|
 Glostern
är, till skillnad från de flesta sk engelska raskanarier, en relativt
modern fågel och har en tillkomsthistoria som är väl känd. Bakgrunden
var att den stora kroniga fågeln, Crest, började bli besvärande svårodlad
och degenererad vid tiden efter första världskriget.
En av dem som verkligen tyckte om kronig kanarie var en dam vid namn Mrs.
Rogerson i Chelten-ham, Gloucestershire. Hon experimenterade med kroniga
rullsångare, som hon korsade med små Border. 1925 visade hon upp sin nya
fågel på Crystal Palace show. En av dåtidens giganter inom hobbyn, domaren A.W. Smith, såg att här fanns det något att ta
fasta på och la hela sin auktoritet i att få fågeln godkänd. Som en
artighet till fru Rogersons hembygd döpte han den till Gloster. En som
också såg att något stort var på väg var den skotske Crestodlaren och
domaren J. McLay. Han experimenterade med korsningar mellan små crest och
små Border, vid den här tiden fanns det Border som till storlek låg nära
dagens fife. Ur samarbetet mellan de två odlarna växte så glostern fram
som en treraskorsning. Som väl var blev den ingen omedelbar succé, utan
rasen kunde, utan vinstintresse och stor efterfrågan,
stabiliseras genom målmedveten avel. Det var inte förrän i
slutet av 50-talet som den riktigt bredde ut sig som stor ras i England.
Glostern i Sverige
De första glosterna kom till Sverige med Erik Svensson och Seved
Persson 1967 eller möjligen 68. Själv föll jag direkt för rasen första
gången jag såg dem. 1970 hämtade jag hem en avelsgrupp från Skottland
med hjälp av den legendariske Norwich-domaren Ernie S. Winsor. Det var en
färgstark herre som i Cage Birds skrev att svenska spettkakor var det
ideala uppmatningsfodret. (För den som varit länge i hobbyn kan jag berätta
att han också hjälpte Arne Johansson med sina första Norwich och
Gilbert Håkansson med sina Yorkshire). I Sverige blev glostern omåttligt
populär under 70- och 80-talen, liksom i Danmark. Så kom motgången,
mycket tack vare de gröna fåglarnas framgång på utställningarna.
”Av två lika bra fåglar vinner en grön”, sa man förr i
glosterkretsar. Det är rätt av två skäl: Dels ser en mörk fågel för
ögat mindre ut och mer sluten i sin form. Dels blir ljusa fåglar
procentuellt sett gärna lite för tunna och långsträckta. Och glostern
har ju den kompakta litenheten som sitt adelsmärke.
De gröna fåglarna.
Idag är det bara här i Sverige som gröna fåglar helt dominerar
scenen (den lilla scenen får man väl säga). Utomlands ställer man ut
gloster i olika klasser. I Danmark finns 10 klasser för corona (den
kroniga) och 10 klasser för consort (den släthuvade). På tyska utställningar
kan man se ett par hundra klara och brokiga fåglar med mörk krona. Vi
borde på allvar överväga att ha skilda klasser här hemma också. Om
inte annat så för att ha garanterat publikknipande charmtroll på våra
utställningar. För är det någonstans utställningsbesökare och
barnfamiljer stannar så är det framför en ljus gloster corona med mörk
krona!
Hur ser då glostern kvalitetsmässigt ut idag?
Svaret är enkelt: den har aldrig varit bättre. I fjol såg jag fåglar
på den engelska utställningen som var nära nog perfekta. I år på den
tyska utställningen satt en kollektion corona som varken jag eller
Lennart Blomqvist sett maken till. Men det var inte ett enstaka skott i
luften. Man fick känslan av att elitserien har lyft sig ett par poäng
rakt igenom. Och det gäller gloster i alla klasser. På årets tyska utställning
fanns en räcka utsökta, klara och kompakta fåglar! För 10 år sedan
hade åtminstone jag trott att det inte var möjligt.
Delarna som gör helheten
Låt oss börja med att titta på teckningen nedan till höger. Den
visar vilka punkter man tittar på som domare vid en bedömning. Eftersom
glostern är en kronig ras, ger man samma höga poäng för huvudet hos både
den kroniga och den släthuvade fågeln. De 20 poäng som avser huvudet
delar engelsmännen upp i 15 + 5. Den kroniga fågeln får 15 poäng för
själva kronan och kan få ytterligare 5 poäng för ett definitivt
centrum. Den släthuvade fågel får 15 poäng för ett brett, överallt väl
rundat huvud med god resning över hjässan. Väl utvecklade ögonbryn ger
ytterligare 5 poäng. I Sverige och internationellt hos COM liksom i
Tyskland ger man 20 poäng i klumpsumma för krona respektive huvud.
Men åter till vår teckning
1. Kronan skall vara nätt, rund och regelbunden. Den tendens som fanns
till överstora sk ”dropping crests” för ett decennium sedan är inte
längre poängplockande. Kronan skall vara proportionell till fågeln. En
viktig detalj är också näbben som skall var proportionellt liten och
trekantig.
2. Kronan måste ha ett riktigt centrum. Utan det kommer fågeln inte med
i elitserien.
3. Ögat skall vara synligt. Tittar man rakt från sidan på en kronig
gloster skall man ha ögonkontakt med fågeln.
4. Nacken skall vara kraftig och kort. Man skall nästan ha känslan av
att huvudet sitter direkt på axlarna. Eller att nacken är en närmast
osynlig övergång mellan huvud och kropp. Det här är en oerhört viktig
punkt. Det är den som bidrar till den rastypiska knubbigheten.
5. En sådan hals kräver en fyllig rygg. Den får absolut inte svänga inåt,
”sk damcykel” eller ge kutrygg. Idealet är en mycket försiktigt utsvängd
linje. På de bilder som är ritade uppifrån ser du varför. Den äggform
som kroppen har från det hållet kräver en mjuk övergång.
6. Glostern är en kompakt fågel där tendens till litenhet ligger i
beskrivningen. Det kräver korta vingar som ligger väl an både mot
varandra och mot kroppen,
7. Samma sak gäller stjärten. Den skall vara kort, kompakt och hålla
ihop. Engelsmännen talar ofta om en stjärt som ett kort pipskaft.
8. Benen skall vara korta och eleganta och inte visa några ”byxor”.
9. Fjäderdräkten skall vara slät, tät och ligga väl an utan några
krusningar. Här är det glest mellan de ideala djuren. Upprepade
parningar frostig på frostig har inte bara berövat stora delar av
glosterstammen friskheten i färg utan också lett till en på tok för lös
och lång fjäder.
10. Bröstet skall vara väl rundat med tendens till fyllighet.
Sittvinkeln mot pinnen skall vara 45 grader.
Glostern ska vara en livlig och naturlig fågel med fria rörelser. Den
ideala storleken är satt till 12 cm (4 3/4 inch). Men rent allmänt
vinner en för stor bra fågel över en mindre bra i rätt storlek. Alla färger
utom rött är tillåtna.
Så här fördelar sig poängen:
Krona (eller huvud)
20 p
Form
20 p
Fjäderkvalité
15 p
Storlek
15 p
Hållning
10 p
Vingar/stjärt/ben
10 p
Helhetsintryck
10 p
Som synes finns här gott om svängrum för olika domartolkningar – och
omtolkningar.
Storlek och helhetsintryck står Tex. för 25% av poängen. Häromåret
satt en gloster stor som en border på en dansk utställning och fick 90
poäng. Men kronan var grann!
Vanliga odlingsproblem.
Jag har tidigare nämnt dubbelparningen med frostiga fåglar, som ger dålig
fjäderkvalité.
Den leder också till att fåglarna blir större. Bristen på intensiva fåglar
är konstant. Det är ju inte lönt att ställa ut dem eftersom den
intensiva fågel alltid blir för slank. Den intensiva fågeln blir en häckrumsslav
utan annat egenvärde än att hålla storlek och fjäderkvalité stången.
(Och så förstås att slippa fjädercystor, sk lumps)
Fjäderkvalitén kan man hjälpa upp med att ha ett brunt anlag rullande i
stammen. Men blir det för mycket tenderar stammen att tappa knubbigheten
och ge allt fler långa fåglar.
Några ledande engelska odlare har skrivit en lång artikel i Cage Birds
om sitt sätt att hantera problemet. Det är min ambition att återkomma längre
fram med en sammanfattning av den artikeln.
Ett annat problem är den starka ärftligheten som dåliga kronor tycks
ha. Har man en gång fått in ett dåligt anlag
för krona så tycks det sitta som en förbannelse i stammen.
Utmaningen i glosterodlingen är de inneboende motsatserna:
Vi vill ha en liten fågel men parar för att uppnå fyllighet i fjäder
och får därmed storlek.
Vi vill ha en väl åtslutande fjäderdräkt men får löslighet som ett
pris för kronor och ögonbryn. Men vem har sagt att det skall vara lätt?
Och bevisligen går det!
|
|