Arbetade hårt – tjänade 10 öre dagen

Arbetade hårt – tjänade 10 öre dagen!

EN KÄRNFRISK 90-ÅRING PÅ ÖLAND BERÄTTAR OM

”GAMLA GODA TIDEN”

Han är en idog smålännig och ölänning 90-årige smeden och fiskaren Emil Karlsson eller som han kallas ”kärngubben i Föra”. Men så går han också in i sitt tionde decennium på torsdag med frisk kropp, glatt humör och ljus livssyn. De många slitsamma åren till havs, på fastlandet och på ön har inte knäckt hans livsvilja.

I Högsby församling föddes han en vårdag 1866. Det var 9 syskon som växte upp i statarhemmet, fadern var nämligen statare på en gård som hette Mölstad, och flyttade familjen snart till Mönsterås. Att det var knappt om brödbitarna i det barnrika hemmet kan vi förstå och redan vid tio års åldern är Per Emil ute för att själv tjäna en slant då han biträder som smedgesäll för en dagsförtjänst av – 10 öre om dagen. Arbetet bestod bl.a. att ”brodda” hästar och sådant hos sin arbetsgivare. Som tolvåring prövade han ett tag på sjömanslivet då han medföljde som kock på en skuta ”Carolina” som gick med fraktfart på England. Detta jobb tröttnade han dock snart på och i stället tog anställning som maskinist på Mönsterås ångkvarn. Till Mönsteråsbygden gick dock ryktet om bättre utkomstmöjligheter på Öland vid Sandvik. Dit reste han vid 17-årsåldern med ångaren Jarl till Alvidsjöbodar varifrån han med hästfordon anträdde färden ner till det omtalade fabrikssamhället. En broder till honom hade också året dessförinnan sökt sig över dit och fått arbete. Per Emil Karlsson blev sålunda från denna tid genuin ölänning och kom att få nedlägga all sin arbetskraft här på Öland.

* FICK HELA 2 KR, PER DAG!

Det var dansken Weinberg som då förestod stenhuggeriet i Sandvik och vår sagesman blev genast anställd som maskinist vid företaget, alldenstund han tidigare sysslat med maskiner. Det blev andra arbetsförtjänster än vad han varit van vid – hela 2 kr. om dagen – med en arbetstid från 6 på morgonen till 8 på kvällen. Den maskinella utrustningen vid fabriken bestod blott av en ångmaskin på 6 hästkrafters motor och fabriken drevs i två skift. Sedermera kom Karlsson att ha sitt arbete vid Märserums

fabriker som övertog företaget efter ovannämnde Wienberg.

Men som ”det icke är gott för mannen att vara allena” så skaffade sig Per Emil en Persnäsflicka att ”dela ljuvt och lett med” vid 20-årsåldern. Sedan blev det dock mer bekymmer efter det bildade hjonelaget att få slantarna att räcka, alldenstund barnskaran i hemmet allt mer och mer ökades och räknade slutligen 11 stycken. Men som den företags samme och ihärdige smålänning han var till blodet bedrev han vid sidan av det dagliga jobbet även fiske, för att dryga ut försörjningen i hemmet och även få en extra inkomstkälla.

Det var att i gryningen bege sig ut och hämta fisken och fort avsätta den innan han började dagens arbete och likaså på kvällen efter slutad dagsarbete fara ut och sätta garnen. Att sovtimmarna blev få förstår vi granneliga för Karlssons del. Det var mycket fattigt på den tiden för många vid Sandviken och det var att försöka på alla sätt klara sig så gott man kunde, inga barnbidrag och andra sociala förmåner fanns som vi vet på den tiden att tillgå. Han utbytte också sitt förutvarande jobb vid bruket och blev så den som ombesörjde allt smidesarbete vid densamma, ett arbete vari han varit synnerligen skicklig och händig med. Av barnkullen, varav 7 är i livet, och vilka fick växa upp under små omständigheter, ha de väl slagit sig fram. Två av döttrarna är gifta och bosatta på Öland; den ena av dessa har fått i sin tur 15 barn, och de övriga fem av barnen har rest till Amerika där bl.a. en innehar doktorsgrad av sönerna.

* DUKTIG SMED

Under det första världskrigets sista år gick hans hustru ur tiden, Karlsson bosatte sig omkring 1920 i Föra varvid han dock fortsatte med sitt arbete vid Sandviken. På nytt trädde han dock i brudstol och fick hjälp med det där redda hemmet, men flyttade 1936 till Djupvik i samma socken där han för en kostnad av 3.000 kr, lät uppföra sitt nuvarande hem. Åren efter gick även hans andra hustru bort. Några år tidigare hade han dragit sig tillbaka från sin forna anställning och började i stället att helt ägna sig åt fiskehanteringen samt sysslade med smide på egen hand i sin uppsatta smedja. Olika slag av smidesarbeten anförtroddes honom både från norr och söder, berömd som han var som duktig smed. Och med sina fiskekorgar på cykeln färdades han också in till senaste åren ända bort till Egby samt gjorde oftast samtidigt en avstickare ner till Borgholm med fisken och för att göra nödiga uppköp men brukade merendels åter vara hemma i Föra före middagståget. Priset var då på val: ca 40-60 öre på sin höjd, men alltid blev det pengar av, säger han.

* GJORDE SIN FÖRSTA CYKEL

Erfarenheterna och episoderna från Per Emil Karlssons mun är mångahanda och underhållande. Med aldrig svikande tankegång kan han som ingen annan skildra en gången tidsepok och vad han upplevt under en tid, helt annorlunda vår. Bl.a. berättar han hur han själv förfärdigade och gjorde sin första cykel under Sandvikstiden. Han hade sett att en ingenjör vid bruket innehade detta besynnerliga fortskaffningsmedel, vadan han tjuvtittade lite ibland på densamma och sedan satte igång att göra en själv på lediga stunder.

Det gick ju skapligt bra alltigenom med smidesarbetet till den men ringarna till hjulen blev ett problem. Han fann dock härvidlag på råd; av smidiga hasselslyor gjorde han ersättning för dessa vilka virades runt hjulen och så var den färdig. Det gick förstås lätt att cykla i nerförsbackarna med den men det var desto mer besvärligt att ta sig uppför backarna, varför det många gånger blev att gå bredvid och leda den.

Det blev många nyfikna i samhället som ville provåka Per Emils ”skapelse” tillägger han. Den unika cykeln lär för övrigt ännu finnas kvar i Persnäs, tror han; priset han fick för den vid avyttringen var hela 18 kr. På tal om cyklar och transportmedel då han var ung minns han också när han och några andra fick syn på den första bilen på norra Öland. Man var sysselsatt med bärgsel någonstans i Föra en bit från vägen då en trhjulig bil kom susande fram. Det var en ännu verksam klädeshandlare i Borgholm som kom på färd till Löttorp för att försälja tygvaror. Man kastade liar och vad man för övrigt handskades med och hals över huvud rusade ut till vägen för att beskåda det märkvärdiga vidundret, vilket blev en sällsam upplevelse då.

* MINNS REKORDSVÅRA VINTRAR

På tal om svåra vintrar förr och nu anser Karlsson den nu gångna ej varit långt efter tidigare stränga vintrar som han upplevt. Ovädersdagen den 3 mars 1888 innehade nog rekordet som särskilt svår och han minns det året och flera sedan då isen i Kalmarsund legat kvar ända in i maj månad. Så var det dom svåra vintrarna i början på 40-talet. I vinter har han sålunda haft jämt att göra att skotta sig ut åtskilliga gånger ur stugan, ty detta ingalunda lätta arbete vid hans ålder har han själv klarat av. Hur inbjudande och naturskön som Djupviksområdet är berömt för sommartid, så kan motsatsen vara när nordanstormen och yrsnö sätter in vintertid, är hans klara fakta.

Vi måste lämna vår hedervärde och språksamme åldring med en önskan om lugn och trivsam helg och med en förhoppning in för högtidsdagen om flera rofyllda år för Karlssons del, vilket – mänskligt till synes – han har förutsättningar att få uppleva om den Högste så bestämt.

Källa: Ölandsbladet 1956

Jag skall här notera lite hur jag kommer ihåg morfar och en del historier som jag hört om honom. Mor och jag mopedade upp till dem flera gånger. Det var en resa på 12 mil fram och åter.

Han hade en stor tjock hushållerska som hette Anna. Hon var ägare av många yllekoftor som hon hade den ena utan på den andra, några var det knappar i på en del ställen. Dom räckte i regel ihop uppe, sen kunde dom sluta var som helst nere.

Mor var i mycket lik morfar, där var det ingenting som hängde upp sig, hon körde moped så ibland hängde inte jag med henne. Han var pigg och rolig gubben, en gång kom ett gäng lättklädda flickor förbi dom skulle ner och bada. Dom var solbrända och hade bara bikini på sig, dom stanna och skojade med gubben en av dem säger kan vi inte få ta ett kort på dig. Jovisst det går bra, dom satte honom på en filt och så kramade dom allihop honom. Efter en tid kom en av flickorna och gav honom ett par kort. Han var mycket stolt över sina kort, som han gömde väl för Anna.

En gång när vi kom dit fick vi höra hur Anna och han trätte där inne. Vi knackade inte på utan gick bara in. Mitt på golvet hade dom ett stort runt bord, runt de jagade Anna gubben med en brödkniv i handen, dom gjorde inte så många knop någon av dem, men gubben han undan. Då hade han kortet på flickorna i handen och retade Anna med att han behövde inte krusa henne hon kunde ge sig av när hon behaga för si han kunde få vilken flicka han ville. Det är skillnad det mot en stor arg tjock kärring sa han.

En gång när han stod och hög ved kom ett par flickor och pratade med honom, dom frågade hur han kunde vara så pigg och duktig vid så hög ålder, då sa han ni ska göra som gumman och jag när vi gifte oss. Vi kom överens om att blev det trätomål mellan oss, så skulle en av oss gå ut så ni förstår barn att jag har varit liksom frisksportare hela mitt liv sa han och skrattade gott.

Han hade även en liten smedja på tomten, där han smidde små saker en gång när jag var där gjorde han ett par gångjärn till grinden. Han var över 80 år talade en föra bo om för mig när han cyklade ner till Borgholm efter några stänger platt- och rundjärn som han band fast runt cykelramen .

Han kallade alltid mig för Kålle, han ville gärna ha lite kaffe och en konjak. Jag brukade ha de med mig, för dricka Annas kaffe det kunde jag inte hon var inte precis så renlig av sig. Ibland satt vi nere vid sjön och fikade innan Anna hade sett mig, det tyckte han va bra. När jag hade kaffe och konjak med sa han alltid det är det jag alltid sagt ingen av Edits pojkar är så bra och snäll som Kålle. Den 4 maj var Mor och jag uppe och firade hans födelsedag vi hade tårta, kaffe och konjak med oss. Han fyllde då 92 år det var sista gången jag såg honom. Han låg inne i rummet i en utdragssoffa, han hade legat i tre dagar sa han och jag skall säga dig Kålle nu är det slut med Per-Emil nu kommer jag inte upp mer det känner jag.

Uppe på vinden hade han en liten kista som var låst, där hade han lite värdepapper och saker. Han bad att Anna skulle ta ner den för han skulle visa mig en sak, mor visste vad det var. När han fyllde 50 år 1916 fick han från barnen i Amerika en guldklocka med fin guldkedja och hans initialer både på uret och kedjan. Han sa att det var inte nytt när han fick de. Han tog upp klockan och sa till Anna, nu hör du vad jag säger när jag har slutat mina dagar skall ingen annan än Kålle ha denna efter mig. Det lovade Anna ett par gånger att hon skulle bevaka. Han lade tillbaka den och låste. Han ville att jag snart skulle komma upp igen, för det var en annan sak han skulle prata med mig om. Jag vet att han tyckte att det var för kallt för mig att köra moped så långt, en liten bil skulle du ha Kålle sa han ibland.

Men jag jobbade och tyvärr fick jag inte tid att åka upp till honom. Han var ett par dagar på ålderdomshemmet i Köpingsvik. Han hade en unikabox vid sängen med lite saker i bl.a. sa syster att han ville ha den hos sig om Kålle kommer. Han hade några tusenlappar i den. Han slutade sina dagar den 12 maj, och så blev det som vanligt en dag bouppteckning en moster och farbror var där. Och moster såväl som mamma kände till att han hade ett guldur, och det var bestämt innan att det skulle farbror ha.

Men då reste sig stora Anna upp och sa ifrån att det skulle ingen annan än Karl-Erik ha det hade hon lovat morfar att se till. Moster skrek och förde oväsen och farbror på sitt vis, men då sa Anna ifrån tro int att ni skräm mig int å pass de int så försvinn. Så nu ligger klockan som ett minne efter morfar i mitt bankfack. Jag hörde sedan många år efter att jag hade varit uppe och lurat till mig klockan av gubben.

- Av ALLAN BERNVING –

Idet här jobbet träffar man ofta på gamla människor som har mycket av intresse att meddela av levnadsvisdom och av livserfarenhet. Det är nog ofta så också att man kanske inte fäste sig så särskilt mycket vid de gamlas berättelse förrän långt efteråt. Under mina drygt 15 år som lokalredaktör har jag mött - både kvinnor och män - ur den gamla stammens människor. Många av dem som jag särskilt fäst mig vid har jag i förstoringar på redaktionsväggen. Då och då går tankarna tillbaka till någon av dem.

Per-Emil i Djupvik - en levnadskonstnär… Första gången jag träffade Per-Emil i Djupvik, vanligen Sme-Emil kallad, och såg den lille spenslige gubben på håll, tänkte jag att det var nog i grevens tid att jag fick stifta bekantskap med honom, ty han kan ju inte leva så länge till, så mager och eländig såg han ut. När man väl kommit i samtal med Per-Emil förstod man snart att det var den verkliga krutgubben..

14 Barn i familjen.

Per-Emil Karlsson som han egentligen hette, blev 93 år gammal och levde nästan tio år efter det jag träffade honom första gången. Per-Emil kunde berätta om sitt liv. Han hade haft 14 barn i stugan att dra försorg om. Den lilla lön han förtjänade på smed jobbet vid Sandviks bruk förslog ju inte till allt. Därför fick han lov att skaffa sig extraförtjänster.

Närmast till hands för en Djupviksbo låg fisket. Från tidiga vårar till sena höstar gick Per-Emil ut med ekan och satte sill- eller flundregarn, varje kväll sedan han kommit hem från arbetet. Tidigt, långt innan solen rann upp, gick han ut på morgnarna och vittjade fiskegarnen. Eftersom han hade nära en mil till arbetet tycker man att det varit en prestation nog att först gå ut och vittja sillgarnen och sedan cykla en knapp mil till Sandvik. Men Per-Emil nöjde sig inte med det. Han sålde som regel fiskfångsten på vägen till arbetet, som började klockan sex.

Rationell gubbe.

Men tiden var knapp, morgontimmarna gick fort. Därför måste Per-Emil lägga upp ett rationellt system för sina fiskeförsälning resor. Han måste variera från den ena dagen till den andra. Han kunde ju inte komma till samma by och sälja fisk två morgnar i rad. För det mesta lyckades han mångla ut sin fisk och komma i god tid till smedjan i Sandvik.

Köpte två majmärke.

Per-Emil köpte alltid två 1:a maj-märken av Henry i Djupvik. Ni vet de där små vackra och dekorativa metallmärkena. Dem gillade Per-Emil. Han köpte två. Det ena satte han i mössan omedelbart och det andra låg väl inlindat i papper o togs fram vid midsommartiden, då de första midsommargästerna anlänt. På så sätt bar Per-Emil majmärket i mössan hela sommaren.

Byggde cykel.

Per-Emil berättade att han och hans bror själva gjorde sig en cykel. Idén fick de av en hemvändande svensk-amerikan. De lärde sig snart att åka på cykeln, men de flesta av socknens pojkar kunde inte cykla. Så på lördagskvällarna drog Per-Emil iväg nedåt Föra med sin cykel. Pojkarna ville förstås pröva på åkdonet, varje tur kostade ett par supar. Per-Emil var en fattig pojke och hade inte pengar att köpa lördags brännvin för. Men cykelutlåningen betalade sig bra.

Bönderna rasade.

Men bönderna rasade över Per-Emil och hans cykel. Bondpojkarna som i fyllan lånat Per-Emils cykel, slog sig halvt fördärvade och låg till sängs flera dagar. Hände sådant under slåttertiden dessutom var det inte underligt att Per-Emil hotades med stryk om han visade sig med sin hemgjorda cykel. Jag blir än idag full av skratt när jag tänker på hur gott, skadeglatt, Per-Emil skrattade när han drog den här historien om cykeln.

Nu är han borta, men minnet av den levnadsglade lille smeden lever ännu kvar bland såväl bybor som sommargäster.

Källa: Ölandsbladet