade någon anonym, som aldrig kommer att anklaga honom. Denna anonymitetskänsla har stor psykologisk betydelse.
Dock är de drabbade i förlängningen inte så anonyma. Det är alla, som någon gång köper programvara och då får betala högre pris.
Ordet "hacker" lär ha börjat användas någon gång under 50-talet på MIT (Massachusetts Institute of Technology) i USA. Ett "hack" var ett studentskämt, i stil med att klä in hela skoltaket med aluminiumfolie, i syfte att få folk att tänka "Hur f-n har de gjort det där?". Ordet började sedan användas för snillrika lösningar på tekniska problem och liknande.
På MIT fanns också de första större datanäten. Och där fanns också en massa folk som ville lära sig använda och behärska dem. Dessa satt dag och natt framför datorerna, utvecklade datorprogram och datorsystem, samt lärde sig att dyrka upp lås i skolbyggnaden för att få tillgång till datorerna så ofta de ville.
MIT, Stanford, Berkeley och andra amerikanska universitet blev senare stöttepelare i försvarsprojektet ARPAnet, som ledde fram till Internet.
Det fanns, och finns, en mängd olika typer av hackers. De som blivit mest kända för den breda allmänheten är väl de som tycker det är kul och spännande att "bryta sig in" i andras datorer världen över, stjäl information eller ställer till oreda. Som använder tekniken som ett sätt att utmana samhället. Detta är ofta vad gemene man associerar med ordet "hacker". Denna bild har spritts med böcker och filmer. Men en stor del (största delen?) av de som kallar sig hackers, sysslar inte med olagligheter. De är i princip bara personer som tycker det är extremt roligt med datorer, och är skickliga på dem. Men det är en definitionsfråga, som beror vilken betydelse man ger ordet "hacker".
Det finns en massa att skriva om hackers. Kultur, tankesätt, dataintrång, virusmakare och så vidare. Men det tänker jag inte göra. Det här ska handla om piratkopiering, och nu tänker jag därför ta upp de hackers som blev "pirater".
När hemdatorerna, till exempel Apple II, Vic20 och Commodore 64 kom, började piratkopieringens verkliga historia. Det var först och främst det tidiga 80-talets C64, som på den tiden hade jämförelsevis avancerade grafik- och ljudmöjligheter, som gjorde att så många skaffade hemdator, att det blev riktigt lönsamt att börja producera spel. Dock hade det redan på slutet av 70- talet börjat produceras spel till Apple och Atari i USA.
BBS-er startades allteftersom upp överallt, och där kunde man byta sina spel. Programvaruföretagen var redan då förbannade. Man kallade BBS-användarna för pirater och brottslingar och försökte stoppa piratkopieringen med hjälp av ganska primitiva kopieringsskydd.
Då trädde det fram personer som tog bort skydden från spelen. De kallades "crackers", "knäckare". Runt 1984 började dessa skriva ut sina namn på en skärmbild före spelets början, ett slags graffitti, skulle man kunna säga. Detta utvecklades senare till ganska avancerade små grafiska presentationer. Man skickade också med filer med ANSI-grafik som den på bilden nedan.
ANSI-grafik, medföljande ett "crackat" spel.
Under olika namn, så kallade "handles", det vill säga pseudonymer i stil med "Elite Circle" och "Mr. Z.", samlade sig i USA och Europa grupper av crackers, och konkurrerade med varandra om att först knäcka de senaste spelen. De knäckta spelen komprimerades och distribuerades som "warez", vilket skulle kunna översättas med "produkter" eller "varor".
Det skrevs program som kunde ta bort kopieringsskydden. Det första, och mest kända, var och är Locksmith, som började som ett program som tog bort kopieringsskydd på program till Apple II, och utvecklades till att klara de flesta program, även dagens PC-program.
De olika grupperna startade egna BBS-er där man spred sina nyknäckta program. Man hade kontakter med andra BBS-er som också fick ta del av gruppens alster. Dessa kallades "Distribution Sites". De personer som med hjälp av modem skickade gruppens nyknäckta verk till olika BBS-er kallades "modem-traders". En annan grupp var de som kallades "swappers", vilka bytte disketter genom personliga kontakter, till exempel på så kallade "copy-parties" där hackers från olika grupper samlades, eller via brev. Efter hand som modem blev snabbare och BBS-er vanligare, gick de flesta swappers över till trading, det vill säga från disketter till modem.
En annan viktig grupp var "suppliers", som ordnade originalprogram, som crackarna kunde ta bort kopieringsskyddet från. Det var inte ovanligt att dessa arbetade i datorbutiker eller rent av hos programvarutillverkare.
Det borde naturligtvis ha blivit enorma telefonräkningar efter hand, men man tog, ofta med hjälp av andra sorters hackers, reda på sätt att ringa gratis. Begreppet "elit" infördes bland dem som ansågs särskilt skickliga och produktiva. De europeiska grupperna var särskilt intresserade av att distribuera sina varor till USA, för att imponera på erfarna hackers som fanns där. I Europa gällde, att ju mer man distribuerade till USA, ju mer "elit" var man.
De europeiska piraterna blev efter ett tag överlägsna sina amerikanska kollegor. 1987-88 började amerikanska spelföretag kopieringsskydda spel som såldes till Europa, medan de som såldes inom USA förblev oskyddade. De europeiska grupperna ansågs mycket farligare och särskilt Sverige ansågs faktiskt vara ett mycket "farligt" land.
Copyright har väl de flesta ett hum om vad det är. Den som är tillverkare, författare, kompositör, eller vad det nu kan vara, säger sig ha rätt att bestämma huruvida hans eller hennes material får spridas och kopieras. Detta är reglerat i de allra flesta länders lagstiftning. Böcker, utdrag ur tidskrifter och så vidare får inte kopieras hur som helst.
På Internet finns ju en stor mängd information tillgänglig för alla, och mer kommer det att bli. Internet gör det i många fall svårt för copyrightinnehavare att upprätthålla sina intressen. Och nu talar jag inte främst om datorprogram, eftersom jag tagit upp det i de tidigare avsnitten om piratkopiering. Det gäller snarare sådant som texter, bilder, musik och skyddade varumärken.
På Internet är det inte så självklart att man håller på copyrightskydd. Det finns en anda och uppfattning på nätet, som säger att "Information wants to be free". Detta har egentligen mer att göra med motståndet mot censur, men till en viss del har det faktiskt också med copyright att göra. Att någon skulle kunna ha ensamrätt till information är något som inte alla håller med om. Ännu mindre tycker man om att idéer och tankar ska kunna skyddas av patentlagstiftning och copyright. Varför ska det vara förbjudet att låta andra få ta del av de framsteg som görs inom olika områden? Varför ska det vara förbjudet att läsa vissa texter eller titta på vissa bilder, bara för att någon annan vill ha betalt?
Information är egentligen bara ett antal symboler kombinerade i en viss följd. Det kan vara bokstäver, bildpunkter eller skrivtecken av kinesisk typ. I vår vanliga värld tänker vi oss ofta böcker och tidningar som information. Men tidningar och böcker är inte information, de bara förmedlar den. Denna skillnad tänker vi vanligtvis inte på. Men för att förstå vissa människors syn på information, är det nödvändigt att göra det.
Information är egentligen ganska abstrakt. Den är bara symboler med en viss betydelse som skapar ett sammanhang. Elektronisk information är mycket abstrakt. Den är i princip bara en följd av ettor och nollor.
En fråga, som blivit aktuell i och med vår tillgång till elektronisk information, blir nu: Kan man äga sådant? Och vem gör det i så fall?
När en författare skriver en bok, är det enda han eller hon gör att sätta ett antal tecken i en viss ordning. När författaren är klar och boken ges ut, belönas författaren för att ha satt tecknen i en bra ordning. Ett meddelande om copyright skrivs in i boken och författaren kan säga sig äga upphovsrätten till boken. Vad författaren egentligen äger, är rätten att sätta vissa bokstäver i en viss ordning. Ingen annan får skriva dessa bokstäver i samma ordning och därefter påstå sig ha gjort det själv. Ingen, som inte har författarens tillåtelse, får trycka upp boken och sälja den, för att tjäna pengar på den.
Likadant är det om någon skriver ett antal olika noter i en viss följd, som ska spelas upp med vissa ljud, det vill säga musik. Ingen får ta en låt som någon annan skrivit och spela den utan att betala pengar till kompositören. I alla fall inte under ett antal år. Dessa pengar betalas till exempel genom att köpa en skiva eller att betala STIM-pengar för att få spela en låt i radio.
Ett utslag av copyrightförhållandena på Internet är den strid som blossat upp mellan några internetanvändare och Scientologikyrkan, och som bland annat uppmärksammats i TV:s nyhetsprogram. Många är de som är kritiska mot scientologerna. Man anser det inte vara en religion, utan mer ett affärsföretag, då medlemmarna i kyrkan får betala stora summor, ibland upp mot hundratusentals kronor, för att få ta del av vissa texter som medlemmarna undervisas i för att kunna nå vad som enligt rörelsen är högre nivåer av insikt och medvetande. I ett uppmärksammat domstolsbeslut i Hamburg i mars-96 slogs fast att Scientology Church är en affärsverksamhet som bara använder sig av beteckningen "kyrka" som täckmantel. Som exempel uppskattar hyresgästföreningar i Tyskland att firmor som är nära knutna till Scientologikyrkan kontrollerar en stor del av hyres- och bostadsrättsfastighetsmarknaden i Hamburg och Berlin. Scientologerna har också funnits kontrollera rekryteringsföretag, som förmedlar arbetskraft.
Motståndet mot organisationen är mycket hårt i Tyskland. I delstaten Bayern kan offentligt anställda sedan november 1996 avskedas på grund av aktivt medlemskap. Kritikerna fick ännu mer vatten på sin kvarn när grekisk polis i september slog till mot ett scientologihögkvarter i Aten och hittade ett arkiv med 2500 systematiskt kartlagda kritiker. Scientologerna själva anser sig förföljda, och jämför sig i ett brev till Helmut Kohl med offren för nazismens judeförföljelser.
Rörelsens texter är strängt hemliga, liksom vad som försiggår på scientologernas olika kurser och seminarier. Många anser Scientologikyrkan vara en sluten kult. Bara vissa medlemmar vet vad religionen egentligen går ut på. Slutenhet och obefintlig insyn är förstås något som inte tilltalar dem, som anser att information ska vara fri, och rörelsen har utsatts för mycket kritik i Internets diskussionsgrupper.
I december 1994 började Scientologikyrkan att censurera diskussionsgruppen alt.religion.scientology. Detta skedde genom att speciella borttagningsprogram skickades till diskussionsgruppen och automatiskt tog bort vissa meddelanden och inlägg från den. Ett slags rensningsvirus alltså. Detta pågick i över tio månader, innan administratörerna av diskussionsgrupperna lyckades få stopp på det.
I Januari 1995 försökte kyrkans amerikanska advokat Helena Kobrin att med hjälp av domstol förbjuda hela diskussionsgruppen. Argumentet var att den innehöll copyrightskyddat material och att diskussionsgruppens namn innehåller ordet "Scientology", som också är skyddat av kyrkan. Hon lyckades dock inte med detta.
Delar av det hemliga materialet hade läckt ut med avhoppare från scientologerna, varav den mest kände var Steven Fishman, som före sitt avhopp hade en hög position inom rörelsen. Han publicerade materialet på Internet, under namnet "The Fishman Papers".
Några månader senare fick en internetleverantör i Amsterdam besök av några scientologer och den lokala polisen. Scientologerna krävde att internetleverantören skulle ta bort en kopia av "The Fishman Papers", som fanns på en av internetleverantörens kunders websida. Leverantören vägrade, och holländska internetanvändare protesterade genom att kopiera dokumenten till över hundra olika websidor i Holland. Scientologerna svarade med att stämma fyra olika internetleverantörer i Holland. Liknande fall inträffade över hela världen. Scientologernas advokater hotade dem som lagt upp dokumenten med stämning om inte materialet togs bort. Polisen gjorde husrannsakningar.
I september 1996 kom Sverige i centrum. Efter ett beslut i Stockholms tingsrätt gjordes en husrannsakan hos en man vid namn Zenon Panoussis. Man beslagtog scientologskrifter och datorer. Men Panoussis var beredd på detta. Han gick upp till kammarkansliet i Riksdagshuset och bad kanslichefen distribuera skrifter, som han gömt undan, till samtliga ledamöter. Det vägrade kanslichefen. Men han kunde inte vägra att ta emot dem och därmed blev de allmänna handlingar. En allmän handling har vem som helst rätt att läsa. Panoussis återkom också med ett brev till samtliga riksdagsledamöter, där han förklarade att han förvägrats att kopiera och sprida skrifterna till dem och att de fanns tillgängliga på kammarkansliet. Därmed hade han gjort skrifterna till ett ärende.
Vem som helst kan alltså enligt offentlighetsprincipen få tillgång till detta material, då det är allmän handling. De skrifter som annars skulle kosta hundratusentals kronor att få läsa, kan man köpa en kopia av för några hundralappar. Eller ladda ner gratis från Internet. En offentlig handling kan det ju inte vara något lagbrott att lägga upp. Scientologerna stämde Panoussis, och menade att han missbrukade svensk lag.
I TV avslöjades att texterna innehöll berättelser om den intergalaktiska härskaren Xenu, som för 75 miljoner år sedan insåg att hans imperium av 75 planeter hade blivit överbefolkat, och därför exporterade de överflödiga varelserna till jorden. De kallas "Thetaner" och finns fortfarande bland oss och skapar otaliga problem.
Detta var naturligtvis en katastrof för scientologerna. Visserligen sa de att historierna var liknelser som man inte begrep om man inte hade studerat lärorna i åratal, men folk skrattade naturligtvis i alla fall. Och en ekonomisk katastrof var det ju också. Man fortsatte att hota folk med stämningar, och flera av sidorna på nätet har nu plockat bort texterna. De kopior som tryckts upp av kammarkansliet har snabbt köpts upp. Och scientologer turas om att läsa originalet, som ligger fastkedjat vid kammarkansliets entré, så att ingen annan ska kunna läsa det.
Ett exemplar, som förvarades som allmän handling hos JK, fick de flesta sidorna utbytta. Ett exemplar försvann från riksdagshuset, okänt hur. En annan gång upptäckte en assessor vid Stockholms tingsrätt att akten förändrats när den återlämnades av en person. Det exemplar som lämnades tillbaka var mycket tunnare än det som lånats ut. Även justitiedepartementet har haft problem med sitt exemplar av scientologiskriften. Först byttes sidorna ut. Efter ett tag revs flera sidor sönder. Slutligen täcktes text över med Tipp-ex.
Polisen vill inte uppge om de har några misstankar riktade mot någon, men bland motståndarna mot scientologirörelsen finns inga tvivel om vilka som ligger bakom.
Scientologerna har lagen på sin sida, eftersom texterna är copyrightskyddade. Dock är det inte så som i liknande fall av copyrightbrott, att de har moralen på sin sida, enligt många. Kanske var det till och med moraliskt riktigt att avslöja vad texterna egentligen innehåller, så att folk inte blir lurade att gå med i rörelsen och lägga ut hundratusentals kronor, vilket i många fall innebär att de skuldsätter sig för resten av livet. Så tycker rörelsens kritiker i alla fall.
Allt är inte fritt som flimrar...
...upp på de sidor vi tittar på World Wide Web. Det finns gigabytes med information på websidor världen över. Vad folk i allmänhet inte vet är att det kanske inte är tillåtet att använda materialet för egna syften. Och nu pratar jag inte om websidor med piratkopierad programvara.
Några exempel på bråk om copyright på Internet den senaste tiden (det vill säga december -96 tills denna uppsats blev klar, alltså april -97):
Tidningen Internetworld gick i början på 1997 till häftigt angrepp mot webbyråerna Spray, Icon Medialab och Projector. Företagen hade kopierat ett stort antal tidningsartiklar och publicerat dem på sina internetsidor utan att be om lov. Artiklarna kom från tidningar som Internetworld, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och flera andra. Publiceringen stred mot upphovsrättslagen och IDG, som äger Internetworld, hotade med åtgärder. Internetworld tog kontakt med Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter och även de tänkte agera. Icon Medialab skickade ut ett pressmeddelande där de bad om ursäkt och meddelade att de dragit tillbaka artiklarna från sin internetsida. De skrev också att de i fortsättningen skulle vara mycket noggranna med att få upphovsmännens tillstånd, innan de publicerar något. Även Spray beklagade och tog bort artiklarna.
Det blev inget rättsligt efterspel mot webbyråerna. IDG nöjde sig med att fakturera för artiklarna. I fortsättningen kommer de att ta 5000 till 7000 kronor för rätten att publicera deras artiklar. Det betyder dock inte att artiklarna kan publiceras rakt av. Istället betalar man för en länk till en databas där artiklarna finns samlade och tillgängliga under ett år. Övriga inblandade tidningar har nöjt sig med en ursäkt.
Detta är bara ett fall bland många. Det finns gott om fall med tidningar, vars bilder scannats in och använts någon annanstans. Tidningarna har stämt dem som kopierat, och har i de flesta fall vunnit.
En annan strid blossade upp mellan den skotska tidningen The Shetland Times (TST) och dess digitala syster The Shetland News (TSN). TSN:s brott har varit att man helt enkelt har länkat till sin grannes huvudrubriker. TSN såg inte något brottsligt i att låna rubriker från en dagstidning som skrev om Shetland för shetlänningar för att publicera över Internet för en världspublik på veckobasis. Åsikterna gick isär på den punkten, vilket ledde till att TST stämde TSN. TST anser att TSN:s verksamhet är en regelrätt stöld av copyrightskyddat material. Om TST vinner målet kan detta leda till att mängder av nätpublicister får upphöra antingen med sina "olagliga" länkar eller med hela sin verksamhet. Om detta blir en realitet sätts en av grundtankarna med Internet i gungning - den att man genom att länka till andra intressanta sidor bidrar till mångfalden på nätet.
Bilder kopierar många fritt från andras hemsidor till sina egna. Det är inte alltid detta är tillåtet. Bilderna kan vara skyddade av copyright. Ännu så länge känner jag inte till några fall av stämningar, men det kommer säkert. I vilket fall som helst så är det säkrast att alltid fråga innehavaren av en websida om man får kopiera dennes bilder.
Det finns på Internet tjänster, som till exempel Digital Bindery, som gratis skickar hela websites hem till användaren som e-mail. Här är det minst sagt oklart om detta är lagligt eller inte.
Det behöver dock inte vara frågan om färdiga bilder. I januari 1995 fick internetleverantören Compuserve och Unisys plötsligt för sig att alla som använde bildformatet GIF på Internet skulle betala royalty till Unisys, som utvecklat den särskilda komprimeringsalgoritm som används i GIF- formatet. "Internetsamhället" hittade då på ett nytt format (GEF), som skulle kunna ersätta GIF. Därmed skulle GIF ha förvandlats till ett fullkomligt dött format, som knappast skulle kunna generera några pengar alls. Man gav därför upp idén.
Copyrightskyddad musik sprids också. Rockgruppen U2 blev i januari i år utsatt för en sådan händelse. Två av gruppens nya låtar stals och spreds på Internet. Stölden, som var den första i sitt slag, misstänktes vara utförd av folk som stulit på elektronisk väg. Låtarna "Discoteque" och "Wake up Dead" finns nu på Internet och på piratkopierade CD-skivor, som säljs på gatorna i London och Dublin. Skivorna kostar 60 kronor och ljudkvaliteten är usel, men försäljningen går lysande. Utredare utesluter att det rör sig om ett inbrott och misstänker att någon tjuvkopplat sig in på kablarna från de videokameror som används för att lägga ut bilder från skivstudion till U2:s officiella hemsida på Internet. Detta sker dygnet runt och var tredje minut kan besökaren på hemsidan se vad som händer i studion.
Möjliga åtgärder mot musikpirater har diskuterats. Musikbranschen planerar exempelvis att sätta en elektronisk märkning på all musik som distribueras via Internet för att kunna ta betalt av lyssnarna. Branschen, som årligen omsätter cirka 40 miljarder dollar, befarar enorma förluster på grund av piratkopiering på Internet. Man säger sig se så allvarligt på dessa förluster att man, utan en förnyad lagstiftning, kanske inte kommer att finna det värt att satsa på elektronisk musikutgivning via Internet. 1995 förlorade musikindustrin ungefär två miljarder dollar på grund av piratkopiering utförd "off- line".
Men musik sprids inte bara i form av ljud, utan också i form av format som till exempel MIDI eller MOD. Dessa format använder sig av samplingar eller rent datorgenererade ljud uppspelade i viss ordning. Även här finns det copyright inblandat. Att återge en låt i dessa format kan vara förbjudet, och även att kopiera musik som i original gjorts i dessa format kan vara det. Internetserviceleverantören Compuserve har blivit stämd för att ha lagrat musik, då i form av WAV- filer.
Dock är det ju så att det mesta på Internet faktiskt är fritt. Många av de programmerare, författare, skribenter, kompositörer eller grafiker som lägger upp sitt material, låter vem som helst kopiera det. 1993 publicerade Stephen King, som första mer etablerade författare, några av sina alster fritt tillgängliga för alla på Internet. Andra följde efter, också i Sverige. Det är ju den anda som råder, att "information vill vara fri". Och copyright är inget populärt ord. Freeware, shareware och "public domain" är det däremot. Om man kopierar något, så kan det enligt många inte vara något olagligt i det. Det enda som händer är att man får ett exemplar, men den som tillverkade originalet märker ingenting. Han eller hon skadas inte av det. Ingenting försvinner, informationen finns kvar. Och det är ju bara frågan om ettor och nollor i en viss följd. Varför skulle någon ensam ha rätt att kombinera ettor och nollor i en viss följd, eller till och med bara något som liknar denna följd?
En stor organisation på Internet som företräder synsättet "Information wants to be free" är Electronic Frontier Foundation, EFF. Därmed är de också till en del inblandade i debatten om piratkopiering.
EFF bildades efter en operation från den amerikanska säkerhetstjänsten USSS (United States Secret Service) som gick under kodnamnet "Operation Sundevil" där man gick in för att klämma åt alla hackers ordentligt. USSS stormade in hos misstänkta hackers och beslagtog allt elektroniskt. Man beslagtog också dokumentation och allt som skulle kunna tänkas likna det. Bland annat en bok som var underlag för ett rollspel om hackers, som snart skulle ha givits ut. USSS vägrade lämna tillbaka materialet. Att man därmed hade stoppat en bok för att innehållet ansågs för farligt, väckte uppståndelse i USA, som ju liksom Sverige har yttrandefrihet och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. EFF anklagade i domstol USSS för brott mot reglementet - och vann.
I slutet av 1996 bildades en av EFF oberoende svensk organisation, EFS (Elektroniska Fronten Sverige).
EFF är en liberalt influerad organisation som hävdar människans (och därmed också en hackers) elektroniska rättigheter. Man menar att det är kränkande att ta ifrån en människa hans dator, och därmed också elektronisk post, programvara och meddelanden, eller förbjuda användande av dator, vilket ofta görs i USA. Man vingklipper därmed individens rätt att kommunicera elektroniskt.
Copyright handlar om mer än man tror. Att kombinera tecken i en viss följd är något man gör när man skapar ett varumärke, vilket man sedan anser sig ha ensamrätt på. Har man skapat ett varumärke, och sedan vill ha en hemsida på Internet, så är det väl naturligt att man vill kalla den något i stil med "www.volvo.se" eller "Coca-Cola.com". Detta för att den som är intresserad av företaget helst bara ska behöva skriva in företagets namn, lägga till ändelsen ".com" eller ".se" (om det är ett svenskt företag) och då hamna på hemsidan. Inget krångligt sökande efter rätt adress, alltså.
Några internetanvändare kom dock på idén att man skulle kunna registrera sådana adresser själv, vilket det inte är något som hindrar att man gör. Det kostar inte mycket pengar. Däremot är företagen säkert villiga att betala stora pengar, för att få adressen, tänkte man.
Den svenska gruppen CtrlAltDelete tänkte så. De registrerade en mängd domänadresser. Inget av de svenska företag som erbjudits att köpa .com-adresser nappade på erbjudandet. I ett pressmeddelande nyligen, skänkte CtrlAltDelete domänadresserna till de företag som kan visa upp en amerikansk varumärkesregistrering "exakt liktydigt med adressen ifråga". Orsaken till det är att reglerna för .com-adresser gör att CtrlAltDelete förlorar en eventuell rättsprocess om ett sådant namn. Ungefär 120 företag totalt har möjlighet att få "tillbaka" sitt domännamn.
Som kuriosa i sammanhanget kan berättas att företaget Informationsvävarna i Linköping har registrerat domänen controlaltdelete.org och arrangerar dessutom en tävling om rätten till namnet. En klar miss av domäntjuvarna.
Det engelska varuhuset Harrods fick "tillbaka" sitt namn, domänadressen harrods.com, efter en dom av en engelsk domstol. Varuhuset stämde domäntjuven för varumärkesintrång och fick rätt. Det var den första domen i England som gäller internetdomäner. Att registrera domännamn som redan är varumärkesskyddade är alltså riskfyllt eftersom man kan drabbas av skadeståndskrav om det varumärkesskyddade företaget väljer att gå till domstol. Det är emellertid ovanligt och de flesta domäntvister görs upp utan juridisk process.
Till och med den kanske mest kända sidan på World Wide Web, Alta Vistas sökmotor, har blivit inblandad i domännamnskarusellen. En domstol i Massachusetts har nyligen ålagt företaget AltaVista Technology som har domännamnet altavista.com, att på sin websida tydligt ange att man inte har något med Digitals sökmotor Alta Vista att göra. Många har tagit för givet att sökmotorn finns på www.altavista.com men så är det alltså inte. Att den betydligt mindre firman AltaVista Technology dessutom har gjort sitt bästa för att se ut som en sökmotor har förstås retat upp Digital. Till och med svenska facktidningar, som borde veta bättre, har ibland angett adressen www.altavista.com, som alltså inte leder till den kända sökmotorn. Den rätta adressen är ju www.altavista.digital.com.
Många tycker dock att varumärkesägarna ibland överreagerar. Netscafé, ett Internet-café i Cheltenham, England, fick i dagarna ett faxmeddelande där de ombads byta namn eller göra sig beredda till rättslig batalj. Avsändare till faxet var mat- och kaffejätten Nestlé. Anledningen var att namnet Netscafé är för likt varunamnet Nescafé. Netscafés ägare lät meddela att Nestlé inte äger rätten till alfabetets 26 bokstäver och att de borde se över sina egna varunamn. Till exempel är "Kit- Kat" (choklad) förvillande likt namnet "Kit-e-Kat" (kattmat). Dessutom, sa han, ska Nestlé vara glada att han inte tog domännamnet nestle.com eller nestle.co.uk, som båda var lediga då han registrerade sitt i augusti i fjol.
Hårda tag är att vänta när det gäller att försvara varumärken på Internet. Sun Microsystems gjorde 1996 sedan anspråk på en mängd domännamn som anknöt till programmeringsspråket Java. Och senaste exemplet är datortillverkaren Gateway2000, som med sina komönstrade lådor introducerades i Sverige förra året. I januari i år hoppade man på en nätverkskonsult i North Carolina vars företag, Gateway inc, har använt sig av samma domännamn (gateway.com) de senaste sex åren. Gateway2000 försvarar sitt "tjuraktiga" beteende med att varumärken får allt större betydelse på Internet och att det gäller att, väldigt fritt översatt, "mota Olle i grind".
Särskilt företagen är ivriga att stifta lagar och internationella överenskommelser som skyddar copyrightinnehavare. Lagar skiljer ju sig från land till land, och det som är olagligt i ett land är kanske lagligt i ett annat. Man går därför genom internationella organisationer, som till exempel EU eller någon av FN:s underorganisationer. Ett förslag från EU kanske tvingar Sverige att gå ifrån principen att upphovsrättslagen inte ska ingripa i privatlivet. I dag får man enligt svensk lag fritt kopiera offentliggjort material för eget bruk, det vill säga att man får ta en kopia, som till exempel backup på ett datorprogram, men inte sprida den. Nu vill EU sätta stopp för det. Enligt den nya regeln får en sammanställning i digital form inte kopieras för enskilt bruk i digital form. Det innebär att om någon till exempel ställt samman fakta om olika hundraser på Internet, så får man inte kopiera hela sammanställningen till sin dator och läsa den när man kopplat ner sig. Däremot blir det fortfarande tillåtet att göra en utskrift på papper från websidorna. Lagen kommer att bli svårtolkad, bland annat eftersom det är svårt att definiera en "sammanställning". För att skyddas av lagen måste sammanställningen innehålla en stor mängd uppgifter och det måste ha inneburit mycket arbete att sammanställa uppgifterna. Det kommer väl att vara i princip omöjligt att kontrollera att lagen följs.
Det här är ett exempel på de många förslag till reglering av Internet som rests. Ofta anses dessa olika lagförslag av många som dåligt formulerade, onödiga och tydande på okunnighet. Man anser att det inte bör stiftas några särskilda "internetlagar". De vanliga lagarna bör oftast räcka utmärkt, om de är vettigt formulerade, sägs det.
Företagen har i och för sig krävt hårdare copyrightlagstiftningar tidigare. 1984 stämde Universal Pictures och Walt Disney Productions Sony för "medhjälp till intrång i upphovsrätten". Anledningen var att Sony tillverkade videobandspelare, med vilka man kunde spela in filmer från TV. Målet kom ända upp till USA:s högsta domstol, som fastslog att användning av videobandspelare var att betrakta som legitimt utnyttjande, så kallat "fair use".
Detta att lägga ansvar på dem som egentligen inte utför brottet ifråga ser man också i dag. FN- organet WIPO, vilket står för "World Intellectual Property Organization", lade vid en konferens i december 1996 fram förslag som annat innebar ökat ansvar för serverinnehavare och tjänsteleverantörer. Man lade också fram andra förslag, som var ämnade att utöka Bernkonventionen, som bland annat innehåller internationella överenskommelser om copyright. Det som väckte kraftigast reaktioner vid WIPO-konferensen var den så kallade Artikel 7. Där föreslogs att varje exemplar i varje form skulle vara att betrakta som en kopia. Genom att surfa på World Wide Web hamnar ju bilderna och texten på sidan i den egna datorns internminne, och i diskcachen. Vilket alltså skulle innebära att man genom att titta på en websida skulle kunna göra sig skyldig till copyrightbrott. Denna artikel bedömdes som oklar och otillräckligt genomtänkt, och antogs inte. Dock antogs en del andra förslag av mindre reaktionsväckande art, som att ändra hur många år man har rätt till ett fotografiskt verk.
Enligt ett EU-förslag från 1990 skulle alla bibliotek behöva skriva avtal med varje enskild författare och upphovsman om de böcker som lånades ut. Detta väckte starka protester och det bildades organisationer för att motarbeta förslaget, som till slut stoppades.
Det är bara några exempel på de förslag som väckts över hela världen och fler lär det bli. Internetanvändare kan bara hoppas att det blir realistiska och väl underbyggda och genomtänkta förslag som kommer att antas.
När man skriver en uppsats i datakunskap, märker man att det är väldigt svårt att få tag på "off-line" litteratur som inte är föråldrad, och tar upp saker som fortfarande är relevanta. Internet är däremot en guldgruva av omfattande och färsk information. Därför tar länkar till olika websidor upp största delen av denna källförteckning, men vissa böcker och tidningsartiklar finns också med. Problemet med information på Internet är att adresser till www-sidor kan ha ändrats med tiden. Sidor kan också ha plockats bort helt.
Böcker:
Hjelm, Johan: Internetboken. Pagina Förlag 1994.
Brottsförebyggande rådets forskningsenhet, Datorteknik, Brottslighet, ADB-säkerhet - Dokumentation från en konferens. Stockholm 1982.
Tidskrifter/tidningsartiklar:
Rosen, Jan: BBS-målet och ansvaret för elektroniska förmedlingstjänster. Svensk Juristtidning 5- 6 1996.
Fritt fram för stöld. Freedom 1996 (Scientologikyrkans officiella organ).
Viktigt värna immaterialrättsligt ägande. Informatik Nr 1 1996.
Utdrag från NJA (Nytt Juridiskt Arkiv). Två fall med BBS-ägare anklagade för brott mot upphovsrättslagen (1996:10 och 1996:11).
Internetlänkar:
Deimert, Daniel: IT-utredningen:
"Elektronisk dokumenthantering" (SOU 1996:40).
Deimert, Daniel: Om
scientologerna.
Hall, Justin: Legal Beat.
Klondiras, Inger: BIBSAM/Upphovsrätt.
Sandred, Jan: Amatörmässig
girighet styr BSAs agerande.
Sjöblom, Åke: FAQ inom
IT-juridik.
Sjöblom, Åke: Pirat.
Sjöström, Louise: IT-kommissionen.
Ubbesen, Christian: Välkommen till
EF-Sverige.
Walleij, Linus: Copyright
Finns Inte.
Öman, Sören: Datalagskommitténs
hemsida.
BSA
kämpar mot olaglig kopiering av datorprogram.
Dagens
IT Nummer 6, vecka 48 1996.
EFFweb - The Electronic
Frontier Foundation.
Föreningen Svensk
Programvaruindustri - SPI.
IT-debatt
m.m.
IT-Nytt på Torget.
IT-utredningens
diskussionsunderlag aug -95.
Welcome to the Business
Software Alliance.
Welcome to the Software Publishers
Association.
World
Intellectual Property Organization (WIPO).
Skicka ett mail till
mig, den som vill...