Bara för att man inte har sett något spöke så behöver det inte innebära att man aldrig träffat något.

Antagligen är det så att alla märker av närvaron av spöken, men olika starkt. Det är nog också så att man måste lära sig att tolka signalerna. Har man aldrig kopplat en viss känsla till att det kan handla om spökerier så tror man naturligtvis inte att man "känt" av några spöken heller. Har man väl upplevt spökerier på något erkänt spökställe så kommer man ihåg känslan länge efteråt. Och man känner igen den när den dyker upp igen någon annanstans.

Kategoriseringen är min egen och kan naturligtvis ifrågasättas. Men eftersom inte detta är en vetenskaplig avhandling så gör det inte så mycket om gränserna blir lite flytande.

Varsel: Det finns otaliga varianter på varsel. Människor som i sitt dödsögonblick visar sig för nära och kära för en sista hälsning och spöken som kommer för att varna om olyckor för att förhindra dem.

Här handlar det om spöken som är nära förknippade med, antingen den person som upplever varslet, eller den händelse eller plats varslet handlar om. En avliden släkting, någon gammal trotjänare på gården eller liknande. Även ansvarsfulla brandvakter, poliser etc har en förmåga att dyka upp som varselspöken.

Olyckskorpar som förebådar olycka, sjukdom, död och annat elände är också väldigt plats och/eller släktbundna. Vissa sägs förebåda riktigt stora händelser som krig och jordbävningar. Dessa antas ofta ha varit storheter som kungar etc i livet och att de känner ett fortsatt ansvar för landet även efter sin död.

Varselspöken hör till dem som oftast syns och/eller hörs. Därför hör de också till dem som är lättast att identifiera via egna minnen, foton eller gamla porträtt.

Poltergeist: Det här kan vara ganska så elaka typer. Deras påhitt stämmer ganska väl överens med sådant som ilskna tomtar, vättar och annat oknytt anklagats för.

Det kan handla om allt från oskyldiga små hyss till våldsamma trakasserier och rent livsfarliga överfall. Poltergeistar riktar gärna sin irritation mot speciella personer. Antingen för att de inte gillar personen i fråga eller för att de vill ha huset/platsen för sig själva.

Enligt kyrkan handlar det om djävlar och onda andar som med fördel kan fördrivas med excorcism. Men det finns snälla poltergeistar också, även om de för det mesta har ett bisarrt sinne för humor.

Vårt vänliga lilla husspöke, Rebecca, nöjer sig med att tända trasiga lampor, dra ur kontakter och liknande småsaker när hon inte får tillräcklig uppmärksamhet.

Husspöken: Alla sorters spöken kan uppträda som husspöken. Den variant jag tänker på är av den vänliga sorten. En gammal ägare, trotjänare eller liknande som valt att sväva omkring i sitt älskade hus och hålla koll på saker och ting.

De kan surna till om deras favoritsaker blir flyttade eller "fel" folk flyttar in, men i grunden är de harmlösa. En del ser som sin uppgift att hjälpa och varna invånarna på alla sätt, vilket ibland kan vara rätt påfrestande trots de goda intentionerna.

Hjälpsökare: Dessa brukar definieras som själar som inte fått ro på grund av någon oförätt de råkat ut för.

Här återfinns mylingar, lönnmördade, drunknade och andra som av någon anledning inte hamnat i vigd jord. De vill uppmärksamma omvärlden på sitt orättvisa öde och slutar spöka om deras önskningar om t.ex en hederlig begravning uppfylls.

Det kan också handla om "naturliga dödsfall" som egentligen varit mord, människor som inte fått sin sista önskan uppfylld, barn som letar efter sina fäder etc.

Olyckligt kära spöken: Olyckliga flickor som sitter på någon klippa vid havet och väntar på sin trolovade som drunknat, rymt eller dött i något krig någonstans.

Älskande par som i smyg träffas på någon undanskymd plats som spöken eftersom de inte tilläts vara tillsammans i jordelivet... Tja, ni förstår säkert idén. Dessa spöken är i allmänhet för upptagna av sig själva för att ställa till förtret för andra.

Sonare: Denna kategori spöken är den mest spännande. Här är det mördare, tyranner och allehanda otäckingar som anses blivit dömda att för evigt irra omkring i fåfängt hopp om att till slut sona sina ogärningar.

Det finns historier om sentida släktingar som löst dessa spöken från sitt straff genom att "som ombud" ställa tillrätta det förfadern klantat till.

Giriga spöken: Här återfinns snåljåpar som oroar sig för sina efterlämnade förmögenheter. Giriga typer som sålt sin själ till Satan för att skaffa sig fördelar i jordelivet och andra girigbukar som hellre far runt som osaliga andar än släpper sina materiella tillgångar ur sikte.

Det finns fler kategorier, men jag nöjer mig med dessa så länge.

Man kan känna en närvaro. Detta är den vanligaste kontakten. Man upplever en känsla av att inte vara ensam eller att någon iakttar en. Det kan även handla om tryck- och temperaturförändringar, oförklarliga rysningar, andningssvårigheter, hörselförändringar eller en allmän obehagskänsla.

Gemensamt för dessa fenomen är att man varken ser eller hör något ovanligt. Bara känner det med det som brukar kallas det sjätte sinnet. Det är den här formen av kontakt man måste lära sig att känna igen för att inte missa den.

Ljud är också vanliga varsel. Hemma hos oss envisas de t.ex med att spela Ebba Grön: Mental Istid, mellan 02 och 04:30 på nätterna.

Man kan se vad de utför. Utan att nödvändigtvis se själva spöket kan man se dem flytta saker, öppna dörrar, sätta på elektriska apparater, sätta lampor i gungning, skriva meddelanden etc. Det kan handla om väldigt tunga saker ibland.

Spöken som flyttar eller kastar saker omkring sig är också poltergeistar. De riktigt jobbiga kan t.ex få för sig att tända eld på hus och liknande rena attentat. De är oftast knutna till en viss person eller plats och kan vara rejält obehagliga.

Man kan se dem, ibland som man ser helt verkliga personer (eller djur). Ibland som genomskinliga gestalter men oftast som diffusa ljusfenomen eller rökliknande moln. Absolut vanligast är dock att man inte ser dem alls. Synliga spöken dyker ofta upp i samband med varsel av olika slag.

Man kan fysiskt känna dem. Det är inte speciellt vanligt, men man kan råka ut för spöken som handgripligen tar i, stryper, sparkar, lyfter eller slår människor. Då man tydligt kan känna spökets hand, fot eller vad det nu är, som om den var av kött och blod. Mycket obehagligt säger de som råkat ut för det.

Detta räknas också in bland poltergeistfenomenen och även här handlar det ofta om "osynliga" spöken.

En del människor har förmågan att uppleva alla dessa former av kontakt, de flesta får nöja sig med mindre. Det är tämligen ovanligt att uppleva alla formerna samtidigt.

Kyla. Det första tecknet brukar vara att jag känner ett kallt "moln". Det kan vara av vilken storlek som helst men någonstans emellan handbolls- och badbollsstorlek är det vanligaste.

Kylan har skarpt avgränsade kanter och skiljer sig markant från den omgivande temperaturen. Det saknar massa och kan utan vidare passera genom kroppen.

Utomhus uppträder dessa "moln" ibland som stråk eller större fält. Kylan kan ibland föregås av en känsla av att vara iakttagen, av att inte vara ensam.

Andnöd. Det känns som om luften plötsligt sugs ur lungorna och jag blir tvungen att kippa efter andan. Sedan blir det tungt att andas. På något vis som att andas segflytande luft.

Detta inträffar när jag råkar gå in i någon slags "spökfält". Detta fält kan vara tunt som en glasruta eller sträcka sig flera hundra meter. Det är som att gå igenom en vägg och in i ett obehagligt, instängt rum med skämd luft. Detta uppträder gärna tillsammans med...

...Hörselnedsättning. Det känns som att befinna sig inuti en ostkupa. Alla ljud blir dämpade eller försvinner. Fåglar tystnar och det slutar susa i träden trots att jag ser dem röra sig i vinden.

Även detta fenomen har tydliga gränser. Det kan räcka att gå över ett dike eller genom en grind för att allt ska bli som vanligt igen. Vänder jag tillbaka in i "ostkupan" blir det tyst. Jag har testat att gå in och ut ur fälten upprepade gånger i sträck och fenomenet uppstår varje gång.

Tryckförändring. Ibland kombineras kylan, andnöden och ljuddämpningen med att det känns som lufttrycket ökar. Litegrann som att dyka djupt.

Ett annat ofelbart tecken, när det gäller mig personligen, är att jag blir iskall på ryggen och nackhåren reser sig. Jag ryser och ögonen tåras. Detta kan ibland komma som första tecken, innan jag märkt av något annat.

Vad som sedan händer är upp till spökena.