Ta itu av Kristina Sandberg. Det här är ett av mina inköp från bokmässan, och den klart snyggaste boken på länge med omslag i beige med brun-orange stora blommor. Det är gjort av Lotta Kuhlhorn, såklart, och anspelar på en gardin som diskuteras i boken. Sjuttiotal! Maria är en kvinna, hon har två rätt små barn, en man, ett jobb som kartriterska, en hyreslägenhet, och nu också en kurs i konsthistoria på distans på Umeå Universitet. Med kursen och familjen och deras umgänge kommer massa krav - hur hon ska vara, vad som är normalt att göra och säga på fikarasten och när man hämtar sin dotter hos hennes kompis, och vad ens make kan kräva av en. De här kraven blir högre och högre i Marias värld, huvud, och... ja, läs själva.
Jag tyckte väldigt mycket om K Sandbergs första bok I vattnet flyter man, men jag blev mer besviken på Ta itu. Det som stör mig är att det är mer form än innehåll. Jag kommer inte ihåg precis vilken stil KS hade förut, men nu blir jag hela tiden påmind om att det är år 2003 och just det, det är ju inne att skriva på det här sättet nu. Så vet jag iallafall att jag aldrig tänkte förr när jag läste henne. Jag som läsare sitter där och förväntar mig att nu ska det komma en sån formulering, och så gör det det. Och jag som läsare vill inte tänka på det, jag vill ju tänka på berättelsen! Den här formen, det här nya skrivsättet är ett hinder för den, och det... nä, sorry, men ingen höjdare.

Örn och ängel av Juli Zeh. Det är inte ofta en tysk bok trillar i famnen på mig, men nu är jag lite extra öppen genom att jag ska till Berlin senare i höst, så när den här stod på Nyheter-hyllan i biblo... Den fick genast följa med hem.
Det är ganska förvirrande bok. Den enda jag har helt koll på är huvudpersonen, Max, en jurist med specialitet folkrätt, Balkan, och östudvigdning. Allt öppnar med att han får besök av Clara, en tjej som har typ ett "Röst i natten"-program på radion, och dit har Max ringt och börjat lämna små bitar av sin tragedi. Clara söker upp honom för att få veta mer. Tror vi. Tragedin i Max liv går ut på att hans flickvän Jessie skjuter sig i huvudet under tiden som hon pratar med honom i telefon. Antagligen på grund av drogrelaterade, eller  smugglingsrelaterade förvecklingar, svek, rädslor. Just nu bor Max i ett rum i sin trea, de andra rummen har han spikat igen för det var där Jessie... Så allteftersom kommer sen historien, under kokainrus, från Max in i Claras DATbandspelare, medan de kajkar runt och undviker gangsters, radiotekniker, fd arbetsgivare, skummisar. Hmm. Ja ni märker. Å ena sidan är det lite jobbigt, det är verkligen en "titta inte bort för då missar du det"-bok där jag ända in i slutet är förvirrad, och även efter, om  vem som är skum, hur smart är Jessie egentligen, vilken roll spelar Clara, osv. Å andra sidan behöver jag faktiskt inte veta det. Skit samma liksom. Jag kan nöja mig med att läsa en bok om kölvattnen i FN och EUs utvidgning, komma in på bakgårdar, få massa tokiga infall från Jessie, få historien om Max och Jessie. Här och där är det en fin bok. Här och där kan jag bara hoppas att de ska sluta snorta och för Guds skull gå och käka riktig mat och sen ta en lång het dusch och bli ren igen, och åka hem och skärpa sig.
Det är ingen favorit, det är ingen jag fascineras av totalt, det är en mellanbok. Men det var intressant att läsa en mellanbok från det här landet, om det här ämnet. Pga det stannar den nog kvar lite längre än alla andra dussin svenska eller engelska mellanböcker gissar jag.

Lasermannen av Gellert Tamas. Oh, snacka om högaktuell bok! Vi frångick min bokklubbs inofficiella regler att läsa fiktion och valde denna för nästa månad. Tur, annars hade jag nog aldrig plockat den själv. Det är klart jag hört om Lasermannen, och speciellt när vi bodde första sommaren i ett studentrum på Gärdet som är precis det ställe där han sköt sitt första offer, men jag kände mig inte sådär värst intresserad av hans historia. (Eller andra brottshistorier heller för den delen.)
Nåväl, den tanken behöll jag i cirka femtio sidor. Sen var jag fast! Den här boken är både skitläskig och obehaglig, väldigt intressant, och väldigt spännande - trots att man vet hela tiden hur det ska gå.
Tamas har som ende journalist fått prata med Lasermannen, han har gjort en grundlig research och fått med alla andra också; offer, poliser, vänner, familj, helt enkelt verkar varenda person som nånsin snackat med karln i fråga finnas med här. Resultatet blir en blandning av alla bitar, med Lasermannens egna ord om sina dåd och sina tankar som små "inpass" i historien om Sverige den här tiden i början av 1990-talet. Nya politiska vindar växer fram, Ny Demokrati dyker upp, invandringen ökar, Stureplan blir yuppisarnas högborg - allt sånt som kan hjälpa till att förklara fenomenet Lasermannen finns också med. Det är lika mycket en bok om honom som om Sverige. Och som sagt ohyggligt spännande.
Med tanke på vad som precis hänt sitter jag där och sträckläser om Lasermannens liv, alla hans våldsbrott, hans turer in och ut på psyket, hur ingen gjorde något, hur det fick fortsätta, och vilka konsekvenser det fick. Det är så obehagligt!
Jag har en enda invändning mot den - stilen. Jag tycker den är tafflig när intervjuer med offer och poliser har blivit berättande text i tredje person istället för att framstå som precis de intervjuer de är. Det känns B, det känns inte som bra prosa och jag stör mig på det hela tiden. Det funkar mycket bättre i de avsnitt som är mer rapporterande, eller som behålls som rena intervjuer. Men, det är egentligen en bisak, för jag läste en timme och sen kunde jag inte lägga bort den. Man ska ju lära sig av historien, och tex i skolan uppmärksammar vi Förintelsedagar och sånt. Vi har problemet mycket närmre än så. Lasermannen. Läs. Just do it.

Paradistorg av Ulla Isaksson. Jag valde den här till vår senaste bokklubb, och anledningarna var att jag aldrig än läst något av Isaksson, hon är väl en modern klassiker så man borde ha gjort det, och av baksidestexten verkade boken intressant. En stor familj i flera generationer som varje sommar möts på lantstället Paradistorg, och självklart är det ingen idyll fast det ser precis ut som det på ytan. Gamla mot unga, klasser mot klasser, smärta, insikt, avstånd, alltihop kommer med. Det är en bok som jag ibland sträckläser och ibland bara blir uttråkad av, men när jag väl läst ut den så är det bestående intrycket "så himla sjuttio! och så intressant!" . Den är skriven 1973 och det är faktiskt riktigt spännande att läsa om den världen som dessa människor lever i och reflekterar över, och världen som den nu är 2003. Fascinerande och förvånande. Jag trodde inte att klasserna var så tydliga, att det var så himla viktigt, så sent som 1973. Tex finns det en figur i boken, Ingrid, en kompis till en av de äldre barnen. Ingrid kommer varje sommar med sin fruktansvärde son King som förstör och revolterar, och absolut ingen utom dottern tycker om dom. Ingrid är också en person som ger noll och intet och aldrig bjuder till för ett enda öre, tvärtom, så man förstår absolut de andras motvilja. MEN, ingen vågar säga nej när hon dyker upp, ingen vågar säga till för hon har ju inget (fattig arbetarklass) och dom har massor (välbärgad överklass) och det skulle vara så borgergligt att köra henne på porten. Så år efter år uthärdar dom Ingrids och Kings besök utan att säga pip, inte ens om hennes eller hans beteende. Ett annat sjuttion-exempel är den andra dotterns man som är journalist och kommer hem efter sina utlandsresor och vill berätta för sin fru om sina amorösa eskapader för att hon, på fullt allvar, är så inskränkt och behöver få in lite av världen! Get out! Ja, så där är den, och även om den inte gör mig till ett Ulla Isaksson-fan så måste jag säga att det var den intressantaste samhällsskildringen jag läst på hemskt länge, och ett riktigt bra tidsdokument. Alla som gottar sig i Hello love, En komikers uppväxt och Underdog, här har ni en till alldeles autentisk!