The other side of the story av Marian Keyes. Jag måste bara säga att Marian Keyes skriver de bästa männen. Wow, vilka hunkar, jag får ju rysningar i varenda bok för att det alltid finns någon som är så totalt bra : lagom snygg och helt lagom flirtig, väldigt snäll, otroligt snitsig på snärtiga repliker, luktar så gott, har bra humor, är smart smart smart. Helt enkelt en sån man gärna skulle lägga vantarna på själv om inte.. jag redan hade gjort det! (Hej David.)
I den här boken är det Mark Avery som vinner, tätt följd av Anton. Men Mark, han har verkligen allt det där ovanstående. Grrr! En annan författare som skriver perfekta män redo att tas hem är Melissa Bank, exakt samma fantastiska formula. Tyvärr skriver hon för lite.
Nåväl. Keyes senaste började ganska dåligt. Jag läste typ hundra sidor och kände mig mest uttråkad. Det kändes som att första huvudpersonen Gemma var ett hopkok av alla vanliga Keyes-ingredienser och inte så väl uppiffat heller. Massa godis i köksskåpen, lite viktnoja, lite jobbnoja, lätt shopaholic-tendens, en förlorad love of her life. Yada yada yada. What's new? gäspade jag. Ska hon börja upprepa sig nu? Tack och lov blev det betydligt mer fart när nya huvudpersonerna Jojo och Lily kom in i bilden (plus Mark förstås), och de två var ju räddningen för den här boken. Historien handlar om dessa tre kvinnor som har både lösa och starka anknytningar till varandra sen förut, och som får ännu mer anknytningar nu pga en sak : böcker. Jojo är litterär agent, Lily och Gemma är hennes författare.
När väl farten kommit igång hade jag lika trevligt som jag brukar. Lagom dos humor och kärleksproblem, och nu med denna intressanta bakgrund i bokbranschen. (Hur ofta händer det att orutinerade författare skriver en komplett färdig bok på två månader? Jag bara undrar om det är normalt?? Gör Marian Keyes det själv? Det låter inte så på hennes hemsida, men måste hon då vara så grym och få det att verka huuur enkelt som helst?)
Jojo är en rivig karriärkvinna och just henne har jag lite svårt för. Hon känns aningens aningen... supersnygg och alla män faller som käglor, ambitiös som få, fantastisk personlighet, och när hon åker på rejäla nitar behöver hon bara skölja ansiktet i kallt vatten för att repa sig från dem.. men det ska väl vara en slags eskapism det här? Mark Avery däremot, hennes love interest. Ooh. Sa jag att jag tyckte han var sympatisk på alla sätt och vis?
Ja, invändningen mot Jo är snabbt glömd för hon är ju samtidigt spännande, och jag rushar i mål. Placering : typ mycket bra 3:a i Keyes-ratingen efter Angels och Sushi for beginners.

Processen av Franz Kafka. Det var vissa saker jag glömt sen jag läste den här senast - för tio år sen. Det är mycket humor i den, och den är verkligen extremt abstrakt och svårtolkad. Man vet ju inte vart man ska hamna? Ett samhälle i förtryck, judar, människans arvsynd, högmod och fall, borgerliga vs arbetare - vad har K blivit anklagad för egentligen? Jag läste den tillsammans med elever och vi har haft en hel del att diskutera i den. Alla miljöer : klaustrofobiska, hur K:s aktivitet straffar sig och det hade kanske varit bättre om han blivit passiv, att alla kvinnor har tjänarstatus och blir utnyttjade hela tiden, att alla barn är lömska och tjuvaktiga, att alla som hjälper honom med processen har lågstatusyrken, med mera. Mycket intressant! Det blev framförallt en bok där jag verkligen skulle vilja ha en manaul, en walk-through, en Kafka for dummies. Jag vet att det sällan finns rätta svar inom litteratur, men kom igen säg nu, vad är det rätta svaret, vad består skulden av??

Like the red panda av Andrea Seigel. Man oh man, det här är en Bra Bok. Den här får mig att tänka på Speak, och bättre betyg än så kan det inte bli.
Stella är en väldigt smart tjej med två veckor kvar på high school. Hon har bästa betyg i allt och behöver liksom bara casha in den här sista korta tiden, fixa sina avslutande examenstest och sen är det Princeton till hösten. En klar och tydlig bana fram till Succékarriär. Men, så stor hon där på dramalektionen och ska kasta sin skitfåniga påhittade badboll fram och tillbaka med en annan elev och låtsas som att det är såååå kul, och hon bara hatar det och varför måste hon hålla på med det här? Bra fråga faktiskt, varför, vad gör hon det här för? Stella bestämmer sig för att lägga av. Två veckor kvar att bli en ny person på, och de ska planeras för folk ska komma ihåg henne och hon ska göra nya saker. Sen ska det Ta Slut.
Runt henne ytliga kompisar, en mycket speciell "familj" och en speciell familjehistoria, en fd pojkvän som säljer droger, en lärare som älskar quiz på små små detaljer ur stora böcker som 'vilken sång spelas på radion när Holden Caulfield kommer in i sitt rum', med flera, och så den avslutande känslan hos alla - snart är de nästanvuxna, snart är det över. Eller över och över, är det så annorlunda det som kommer sen, och kommer det att spela någon större roll??
Det som finns här och samma hos Speak är en otroligt bra, sann känsla, inte en ton låter fel, allt sitter som gjutet. Kompisförhållanden och makten i dem, skolklickar och ritualer och att höra ihop eller stå utanför, vad man får ut av skolan, vad som bara är på låtsas i livet, allt det här flyter Stella igenom helt klarsynt och helt o-tillrättalagt. Riktigt imponerande!
Jag vet inte om Like the red panda klassas som ungdomsbok, men jag tror inte det. Hur som helst, för en äkta sann upplevelse så läs den snarast. Den finns inte på svenska än, så köp ett lexikon, bara läs den.
Andrea Seigel har en blogg.

Svarta lådan av Inger Edelfeldt. Ros-Marie är en drygt femtioårig fd gestaltterapeut. Det har blivit "fd" pga en händelse som inträffade för tre år sen. Yannis, den man hon träffade sent i livet och som hon upplevde sin allra bästa, mest fullkomliga relation med, dog knall och fall på en fjällvandring. Efter det har Rosie vadat omkring i sorgen, varit chockad, förbannad, deprimerad, hysteriskt ledsen, deprimerad igen. Hon hankar sig nu fram på att skriva svar till psykologifrågespalt i en tidning och att brodera kuddar som säljs i en affär. Allt känns jobbigt, meningslöst, inget funkar så bra för henne. Enter Ninja, en sjuttonårig tjej som sitter och gråter på Centralen när Rosie är på väg hem från julfirande. Tack vare sin katt Modesty (senare kallad Prozac för sina välgörande förmågor) får hon kontakt med Ninja och ett slags vänskapsförhållande uppstår.
I E är alltid bra, alltid!, men jag har lite svårt för den här boken. Det är inget fel på historien, människorna, men det är så mycket "extra". I egenskap av gestaltterapeut och en allmänt sökande person som nu själv befinner sig i en extremt svår sorgesituation har Rosie väldigt mycket tankar, visdomar och sk sanningar att ta itu med. Hon vet ju teoretiskt hur man handskas med sorg, eller med sin fruktansvärda mamma, eller hur man ska älska sig själv (när det var aktuellt), men nu har hon fattat att mycket av den här kunskapen hon besatt inte fungerar på henne. Efter tre års sorg borde hon inte gå omkring såhär. Hon skriver för att arbeta igenom sig, dels tankar för en ev seriös bok och dels sina egna dagbokstankar. Det är alla de här skriverierna jag blir lite trött på. Jag orkar inte heller med dem, jag vill ju ha en roman!
Jag kan helt klart känna med i tragedin att hennes älskade man dör och hur och varför ska hon leva vidare, det är jättebra. Det är jättebra med Ninjas ironiska liv och typiska tonårscynismer och de smällar hon går på. Det kommer massa bitska kommentarer och iakttagelser och det är preeeecis som jag önskar, men sen kommer långa textutdrag om att tex vara förlåtande eller bara förträngande, och där... nej. Jag kände mig alltså halvt engagerad under läsningen. Jag vill hellre lära mig tackla sorg genom Ros-Maries eget föredömliga exempel än att få en mini-föreläsning om det. ' Sisådär ' blir alltså slutomdömet.

En lördag i juli när jag var sju år av Mary Lawson. Jag trodde det här skulle vara rätt fjantigt men den förvånade mig och blev hyfsat bra. Det handlar om syskonen Luke, Matt, Kate och Bo som blir föräldralösa en sommardag. Pojkarna är stora, sexton - arton, flickorna är sju och två. Hur ska de leva vidare? Första året berättas, hur de får kämpa för att hålla ihop familj och ekonomi. Samtidigt en nutidshistoria med Kate som vuxen och i ett seriöst förhållande. Hon har en pojkvän som gärna vill träffa hennes familj och veta var hon kommer ifrån för att kunna känna att hon satsar på dem. Kate i sin tur är mycket motvillig till att visa upp sin historia som hon både skäms och är stolt över.
Det är lätt att läsa, men ändå blir det inte för hejsan hoppsan och att allt går jättebra och man gråter i tre veckor och sen är alla glada och då vinner man Lotto-pengar. Det var ju det jag befarade med fjantigt.
Personerna är bra och känns trovärdiga, men det är framförallt en mycket bra miljöskildring - ett litet jordbrukssamhälle mitt ute i ingenting i Kanada, ett ställe som känns som för femtio år sen och det är egentligen NU. Kontrasten till Kates liv som framstående forskare på universitetet i Toronto går inte av för hackor! Hur hon kommer dit är intressant också.
En bok att rekommendera alltså om man vill ha något lättläst men ändå med substans.