Så här skriver min far i "Minnen från mitt liv":

Linnea var ett av mina syskon, två år äldre än jag. Vi lekte ihop, vi sjöng och spelade tillsammans. Ja, vi hade alltid roligt tillsammans vi två. Kanske var det för att vi var så jämngamla. När hon var 14 år fick hon "sockersjuka" som sjukdomen kallades på den tiden. För henne var det en allvarlig sjukdom eftersom hon inte tålde insulinsprutorna.
Hon fick aldrig uppleva sin 17 årsdag.
Hon flyttade till himmelen på Påskdagsmorgonen 1932.
Det var samma år som jag skulle konfirmeras. Jag fick min konfirmationskostym lite tidigare, så att jag också skulle ha den på Linneas begravning.
Söndagen innan påsk, en vecka innan hon dog, var vi ute i hagen och gick Linnea och jag. Vi såg på den gamla lekplatsen där vi hade byggt våra små ladugårdar med kor, hästar och får av gran- och tallkottar.

Så skulle det ordnas med begravning. Innan dess placerades kistan i uthuset vårt, som var smyckat med lingonris och påskliljor. Varje dag smög jag mig in i det tysta rummet, där den vita kistan stod. Jag lyfte försiktigt på locket och såg hennes vackra ansikte.
Det var hårt för oss alla när Linnea dog. Min mor sa:
"Hon var för god för att vara på jorden"
I tacksamhet bevarar jag alla de vackra minnena jag har av min syster Linnea. Och jag tror att vi möts igen...
Och då skall "Gud torka alla tårar från våra ögon".

"Där jag möter mina kära,
som i staden vandrat in.
Jesus alltid där skall vara:
Där som rosor aldrig dör"

Sången som far citerat i sina anteckningar sjunger han och min mor på den här sidan om du väntar medan filen laddas.