plötsligt en dag kan din ryggsäck bli alltför tung. plötsligt en dag, utan att du har en aning om det kan du bli drabbad, som av en blixt från en klar himmel, utan någon som helst förvarning...

.

.

.

felet man gör många gånger är att man inte tillåter sig att "reagera". man är så himla duktig på att "hålla fasaden snygg", och koppla bort alla obehagligheter.

lär dig att reagera, det är inte lätt, men försök. du mår mycket bättre själv. tvinga dig ut, det är inte heller lätt, men du måste. ta emot hjälp, från terapeut. det känns konstigt de första gångerna för "vadå...jag är la inte sjuk...heller" men det är bättre att älta, och överösa någon "utomstående" med dina sorger, funderingar och fobier. ocn varför inte snacka av dig på nätet. jag hade under en period av mitt liv mycket hjälp av att skriva av mig, och därigenom få stöd av andra likasinnade. en bra sajt är limbo.

.

.

.

jag skall nu berätta en historia från mitt liv....jag rekommenderar att du är intresserad av ämnet panikångest, eller själv blivit drabbad, annars kan innehållet uppfattas som värdelöst vetande.

.

.

.

det var en vacker februaridag, solen sken, det var "skönt kallt", och jag var faktiskt lycklig. jag hade tillbringat hela morgonen och förmiddagen på stallet eftersom vi hade en gästtränare av den större kalibern hos oss, och jag var med och tränade. det var första gången hon var här, och första gången som jag red för henne. normalt skulle jag varit alldeles hysteriskt nervös, men jag kände ingenting (varning, varning). för det mesta kände jag just ingenting vid just den tidpunkten (ytterligare varning) i mitt liv. det var ca 6 månader efter att lilla linn kommit till världen. under den tiden hade jag varit tvungen att avliva en av mina hästar Cassandra, och även placera om min lilla hund Helga.

nåväl, nu stod jag då där i ridhuset, efter mitt träningspass (det gick för övrigt rätt bra) och tittade på de övriga ryttarna. plötsligt såg jag allt som om igenom ett lager med vatten som sakta skvalpade. och jag kände en kraftig huvudvärk komma över mig. jag misstänkte att jag fått migrän, som jag fick då och då på den tiden (och innan också för den delen) och sa till min syster att jag åker hem. hon frågade mig om jag behövde hjälp, hon såg på mig att det var något som inte var ok. men som vanligt, så behöver ju inte jag någon hjälp...

av den bilresan (ca 3 mil) minns jag inte mycket.förutom att det var väldigt svårt att växla och tillochmed att hålla i ratten ordentligt. jag hade fått kramp i armarna och händerna, och kunde inte röra dom. jag hade stickningar och domningar i ansikte, armar och händer. hela resan hyperventilerade jag, fast det visste jag inte då, eftersom det liksom inte var något jag varit med om förut.

nåväl....in till köket lyckades jag "hasa" mig. bildörren och husdörren stod öppna. men in kom jag, skam den som ger sig...min sambo märkte med en gång att här är något lurt, som han alltid säger. jag hade svårt för att prata, sluddrade och kände inte igen personerna runt omkring mig. jag kunde inte komma ihåg deras namn, eller vilka det var, eller vem jag var. ambulansen kom, jag kräktes och hade en fruktansvärd huvudvärk. HJÄRNBLÖDNING var diagnosen. snabbt in på magnetröntgen, nu var jag helt borta så allt som hände efter att ambulansen kom, till många timmar senare är borta, förutom att jag snällt tog lilla linn till bröstet varje gång det var dags för henne att ha mat.
efter ytterligare undersökningar kunde man bara konstatera att det inte var något medicinskt fel på mig, utan diagnosen blev istället PANIKÅNGEST.

följande veckor var väldigt overkliga, jag levde som i ett töcken, och jag fick ett par mindre återfall. hade jag inte haft något som tvingat mig ut, så hade jag nog deckat igen. jag har i detta fallet min häst att tacka för mycket. på något sätt...och den terapin som jag blev erbjuden (dock flera månader efter panikattacken). jag fick under de samtalen även reda på att jag led av något som heter social fobi...mer om det en annan gång.

lång tid efter att jag egentligen blev bra (det gick nog ovanligt fort tror jag) hade jag känningar utav stickningar i ansiktet, varje gång jag körde bil. och än idag kan jag känna domningar och stickningar i ansikte och händer ibland, om det är litet mycket...

.

.

.

jag har blivit väldigt duktig på att inte stressa upp mig på alla måsten. det finns ju så många måsten som absolut måste göras ändå, såsom att gå upp på morgonen, betala räkningarna, hämta barnen på dagis en bestämd tid mm. sedan finns det en massa andra måsten som samhället, eller omgivningen tycker att man måste göra, eller en själv också för den delen.

jag bäddar inte sängen längre
jag städar bara när jag känner för det
jag motionerar inte min häst bara för att jag måste det, utan är det en ovanligt vacker dag och jag bara känner för att lufsa i skogen med henne, så gör jag det.
jag tycker att julen är underbar, och stressar inte upp mig inför massa julstök, utan nöjer mig med en skinka och litet trevligt pynt, om jag känner för det...

.

.

.