Vi börjar i Ytterby, längst ute i norr fanns ett ställe där man än idag kan se rester av en brunn och en källare, där bodde en gubbe som kallades "Norr-Pelle berättade min far.

Därifrån och upp mot byn kommer vi först till Thure och Edith Rydbergs ställe där inte mindre än 15 barn växte upp. Thure arbetade som by snickare och div. förekommande arbeten hos bönderna, på vintern var det för det mesta med skogsarbete. Och Edith hade fullt upp med hushållet och barnen. Barnen var födda mellan åren 1922-1945.

Öster om Rydbergs bodde Arvid o Hilma Gullberg några år innan Gottfrid och Ottilia Petersson flyttade dit efter det att deras son Edvin övertog gården. Tant Ottilia var en positiv, glad och skojfrisk kvinna.

Nästa ställe vi kommer till är en bondgård där bodde Edvin o Sonja Backrot. Edvin hade för övrigt en av byns första traktorer en gammal rödgul Ford med järnhjul, det var stora nabbar på hjulen för att den inte skulle slira, den lämnade fina spår efter sig i bygatan som då var mycket dålig grusväg.

Granne med Edvins gård var Gerda Svenssons, den gården är helt borta idag, både bostadshuset och ladugården är helt borta. Det var en gammal ladugård med stenflisor till golv och korna stod bundna vid väggarna, alltså inget så kallat "matarbord".

Och granne till Gerda S. Var Artur och Sally Larsson. Sallys far Per-Olof Andersson gick förbi hemma många gånger dom ägde åkrarna norr om. Jag minns när han hade slutat sina dagar Per-Olof och det var begravning 1941 på vintern, då slogs portarna upp och ut kom en släde som drog av två svarta hästar och det var hackat granris på vägen.

Vid Arturs gård går det en väg rakt öster ut där nere bodde en gubbe som allmänt kallades "Luen" han hette egentligen Wilhelm Gustafsson. Han hade en ko och några höns på torpet. Han var även ägare om en gammal kolsvart kaffepanna som låg inne på glöden i kakelugnen och puttrade. Ibland hade han storstädning, då gick han runt med en stor kvast gjord av björkris och slog både på golv, väggar och lite i taket också med.

På höger sida om Gerda o Arturs hade Alrik o Matilda Nilsson sin bondgård. Där var det några småställen i byn som fick köpa sin mjölk om kvällarna. Tant Matilda var en liten snäll gumma, som vi barn kunde få en bulle eller kaka av. Arik var en barsk gubbe. Sonen Martin övertog gården efter dem, han hade några olika hushållerskor under åren.han sålde gården 1965 till Ernest Petersson. Boningshuset står i dag tomt.

Efter den skarpa kurvan på höger sida hade Malkolm och Alfrida Petersson sin bondgård, den finaste gården i Ytterby och är så än idag. Rätt fram i kurvan var mjölkbordet, där var liksom samlingspunkten på morron och man diskuterade vad som hände i byn innan mjölkbilen kom och lastade mjölspannen. Då beställde bönderna en hel del produkter genom mejeriet t.ex. ost, smör och filter till mjölksilen.

Granne till Malkolms gård var Einar o Valborg Jonssons gård, den brukade sonen Evald några år, men han tröttnade. Jorden var jag vet såldes till dom andra bönderna i byn.

Om vi fortsätter lite längre ner på höger sida var en liten stuga där bodde som vi barn sa "moster Karin" hon blev hela 94 år gammal en liten rar tant, som vi brukade plocka dom första vårblommorna till. Hon var alltid så glad och tacksam och bad för oss. Hon smorde sina ben med en sorts salva som hette Lazarol, tomburkarna sparade hon i en gammal skänk i farstun, den var full av tomburkar och några flaskor. Där hennes stuga står det idag en sommarstuga. Här går vägen upp till Gertrud Olséns gård.

Uppe på Gertruds gård står idag "moster Karins" stuga. Den köpte Folke Olsén (Gertruds make) och flyttade upp till gården, den flyttades på vårvintern 1948. Edvin Backrot hjälpte honom, dom hade stora stockar som stugan rullades på och tre hästar spändes för men dom orkade inte. Så Edvin var hemma efter traktorn och hjälpte till med den och då gick det bra. På gården bodde då Robert, Folke o Gertrud. Folke hade en så kallad "vandring" uppmonterad på ladugårdsplan där man körde runt, runt med en häst så han kunde mala lite grov malet till grisarna samt slå hackelse till hästarna.( det står idag en sådan uppmonterad nere på Glömminge prästgård t.v. när du kommer in genom porten.

Robert var en mycket snäll farbror (han hade sjungande dialekt) han var den första i byn som hade en riktig moped (alltså ingen påhängsmotor) utan motor och cykel var byggda tillsammans………

Det finns många roliga historier om Robert. Här kommer en, Rydvägen var inte så rak som idag, straxt efter Hjältäng var två riktigt skarpa kurvor fulla med grovt grus och vattenpölar. Han bedrev även lite ägg försäljning, han hade en trälåda fastspänd bak på mopeden, dom flesta kunder bodde i Kalmar. Och det var inte alla gånger som mopeden ville följa Rydvägen hem efter en sådan försäljnings runda. Så det hände några gånger att den gjorde en avstickare till närmaste dike, men när Robert legat en stund och kom upp igen så ruskade han ordentligt upp mopeden och läste för den. Han kunde inte förstå att den inte hittade hem, den hade ju så många gånger tidigare följt den här vägen.

På vänster sida om moster Karins lite längre ner bodde Sture och Tyra Hanberth. På den andra sidan vägen bodde Ida Antonsson, det var en glad och pigg kärring. Hon ville gärna retas lite det tyckte hon om, blev någon arg eller trumpen då skrattade hon så retfullt. Om höstarna flängde hon runt och plockade mycket nötter och som hon sa jypa (nypon).

Nästan mitt emot Einar Jonssons gård på vänster sida låg den stora arenan "Esplunden" där sparkade vi fotboll och hade våra lekar. På vintern var det is på båda sidor om vägen upp till Lage Anderssons gård. De flesta av Rydbarnen har säkert lärt sig att stå på ett par skridskor där. En del vintrar kunde man åka från Esplunden och ut över ängarna till ett stort kärr som kallades "Rökärr" där ute träffade vi ungdomar från Runsten som åkte skridskor och några hade byggt en isjakt med en gammal filt till segel.

På senare år var vi nere på "Kvarnsläta" och sparkade fotboll, då stod det bara en kvarn där nere under den brukade vi gömma fotbollen.

Lite längre väster ut står idag den fina Hembygdsstugan där nere minns jag inget annat än en hel del gamla brädbitar och en massa bråte låg. Jag vet att det bodde en gammal tant som kallades Britt-Stin Anna där en gång. På senare år hade Malkolm Petersson några bikupor stående där nere.

(Detta är en liten beskrivning om vad jag kommer ihåg när jag bodde i Ytterby).

Den första gården på v. sida hade Arvid o Anna Petersson sedermera sonen Henry o Tyra Petersson. Henrys bror Gunnar var där i alla år på gården och deras allt i allom. På v. sida lite längre öster ut bodde då Per o Selma Petersson, Per var en stor karl så jag hörde aldrig någon kallade honom annat än för (Storpetts) i dagligt tal. När Arvid o Anna överlät gården till Henry så flyttade dom in i de huset.

Nästa gård på v. sida var Lage och Edith Anderssons. Lages mor Anna minns jag inte, hon var min fadder. Lage o Edith hade inga barn. Lage var en liten knubbig gubbe med korta ben, han hade köpt sig en Volvo T 31 traktor som han hade ett elände att räcka ner till pedalerna på, han stod för det mesta upp och körde lite sakta.

Och sista gården på v. sida ägde Tor o Selma Johansson, dom hade tvillingpojkarna Per-o Sven-Olof. Som jag skrivit tidigare så var farbror Tor och Selma glada åt barn. Där upp

Minns jag en särskilt en händelse, när farbror Tor skulle köra bort stubben från ena valnötsträdet (det stod ett sådant på varje sida om stora trappan). Vi barn fick sitta uppe på stenmuren för att inte vara i vägen, han hade en stor kraftig häst som hette Federal (den hade tidigare dragit framme timmer uppe i Norrlands skogarna) samt stora hingsten Gjutas. På hingsten hade han en bringsele, för att han inte skulle slita sönder sig. När dom reste sig på bakbenen efter att provat ett par gånger och man såg alla muskler spänna sig, det var otroligt vilken styrka då rök stubben upp och dom stannade inte föränn dom var framme i portskjulet.

På höger sida öster ifrån sett hade Sture o Sigurd Larsson sin gård, Sture var en snäll farbror, men Sigurd var en snarstucken och ilsken gubbe, som jämt skulle skrämma oss barn, han påstod att han hade ett stor horn som han kunde svälja barn i. Vi var några stycken pojkar som sparkade fotboll ibland på bygatan en bit från deras gård, vi var utanför Tor o Viktor Johanssons, det tålde inte Sigge så en gång slet han upp kniven och stack i fotbollen. Som tack för den dumheten fick han några sura ägg levererade i gaveln på den stugan han bodde i. Han bodde ensam i en stuga på gården som stod med gaveln ut mot vägen. Jag kan inte minnas eller hört talats om att han gjorde om den dumheten fler gånger.

Nästa ställe på höger sida var en liten gård som Viktor o Valborg Johansson ägde, det var ett snällt par Viktor han sa aldrig någon ting om vi sparkade mot hans lada. Om höstarna var det ju alltid husförhör i byn, det gick ju från gård till gård och det året jag gick och läste var det hos Viktor Johansson. Vi var två från byn det året men min kamrat var sjuk så jag fick ensam stå till svars för vad jag lärt mig under tiden hos prästen, det var många bybor församlade även "Luen" han kunde sin bibel. Prosten tackade nej när det bjöds vin, men det tolererade han inte, han gav inte med sig föränn prosten hade tagit lite tillsammans med honom. Han frågade prosten var i bibeln det stod att Jesus nekade att dricka vin tillsammans med sina lärjungar.

Sedan kommer vi till Birger o Rut Lindbergs gård, den såg inte ut så som den gör idag. Både Birger o Rut var arbetsamma människor och hade fin och bra ordning på sin gård.

När skörden skulle bärgas (det fanns ingen skördetröska i byn då) var det självbindaren som gällde. Jag var hos honom och hos andra bönder också i byn och körde traktorn, och självbindarn var på den tiden utrustad med järnhjul till storhjulet, råkade man (vilket hände ibland) parera så att det gick upp på en lite större sten så att gubben blev lite ordentligt omskakad då var han inte god Birger när man stannade nästa gång.

Granne till Lindberg var Gunnar o Alice Larsson. Innan det bildades seminförening i byn hade alltid Gunnar Larsson han om föreningstjuren, och det var väl inte så lätt alla gånger. Jag har hört talats om att i alla fall en gång var han riktigt illa ute med en arg tjur. Han hade flera av sina åkrar och även skog norr om byn så man såg både Gunnar o Alice rätt ofta.

Så har jag då kommit ner till Västergårdarna (som idag är bara en) i den västra bodde Johan och Ida Larsson. Av deras boningshus eller ladugård finns inget kvar idag, i boningshuset fanns fina målningar på väggarna, och av ladugården stod det i många år stenväggar kvar som efter en gammal ruin. Den östra gården ägde Albert o Ester Bramstedt efter dom var det sonen John o Agnes Bramstedt.

Och detta var en liten beskrivning hur jag minns Västerby.

På väg ner mot "väster mark" kommer jag först till Anton o Hilda Johansson stuga, en liten stuga med torvtak (se mitt fotoalbum) där inne på gården stod också fattigstuga.

Anton och Hildas stuga stod i många år med utslagna fönster och dörrar som hängde och gnällde och slog när det blåste. Där är all borta idag, det är åkermark där nu.

Lite längre ner bodde slaktaren Otto Jonsson, han var för det mesta anlitad när något skulle slaktas i byn. Där bodde sedan Ernst Petersson (Blomster) en liten trevlig gubbe som var mycket uppe och hjälpte Lage Andersson på gården. Han var ofta borta hos Bror o Tyra Karlsson och spelade kort.

I nästa stuga bodde Ture o Elsa Andersson Ture jobbade mycket uppe hos Martin Nilsson när han hade gården. Ture var flera år i Amerika, han hade lite konstiga uttryck. Närhan hade talat om något så slutade han alltid med "det ock". Och frågade man hur mycket klockan var så felade den alltid, som t.ex. var hon tio minuter i 11.oo så felade hon tio min. till 11.oo, var hon fem i halv tolv så felade hon fem min. till halv tolv.

I den skarpa kurvan på v. sida bodde Jenny Persson och hennes son John. Och lite längre fram till h. bodde Bror o Tyra Karlsson. Bror var en lugn och snäll farbror som stammade

Tyra däremot var lite stirrig och nervös men rolig. När vi gick hem från skolan var vi inne hos dem ibland, en gång var det ett väldigt oväder med regn. blåst och åska, blixten slog ner en bit ifrån deras (detta var under kriget) och vi var där inne i skydd. Och när det small till flög Tyra upp dödsförskräckt och skrek "Herre Gud i Jesu namn nu är ryssen här" vad skall vi ta oss till, men farbror Bror var lika lugn och förklarade att det var blixten som slog ner. Nähä du mig lurar du inte, det är ryssen, det är ryssen det vet jag nog må du tro skrek Tyra.

Borta vid Ture o Elsa Anderssons går vägen ner till "väster mark" eller malmen som en del säger, där i gatan till höger bodde Edvin o Rut Petersson. Edvin hade en gammal motorcykel som han vid otaliga tillfällen gjorde vägsyn med, ibland låg han efter en sådan vurpa i både flera dagar och veckor blåslagen och värkbruten.

Nere i själva "marka" bodde Gunnar o Olga Karlsson, det fanns ingen väg ner till dem, utan det var en gammal ko-stig som ringlade fram i gräset där man fick gå eller cykla. Både på våren och hösten stod det fullt med vatten på ängen utanför deras, så man fick gå så nära stenmuren man kunde, för att ta sig ner till dem. Gunnar jobbade på färjorna som gick mellan Färjestaden o Kalmar. Och Olga var byns frisör, hon har säkert klippt varenda bonde, dräng och små pojkar på skallen. Ja en och annan piga också, stående pris var en tio öring för småpojkarna och 25 öre för dom vuxna. Hon var även mycket anlitad både när det behövdes hjälp när någon skulle komma till världen och när någon lämnade den.

Olgas mor och far Johan o Hilda Rosengren bodde straxt intill i en liten stuga. Hilda var en liten spenslig gumma med långt vitt hår. Hon stod ibland under det stora gråpäronträdet och kammade sig. Johan var en kraftig karl och mycket arbetsam, jag har hört många berätta att när det var dags att slå höet, så var det inte många om någon som hängde med honom när han slog med lie, han var också i många år matare på tröskverket.

Vem som var ägare då till nästa hus vet jag inte, men jag minns att Arvid Jonasson bodde där, han kom från Torhamn i Blekinge. Om vintrarna gjorde han mycket ståltråds arbeten, karttunderlägg, korgar att koka ägg i, vispar och inte minst hans fina snökedjor till cyklar och mopeder. Det var ingen större konst att hålla sig på vägen när det var isgata om man var utrustad med Jonas snökedjor. Han var även speleman, ibland kunde man höra om kvällarna hur han gned på fiolen där inne…

Norr om Jonas bodde då en liten tant som hette Betty Petersson. Hon flyttade upp till Glömminge inte långt ifrån hennes son som hade bondgård där uppe. Efter henne bodde sedan Gottfrid o Eda Andersson dom hade inte mindre än 16 barn.

Och i den sista kåken, ett litet torparställe längst borta i norr bodde Arvid o Hilma Gullberg och efter dem Adolf o Naime Jonsson och idag har min bror Rune de.

Borta vid Bror o Tyra Karlssons går en liten väg ner, där nere bodde båtsmannen O.F Rydberg (se båtsmän) med sin dotterdotter Anna som hushållerska. Gubben var spenstig och pigg uppe i hög ålder, han var ute och cyklade ibland efter det han fyllt sina 80 år. Och var det gäller Anna så är det nog inte många som slår henne när det gäller kyrkobesök. Hon gick till kyrkan i vilket väder som det gjorde inget om det åskade och regnade eller det var snöstorm. Jag tror hon kunde varenda psalmvers utantill, och hon visste vilket nummer det var på den och den psalmen. Hon hade även ett annat stort intresse och det var Svensktoppen, hon kände till och igen varenda artist som sjöng.

När man sedan fortsätter upp mot Glömminge, och har passerat "blåsippskogen" som det tyvärr inte finns mycket av idag, alla träden är avverkade där inne. Blir nästa ställe Hjältäng där är två ställen i det första bodde Albert o Marie Svensson, Albert var skomakare (det äger idag min bror Erling) och i det andra bodde Hillevi Johansson och hennes son Erik.

Det fanns mycket barn i byn på 40-talet, vi var inte mindre än 21 skolbarn från Ryd som gick till skolan på morron, då var det inte frågan om några skolskjutsar eller någon skolmat inte. Vi som bodde längst ut hade närmare 4 kilometer att gå. Det fanns många namn på åkrar och ställen efter vägen, t.ex. om någon frågade var mötte du honom eller var såg du henne så visste man. Efter det vi passerat Västerby var det: Svalgrind, Hildas, Ottos, Brors, Stora eken, Stora almarna, Blåsippskogen, Hjältäng, Åberg gården, Lunden, Katthåla, Turesson och Rykroken.

(För info. Ang. innevånarna se namnregister )