PROBLEM MED KANARIEUPPFÖDNING
 
av Ronald Hvam ur RACEKANARIEN J.F.K.K.

ARTIKLAR                              

Varje häcksäsong hör man på nytt samma klagovisor, mest allmänna är följande: Obefruktade ägg, ungarna dör i ägget, utstötning av äggledare, honan lägger inte ägg, oregelbunden äggläggning, honan vill inte värma ungarna från då dom 6-7 dagar gamla. Kort och gott, det kan vara många möjligheter och det kan för många fågeluppfödare betyda avslutningen på ett fågelhåll, om det ständigt är otur med uppfödningen. Låt oss prova att besvara några av frågorna.
Vägen till ett gott uppfödningsresultat är att börja med sunda kraftiga och väl utväxta fåglar, därefter skall det inte tas ut för många ungar, per par, även om fåglarna gärna vill fortsätta. Det är särskilt viktigt att man börjar med fåglar, som det väl sörjt för hela året, och det betyder användning av riktigt foder hela tiden, det är inte nog att börja några veckor före häcksäsongen.
Det riktiga fodret är det fåglarna har behov av, för att kunna utveckla sig till ett exemplar som är i stånd till att vidhålla sin art, varken mer eller mindre, dock är det inte möjligt att ge ett recept som täcker allt, men här skall berättas om åtskilliga foder och fodringsmetoder.

Foder: Alla fåglar har användning av kolhydrater, fett, socker, äggvita, aminosyror, vitaminer, kalk, spårelement, kol, mangan, järn, m.m. Brist på dessa ämnen kan leda till dåligt befruktning, ofruktbarhet, död i ägget, ungarna trivs inte eller liknande. Fåglar som lever i voljärer, får bara det foder vi ger dem, därför måste vi sörja för att ett omväxlande foder, så som grönfoder, mjukfoder samt frösorterna: Rybs, vit hirs, negerfrö, linfrö, salladsfrö, kålfrö, senapsfrö, kanariefrö m.m. av bästa kvalitet, då mycket vill bli ödelagt i konditionen vid fodring med frö av dålig kvalitet. För vi kan ju omöjligen begära att fåglarna skall vara i toppkondition, när häcksäsongen börjar, om de hela året bara precis har fått nog till att hålla liv i en kanarie på frö och vatten, men vill man ha en vital fågel, måste det mera till, för att den skall komma i fortplantningskondition och ge dom riktiga ämnena med i sitt ägg, så att kimcellen kan  växa till en levnadsduglig unge. Här har vi orsaken till, att man sommar som vinter måste ge sina kanarier ett varierande foder, så de får de vitaminer som de har bruk för. Härvid kan man använda ett bra märke av minkfoder, men i vinter och viloperioden skall de inte ha det varje dag, men användas som basfoder, varierat med eller tillsatt av apelsin hackat äpple (endast om man har obesprutade), finhackat grönt. Grönfoder är lätt att finna på sommaren, då där är många möjligheter, men på vintern är dessa mera begränsade. Man har emellertid alltid sallad, blomkål, vitkål, och rödkål, men för mycket grönt kan ge förstoppning eller tunn avföring. Men för att förebygga detta, samt andra sjukdomar, skall man inte i flygande fläng fylla fåglarna med olika läkemedel och vitaminer, därför att man inte har möjlighet att kontrollera, att det blir jämt fördelat, därmed vill en fågel få för mycket och en annan för lite. Detta kan igen påverka att fågelns befrukningsegenskaper till en del går förlorade. Dock kan det vid särskilda omständigheter vara nödvändigt att tillföra lite vitaminer och spårelement i den rätta blandningen.

Fodringen är beroende av omständigheterna, varunder fåglarna hålles. I voljärer skall de ha ett kraftigare foder, än när de hålles i mindre burar, då deras energiförbrukning är större i voljären, då måste man anpassa fodringen därefter för att hålla fåglarna i kondition. Av och till hör man fågeluppfödare klaga över, att ungarna tappar konditionen några månader efter avvänjningen. Orsaken kan vara den, att så länge häcksäsongen är i gång får de den fodring och passning, som är nödvändig. Ungarna växer och färgar ut till vackra fåglar, så dämpas det på passningen, ovanpå ansträngningarna i häcktiden. De första månaderna upp man inte något, då tar fåglarna på reserverna, men när dessa är förbrukade tappar de snabbt konditionen, när som en ny häcksäsong precis står för dörren, och de har användning för en optimal kondition. Men är fåglarna riktigt fodrande, vill de kvickna upp, bli parningslystna, bygga reden och till sist lägga ägg. Nu skall ju alla äggen gärna vara befruktade, för är de inte det, är det troligtvis, därför att fodringen genom året inte har varit riktig. När honan först har börjat ruva, kan man inte göra mera för det framtida nya liv, t.ex. med hänsyn till de uppbyggnadsstoff, som är befintliga i kimcellen. Har fåglarna, här först och främst honan och i mindre grad hanen, inte tillräckligt med näringsämnen att ge vidare till ägget, kan kimcellen inte utvecklas till en sund och kraftig unge. Därför följer bristen på ett bestämt ämne, kan vara den lilla smula, som saknas, för att ge ungen den kraft den skall ha för att bryta sig ut genom äggskalet.

Ungar som dör i ägget, kan också vara en degeneration av föräldrarna. Hanen och honan kan se verkligt sunda ut, men besitta egenskaper, som griper störande in i utvecklingen av ungen. Kyla eller avkylning av äggen kan också förorsaka, att kimcellen dör. I början av ruvningsperioden kan det vara fatalt, om honan är borta från äggen för länge. Först när äggen är mera än 9 dagar gamla kan dom gott undvara värmen i enstaka timmar, till och med en hel natt, har man sett, men då kommer ungarna också en dag senare ut ur ägget.
En annan orsak, till att ungarna dör i ägget, kan också vara, att fuktigheten i häckningsrummet är för låg. Denna skada uppträder i mycket torr luft, så det är mycket viktigt att luften inte är för torr. Dagen innan kläckningen, kan man duscha äggen med vatten, inte några få droppar, utan så mycket, att äggen blir rejält våta, men det är ändå bättre att ge fåglarna badvatten, så när honan har badat, flyger hon genomblöt upp på äggen, och då kommer ungarna lättare ut genom äggskalet.
En av de viktigaste orsakerna till att kimcellen dör, är syrebrist. Därför är det mycket viktigt att sörja för att det är frisk luft i rummet. Det minsta avbräck i tillförseln, kan få följder för utvecklingen av ungen. Om det bero på syrebrist, när ungar som dör i ägget, kan lätt avgöras, för då får ungarna en vitt fläck bak på skallen.

Spirat frö är ett av de bästa födoämnen som finns. Både som konditionsfoder och uppmatningsfoder, man kan använda olika frösorter, så som negerfrö, japanhirs, senegalhirs och rybs. En bra metod till att spira är följande: Fröerna hälls i ett glas, som fylls med vatten. Därefter står de och drar i en 12-14 timmar, innan de sättes till groning, skall de sköljas ordentligt, detta görs lättast i en  sil. Så låter man vattnet droppa av, innan man lägger fröerna i en flat kruka, skål eller dylikt. Hålet i krukan stängs med en tott vadd, och därvid kan det överskjutande vattnet rinna ut den vägen. Så lägger man ett lock över och fröerna skall stå i 24-36 timmar, beroende av temperaturen i det rum, vari de befinner sig. Spirat frö innehåller många E-vitaminer, som befordrar fruktbarheten. Frö av dålig kvalitet har svårt med att gro, men däremot vill bra fröer ha en grobarhet på upp emot 90 %  av kraftiga groddar. Det är mycket viktigt att skölja fröerna grundligt, annars blir det mögelsporer i det och fåglarna får tarminfektion, varvid särskilt ungarna riskerar att dö. Man skall inte gro mer frö  än till ett dagsbehov åt gången.

När man ringmärker sina fåglar, händer det ibland, att ungarna blir utslängda från korgen, detta beror på, att dom första 6-7 dagarna städar honan boet rent från ungarnas avföring. När hon så ser ringen, tar hon instinktivt bort denna och då följer ungen med. Från den 7-8 dagen växer ungen inte längre så snabbt och samtidigt börjar den själv att lägga upp avföringen på bokanten. Då mister honan instinktiviteten för att hålla rent i boet, och precis då är det mest säkert att ringa ungarna, men samtidigt är det den första kritiska perioden i ungarnas liv. För precis under dessa dagar är näbbet och halsen ganska svaga, och då får ungarna kanske för lite mat, för att de inte har kraft nog att hålla uppe huvudet mer än i korta perioder åt gången. Är det då inte en gammal erfaren hona så ger hon snabbt upp och flyger iväg från boet denna gången. När så ungarna får för lite föda så växer de ännu mindre och blir ännu svagare, och får då ännu svårare med att lyfta huvudet för att tigga mat och till slut blir de så svaga att de inte kan tigga föda mer och avlider.

Svaga ungar är också mera utsatta för smitta av t. ex. kolibakterier, dessa som normalt finns i tarmen i en bestämd mängd och i ett särskilt samspel med andra bakterier som alltid finns där. Blir denna jämvikt störd av en eller annan orsak, så uppstår det ett virus som har till följd att svaga ungar får en tarminfektion och den hinna som normalt omsluter ungarnas avföring under de 6-7 första dagarna blir förstörd. Detta gör att honan inte kan hålla boet rent, vilket då blir nersmort med avföring i ett tunt klistrigt lager. Ungarna kommer då att ligga med tätt hopklistrade dunfjädrar i boet och avlider ganska snart. Coli-bakterien är inte ärftlig i sig själv, men det är dock några stammar som är mera mottagliga än andra. Ett antibiotikum kan användas som botemedel. Men för alla fågelarter gäller, att det är bättre att förebygga än att bota. Har man några fåglar, som är sjuka, så skall de avlägsnas från de friska och det är likaledes viktigt att rummet och materialet, som användes i häckningsperioden är fritt från smitta.

Det kan ske, att vi upplever några honor som lägger ägg med tunt skal, så det går hål på dessa under ruvningen. Detta skylls på brist av olika ämnen i äggskalet. Vi måste därför sörja för att fåglarna konstant har tillgång till kalk och diverse spårämnen, som är nödvändiga för att bilda ett bra äggskal. Man kan då använda olika märken av fågelgrit, strandsnäckor, träkol, kalksten, kalkhaltig havstång samt smågrus. Havstång samt smågrus. Havstången är rik på jod, fodersalt, magnesium, järn och mangan. Det är inte nödvändigt med alla dessa ämnen för att producera bra äggskal, men det är väsentligt att de finns med som uppbyggnadsämnen för innehållet i ägget. Men man måste framför allt inte glömma, att fåglarna också i sitt skelett har byggnadsämnen upplagrade som är nödvändiga för äggskalet. Erfarenhetsmässigt tar det ca 30 dagar att bearbeta de olika ämnen, som finns i fodret, så att fågeln kan vidarebefordra detta till ägget. Kvällen innan honan lägger ägg, söker hon flitigt efter ämnen som är nödvändiga för att hennes reserver skall bli påfyllda igen, på burens botten. 
Då man vet detta, kan man med att betrakta fågeln med säkerhet säga, att hon nästa morgon vill lägga ett ägg.  

Häckningssäsongen skall helst inte sträcka sig längre än till slutet av juli och i början av augusti, då måste man avråda från att sätta fåglarna på en så svår uppgift strax före viloperioden. Detta med att mata upp en kull med ungar är ett mycket stort arbete för honan, därför får vi inte glömma att de sist födda ungarna många gånger inte kommer att få tillräckligt med mat. Den allmänna gångbara meningen är att efter den längsta dagen skall honan inte lägga flera ägg, några tycker att någon dag efter 23 juni kan gå för sig. Särskilt om häckresultatet i första perioden, inte har gett det önskade resultatet, så kan några fågelodlare ej motstå frestelsen till att pröva på ännu en kull. Som en slags ursäkt använder några detta argument: " Som en slags ursäkt använder några detta argument: " Mina fåglar är ännu  i toppkondition:" Dessto bättre skall fåglarna då komma in i och över viloperioden, de fäller och färgar ut på denna tid, och skall då vara i god kondition. Glöm inte, att de äldre fåglarna som fäller alla fjädrarna. att det rör sig om en mängd på ca 1500 fjädrar. Varje fjäder blir ersatt och det kräver hela fågelns kraft och styrka. Mellan häck och viloperioden måste vi ge fågeln möjlighet att återupprätta sin styrka, därför måste vi unna dem en paus och skall inte låta dem lägga ägg och mata ungar helt in i augusti. Det kan förekomma att en hona som t. ex. har fött upp 2 kullar på pinnen, vid en ev. 3:dje kull ger upp på halva vägen och låter ungarna svälta ihjäl. För nybörjaren av fågeluppfödning kommer detta överraskande, eftersom det gick precis så bra, men så snart viloperioden börjar, försvinner fågelns modersinstinkt och hon låter ägg och ungar klara sig själva, då är det ett tecken på att vi inte har låtit honan få en paus före viloperioden, där hon kunnat hämta krafter, därför måste vi fråga oss själva, hur mycket kan vi begära av en fågelkropp? Det kan ske att honan inte klarar fällningen eller genomgår perioden med mycke möda och besvär, och kommer därför aldrig upp i 100% kondition.

Så snart som honan eller hanen tappar de första slagfjädrarna vet man att viloperioden har börjat, och att fågelns fruktsamhet går snabbt utför. Så är det oåterkalleligt på tiden att vi håller upp med all vidare avel. Hos sent födda ungar kan oftast bara konstatera skadorna, när de dyker upp. Eländigheten börjar med att ungarna kommer i en liten fällning sent på året. Den kan börja allaredan när de är nio veckor gamla och vara tills ungarna är 20-22 veckor gamla. några är lite snabbare, andra lite senare med fällningen, så i samband med utställningar har de sent födda ungarna inget värde. För ungar födda sist i juli gäller det om fällningen löper planmässigt, att de först till slutet av dec. har fällt färdigt, men då är de flesta utställningar förbi. Sena ungar har ofta en dämpad färg och saknar den fyllighet som deras äldre syskon har.

I följande stycke skall detta fenomen förklaras. Tänk på att när fåglarna precis har flugit ut, så sover de mycket på dagen, och när de sover äter de inte, trots att foderbehovet är större för en unge än en vuxen fågel. Här räknar man naturligtvis med att våra fåglar har det riktiga fodret att tillgå, men sent födda ungarna kommer i alla fall att sakna något.
I månaderna maj o juni, när dagarna är långa har fåglarna mer tid till att äta ordentligt och växer också därför snabbare. Kort sammanfattat, ju fler dagtimmar, ju mera kan ätas och ju snabbare växer de. Omvänt kan ett mindre antal dagtimmar ge mindre tid att finna föda och ungarna växer långsammare.

Sena ungar ger ofta problem i början av nästa häcksäsong, i mars till av april månad, för djuren är ännu inte fullt utvecklade. Honor som är 7-8 månader gamla, är bestämt för unga, även om man ofta hör många som säger att de med en sådan fågel fått många ungar. Till det kan man bara konstatera att undantaget bekräftar regeln, även om det nästan alltid är undantagen man hör om. Tror du, att ungarna från så unga avelsdjur, är lika starka som de som kommer från robusta väl utväxta fåglar. Det är nog ofta här som man finner orsaken till många misslyckade uppfödningar.
Kan det då fastställas en ålder för när en kanarie kan användas som avelsfågel. Det kan man inte precis, hellre börja med en hona som är 1 år än med en som är några månader yngre. Hanen kan vara lite yngre men 8 månader måste vara minimum. Ännu en gång, den första regeln för ett bra avelsresultat, är fullt utvecklade fåglar i topp kondition. Fåglar, som är insatta för tidigt i aveln, ger ofta en mängd problem, såsom att de producerar ägg utan kimkraft, lämnar redet efter några få dagars ruvning, oregelbunden ruvning, trög fodring av ungarna m.m. Skall man absolut ha ungar av en sådan fågel av t. ex. en bestämd färg, eller en annan egenskap så måste man ha tålamod. Låt fågeln bli kvar i voljären ännu någon tid, tills den är gammal nog och var då nöjd med en kull av denna fågel.

Det är ingen föreskrift som säger att varje hona på 10 månader eller kanske mer måste vara häckmogen. Det kan mycket lätt ske, att honan, som vi sätter i häckfacket, inte har lust till äktenskap." Vid användning av par-häckning, är det ingen mening att sätta hannen in till henne, för det kommer bara att uppstå en våldsam kamp, så att fjädrarna flyger runt i buren. Både för hannen och honan, är det en mycket nedbrytande kamp. Denna hona är ännu inte klar till att stå brud. Känslorna är för kyliga, för att den istället skulle kunna gå av, av längtan efter en man. När den riktiga häcklusten inträffar skall man placera hannen i häckfacket, men den rätta tidpunkten för när häcklusten precis inträffar, har vi inget inflytande över, här har fåglarna själva hela avgörandet. När den febrilt flyger fram och tillbaka och inemellan intar parningsställning och utsänder locktoner, då är honan häckningsklar. Ger man den nu något bomaterial, kommer hon strax att börja bygga. En häckningsklar hona tappar en del av sina buk- fjädrar, så att det framkommer en ruvefläck, så därvid får den ännu bättre kontakt med äggen och kan bättre värma dem. Men en sådan hona kan man undgå alla besvärligheter, den vill alltid acceptera hannen och para sig med den och inom 10 dagar kan vi vänta det första ägget. Varje gång en ny häcksäsong står för dörren så smittar den ene fågeluppfödaren den andre, för så snart en uppfödare börjar att häcka med fåglarna, så är det strax flera, som börjar för att inte komma bakefter de andra. Några förväntar också, att när fåglarna sätts i häckburen den ena dagen, så är där ägg den följande morgonen. Så går det för det mesta inte till, för utvecklingen av fortplantningsprocessen håller strikt med längden på dagarna. Efterhand som dagarna blir längre, och det blir fler timmar med dagsljus, så kommer ett bestämt hormon produceras, som honan får äggstockarna till att mogna och testiklarna på hannen att växa, dessa är i de mörka månaderna mycket mindre i volym. Långsamt men säkert kommer hannen och honan att bli fruktbara.

Härvid kan häckningsrummets placering spela en roll, där det är skillnad på om det är lite eller mycke dagsljus. Ett häckningsrum, där solen och särskilt morgonsol kan skina in, får snabbare en passande temperatur, är väl mest välanpassat till uppfödning av fåglar. Redeungar skall helst växa upp vid en temperatur på 22 grader, vid en lägre temperatur kan honans värmeinstinkt ta över hennes foderinstinkt, med resultatet, att små redeungar får för lite foder och efterhand blir svaga. En bra hona kan gott mata upp ungarna i en kull, men vid en passande temperatur klarar hon det ännu bättre. I regnigt mörkt väder fodrar honan mindre än i solskensväder Så mörkt väder är inte lämpligt för de små redeungarna. På senare år har det blivit mera allmänt att använda extra belysning och värme, härmed är det möjligt att få fåglarna i häckningskondition tidigare på året några startar redan i januari. Det är det heller inte något i vägen för, men på den betingelsen att man inte använder för unga fåglar till häckning, det kommer i många tillfällen att ge obefruktade ägg.

Efter 6 dagars ruvning kan man lätt konstatera om äggen är befruktade vid att genomlysa dem. Om ett ägg är obefruktat kan ljuset ses igenom skalet, däremot ett befruktat ägg är mörkt. Om äggen är obefruktade kan man göra två saker, ta bort redet och låta honan få en paus, som motsvarar till resten av ruvningstiden, därefter kommer hon mycket snart att lägga en ny kull, eller så kan vi låta henne fortsätta att ruva tills hon själv lämnar äggen. Den sista metoden är nog till att föredra, då det är det naturliga förloppet  och ger mindre avbräck i häckningsrytmen. Det händer ofta att honan trots att hon är häcklysten, inte vill veta av den hanne man har bestämt att den skall paras med. Det är nu inte så märkligt, för i loppet av den tid, när fåglarna har gått i samma voljär, så har den funnit samman med en bestämd hanne. Det är det naturliga häckmönstret vi bryter, när vi sätter en annan hanne in till henne. För att inte få hannen fördärvad i det slagsmål, som uppstår är det en fördel att sätta in honom på kvällen och ta bort honom igen den följande morgonen, för i de tidiga morgontimmarna är honan villrådig om vem hannen är, och det är goda möjligheter för, att en parning kan komma till stånd.

Denna speciella metod behöver man bara upprepa några få gånger, det är inte nödvändigt att hannen sätts in varje dag tills äggen är lagda. Det är annars mycket vanligt att låta hannen stanna hos honan tills det tredje ägget är lagt, men det är inte nödvändigt, för befruktningen sker ungefär 36 timmar innan honan lägger ägget. De manliga sädescellerna uppehåller sig normalt och är aktiva i ca 10 dagar i honans livmoder. Bara en väl genomförd parning är nog till att befrukta alla äggen i en kull. Det är ofta en fördel att ta bort de tre första äggen i en kull och först lägga dem i redet, när det fjärde ägget är lagt, för då kommer alla ungarna att kläckas samma dag.

En bra metod till att bevara äggen på är i en låda med vit hirs, där man sätter äggen på högkant och en gång om dagen vänder dem, på detta sätt kan de förvaras upp till tio dagar. I stället för de äggen, som tas bort, lägger man ett lurägg, det är inte nödvändigt med mera än ett, för fåglarna kan inte räkna, hur många som blivit borttagna, omkring 12 timmar efter det att honan har börjat att ruva, startar utvecklingsprocessen för det nya liv, som skall komma ut ur ägget. Omkring 13 dagar senare skall ungarna gärna kläckas på nästan samma tid, är det lagt ett 5:te ägg, kommer denna ungen ut 24 timmar senare. Det sista ägget kan lätt urskiljas från de övriga på den avvikande färgen.