Jag representerar bara mig själv - och knappt ens det

Bloggstafetten: Fördelar och nackdelar att bo utomlands - blir man mer eller mindre sverigepatriotisk?

Oj vilket ämne. Nu har jag funderat över Anders' stafettpinne i några dagar, och det är sannerligen inte lätt att skriva något kort och koncist om det (vilket jag tvingas till av tidsskäl). Till att börja med har jag funderat mycket över kopplingen mellan de olika leden i frågan. "Fördelar och nackdelar att bo utomlands - blir man mer eller mindre sverigepatriotisk?" Eftersom jag bara bott i två länder i mitt liv delar jag upp uppdraget i tre delar: Fördelar med att bo i Luxemburg, Nackdelar med att bo i Luxemburg och Blir utlandssvenskar mer Sverigepatriotiska?

Fördelarna och nackdelarna med att bo i Luxemburg är ofta två sidor av samma mynt. Luxemburg stad är liten, grön och överskådlig, vilket kan ses som något positivt. Å andra sidan kan man tycka det är en trist och inskränkt håla.
Den svenska "kolonin" (vi är 1500 - 2000 i landet) är en dynamisk grupp med ständig tillflöde av nya intressanta människor. Men, så fort man verkligen lärt känna någon flyttar de, och till sist finns en stor risk att man inte orkar investera känslomässig energi i flyttfåglar.
Motorvägarna är byggda för 130 km i timmen, kör man mer än 25 km för fort förlorar man två av tolv punkter i körkortet (förklaring [FR]). Än så länge är alkoholgränsen i trafiken 0,8? (tror jag, den ska visst bli 0,5?). Samtidigt har Luxemburg höga dödstal i trafiken.
Bensinen är billig, vilket gör att oproportionerligt många av Europas långtradare stannar och tankar. (Det sägs ibland att Europas två största bensinstationer - räknat på antal sålda liter bränsle - ligger här i landet, jag har inte hittat någon statistik som stödjer påståendet.)
Landet ligger i skärningspunkten mellan den romanska och germanska världen, vilket ger tillgång till allt nyutgivet (litteratur, musik, film) från både den tyska och den franska kultursfären. Det kräver förstås goda kunskaper i franska, tyska och gärna luxemburgska, engelska är lokalbefolkningens fjärde eller femte språk.
I kabelnätet finns belgiska, franska, tyska, italienska, spanska och portugisiska kanaler, förutom den luxemburgska lokal-TVn. Olyckligtvis tycker alla länderna - ibland med undantag för Belgien - att engelskspråkiga filmer eller TV-serier ska dubbas.
Levnadsstandarden är hög, vilket gör att min (med svenska mått) höga lön räcker för att ge oss ett behagligt liv, men inte särskilt mycket mer. Hur människor med låglönejobb överlever är fortfarande ett mysterium för mig.
Europaskolan, där pojkarna går, är bra men krävande. Visar det sig att de inte alls har fallenhet för studier finns ändå inga andra studievägar än den universitetsförberedande baccalaureaten att gå. Alternativet med lokala skolor faller på att få utlandsbarn - och särskilt inte de barn som saknar studieintresse - kan tillräckligt mycket luxemburgska, tyska och franska för att klara ett byte. För vissa har enda lösningen varit att flytta till släkt eller vänner (eller internat) i Sverige och gå en mer praktiskt inriktad gymnasieutbildning där.
Tyvärr hinner jag inte fylla på med fler punkter på den här dubbellistan.

På måndag ska vår lilla kör sjunga på Ambassadens nationaldagsfest, och naturligtvis ingår Du gamla, du fria i repertoaren. Att utbrista "Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden" känns lite löjligt, hade vi velat det hade vi väl stått på torget i någon svensk småstad och musicerat.

Jag tror att utlandssvenskarnas syn på Sverige är rätt annorlunda nu än om man jämför med schablonbilden av svenskamerikaner för femtio år sedan. Vi har internet och satellitmottagare och hänger med rätt bra i vad som händer där hemma. Många av våra vänner här åker norrut ("hem") tre, fyra gånger om året, och släkt och vänner kommer ner på besök då och då. Världen krymper, och man behöver inte lämna sitt land bara för att man flyttar. Jag tror inte att man blir mer eller mindre patriot än man var tidigare. Själv har jag, som tidigare, en ganska neutral inställning till Fosterlandet. Samtidigt tror jag att man ser saker på ett annat sätt när man inte lever mitt i dem. Det som Bengt O brukar kalla "gullighetsprincipen" är lättare att se på håll. Lokala fenomen som den svenska tilliten tilliten till myndigheter känns självklar tills man börjar arbeta tillsammans med italienare och förstår vilka helt andra perspektiv de har på myndighetsutövning. Jag vet att jag borde ge exempel, och jag har ett antal otänkta tankar kvar i ämnet. Tyvärr, jag hinner inte mer idag.

Jag hoppas, Anders, att jag ändå svarat någorlunda bra på dina funderingar. Uppföljningsfrågor kan alltid ställas i kommentarerna. Om jag förstått startordningen rätt ska pinnen vidare till Chadie. Jag skickar ett ämne via stafettfunktionärerna, det verkar vara så det ska gå till.

/jb länk