"The Wind Up-Bird Chronicle" av Haruki Murakami. Först måste jag säga att det känns som en bedrift att ha läst ut Wind up bird. Den är på 608 tättskrivna sidor, och det är mycket innehåll. Så jag är liksom stolt nu. Det är tanke ett. Tanke två är - vad berättar jag om den?? Det är ju så mycket innehåll! Tänka tänka.
Ytligt sett är det så här : Det utspelar sig i Tokyo på åttiotalet. Toru Okada är en man i trettioårsåldern. Han lever ett stillsamt och vanligt liv tillsammans med sin fru Kumiko sedan sex år. Han har precis slutat jobba på en advokatbyrå för att känna efter vad det är han vill göra egentligen. Kumiko tycker det är helt okej, så Toru blir en hemmaman. Sen försvinner deras katt, Noburo Wataya (katten är döpt efter Kumikos bror). I jakten på katten tar plötsligt en underlig kvinna som heter Malta Kano kontakt med Toru på Kumikos uppdrag. Hon är, kanske, ett slags medium. Ingen katt dyker upp på ett tag, och sedan försvinner också Kumiko utan förvarning. Så nu letar Toru efter både katt och fru. I sitt letande stöter han ihop med speciellt många speciella kvinnor, och en del speciella män.
Så. Och vad säger man sen?? Det är den mest speciella bok jag läst på länge. Den är bra och jag gillar den skarpt, men den är speciell. Udda figurer, bisarra historier som de berättar, konstiga händelser, och samtidigt den där japanska vardagen som känns så skön och som jag älskar. Tex när Toru är hemma och pular med mat och hus, det känns så gott och fint även om han bara fixar en smörgås och städar till i köket.
Men man får kliva in i Murakamis värld och acceptera den. Det är inte en vanlig ett två tre-historia, som en deckare, utan det är vindlingar fram och tillbaka i jakten på katt och fru. Jag började läsa den i somras men då kom jag bara åttio sidor. Nu passade tempot och upplägget mitt humör bättre och jag blev fast i den. Jag gillade allt mycket, utom de sista hundra sidorna som var en besvikelse. D tyckte samma för han har också läst den.
Hmm... Det är lite svårt att säga "läs den!" eller ge något betyg för den är liksom över det, och så är den ju Murakami. Men jag hade det bra under tiden, och jag rekommenderar den, för de hugade. Den och "Kitchen", de två är mina Japan-favoriter hittills.

"K - en kärlekshistoria" av Hong Ying. Ja. Det har nu varit en rad läsupplevelser av det mindre inspirerande slaget. Och den här sällar sig till samlingen. Om huvudpersonen i boken här under var irriterande är det ändå milt mot hur Julian Bell, tjugosjuårig engelsklärare i Kina på trettiotalet, är. Han är en TOTAL IDIOT. Kvinnosyn och Kina och kines-syn är totalt upprörande och helt nedvärderande. Det är förbluffande vilken mansgris han är, författaren måste ha haft kul när hon skrev det. Vilket porträtt.
Men, när han nu är så knäpp och boken är sådär, vad är poängen? Jo, hans kärlekshistoria med Lin, en kvinna som är gift med en prefekt på universitetet. Och Lins kärlekskonster, helt frankt. Det är mycket sex och mycket nytt sex - för Lin kan konster som lärs ut via en svåråtkomlig bok och som hennes mamma lärt henne i hemlighet. Yin yang och andning och allt möjligt. Ganska spännande att läsa. Inte det vanliga kyssar på halsen och flämt och en hand innanför blusen och bla bla bla.
Så sexet är bra, och Lin är en mer intressant och mångfacetterad person än Julian, men på det stora hela... Är man på "rätt humör", ja, annars skippa den. Ingen förlust. Det är inte så jättespännande om Kina heller, det brukar ju uppväga. Suck.

"Den hemliga kärleken" av Paola Calvetti. "Han åt glupskt av allt. Jag förstod inte hur han kunde vräka i sig stekta ägg, frasiga croissanter och den ena koppen mjölk efter den andra. Utan någon som helst estetisk försiktighet blandade han smaker och färger." (Min egen kursivering.) Läste detta löjliga citat och tänkte att det var perfekt för boksidan. Jag tål inte den här kvinnan som äter med estetisk medvetenhet och handlar en utsökt apelsin och aprikosmarmelad till frukosten. Gah! Och boken. Suck. Den var lätt och snabb att läsa (två dagars pendlande), så jag avslutade den. Men ändå. Handlingen är en kärlekshistoria som utspelades för länge sen. Nu kommer dottern till mannen och hälsar på kvinnan. Med sig har hon en hel låda full av alla pretto brev kvinnan skrev till mannen, och hon vill veta mer om deras historia. Så de sitter på olika ställen i den kvinnans vackra hus, ibland iklädda eleganta ylleklänningar, ibland i smarta byxdressar, och samtalar om det stora i livet. Och så får man läsa brev brev brev. Bo-ring!! Det är en bok som vill vara Stor och Vacker och Sann. Den är ingenting av det.

"A star called Henry" av Roddy Doyle. Min första Doyle, rekommenderad av en kollega. Hon älskade den, läste den i ett svep. Jag har tröskat och tröskat och jag förstår inte riktigt vad hon förälskade sig i? Jag uppskattar den främst för all historia om Irland jag får, i början på 1900-talet med Michael Collins. Huvudpersonen, Henry Smart, är med i allt, mitt i centrum. Men själva handlingen.. det känns som att det är lite för mycket Irlands-historia och för lite Henry-historia. Jag blir inte engagerad i honom fullt ut. Jag har svårt att se honom. Han är en bra soldat med hjärta och hjärna på rätta ställena, och han är mycket attraktiv, men resten, det intressanta då? Njae. Den dög, men det är inte någon topp-bok.

"In beautiful disguises" av Rajeev Balasubramanyam. (Där gäller det att hålla tungan rätt i mun.) Har hållit på med den här boken i en tre veckor eller så, och egentligen är det nog inte bokens fel utan den har mer kommit i kläm på resor och sånt. Fått ligga till sig lite mellan varven.
Den utspelas i Indien och handlar om en ung flicka som helst av allt går på Majick Movie House flera gånger per dag och då helst ser filmer som Audrey Hepburn är med i. Sabrina och Breakfast at Tiffany's. Audrey Hepburn är hennes stora idol, och hon drömmer själv om att bli firad Filmstjärna en dag. Fast innan dessa drömmar ens kommit ett första steg på vägen blir hon presenterad för sin blivande man. Uaagh! Han är hemsk och hon är absolut inte redo att gifta sig. Så, dags att ta tag i Livet. Med lite hjälp av en släkting lyckas hon rymma från sin familj och kommer till ett arbete som husa hos mr Aziz, hans hemska fru och deras vackre son. Ett helt annorlunda liv än hon är van vid, men det går väl an så länge det är Livserfarenhet, för det vet ju alla att man behöver för att bli Filmstjärna.
Rätt kul som sagt, spännande som alltid att läsa i den indiska världen. En okej-bok.

Ungdomsblock i två delar :

"Therese, Therese" av Bisse Falk. Från baksidan : Samma kväll som Elin och Niklas träffas och blir kära tar Elins bästa vän Therese livet av sig. Hade Elin kunnat förhindra det om hon inte varit så självupptagen?
End of quote.
Det känns som en ungdomsbok i den dåliga betydelsen - förenklat och lätt och lite hoppande plot ibland för "det märks väl inte". Resultatet blir att jag skruvar på mig och blir smått generad ibland för allt är så... pretto. Stereotypa människor och ungdomar och handlingar. Nope. Föll mig inte alls i smaken.

"Tagg i hjärtat" av Cannie Möller. Sen kom jag till den här och kände efter två sidor att det var mycket mycket bättre. Inte pretto och tillrättalagt utan bara bra!
Också konflikt om kärlek och vänskap mellan två fd bästisar. Mia är berättarjaget, Lisa är hennes älskade kompis som blivit tillsammans med Robban och hånglar offentligt så fort hon får chansen. Avundsjuka, ensamhet, frustration. Riktigt bra just dom avsnitten, känner igen. Sen är det lite om en pjäs som blir betydelsefull på olika sätt för andra personer runt Mia. Det är ingen ny Speak, men det räcker fint ändå. En jättebra present till fjorton-femton-sextonåriga tjejer, så där! Och Cannie Möller är svenska, har skrivit flera ungdomsböcker. Det här var den första jag läste av henne, vill pröva fler nu.

"Den blinde mördaren" av Margaret Atwood. Det är tur att jag var tvungen att läsa klart den här boken pga min bokklubb, för annars är nog risken stor att jag lagt bort den efter trettio-fyrtio sidor och tänkt ett bestämt "nej!" om den. Och det förtjänar den inte! Det är lite förvirrande och segt i början, men håll ut fram till sidan sextio, sjuttio så där, för då har man fattat galoppen bättre. Det är ju en Margaret Atwood!
Jag har läst några böcker av henne förut, och de jag gillat bäst är "The edible woman" och "Kattöga". Fast det var länge sen jag läste henne nu. Jag har stått och tittat på hennes senaste men tyckt att de verkat tunga och tråkiga, säkert bra skrivna men inget för mig.
Den här gav mig ungefär samma intryck vid koll på baksidestexten ; Iris Chase är i åttioårsåldern och ser tillbaka på sitt liv, och speciellt händelserna kring hennes lillasyster Lauras död och publiceringen av Lauras bok som blev en skandal. Eeh jaha? Men vänta, det är bra. Det är inte den gamla vanliga familjekrönikan om uppväxten och mamma var en snäll kvinna och sen äktenskapet och sen kriget och då var det tufft och bla bla. Det är en mer innehållsrik och spännande historia om systrarna Iris och Laura som växer upp ganska rikt, iallafall obekymrat, pga deras fars knappfabrik. Inga tebjudningar och debutanter och unga män som rodnar och uppvaktar dock. Först dör deras mor, sedan blir det ekonomisk kris och Iris "offras" när en femton år äldre, rikare industriman som är bekant med deras far friar till henne. Berättelsen tar fart och blir typiskt Atwood-skt. Saklig och enkel, men ironisk och svart på ett mycket njutbart sätt. Det är inte en njutbar berättelse som i lycklig och glad, men det är ett nöje att läsa den! Och den är komplex med tidshopp och olika röster - därav förvirringen i början. Jag har läst ut den nu, öppnade en slumpsida i mitten av boken och fick en aha-upplevelse. Måste kolla lite mer. Och kanske pröva "Alias Grace" trots allt... Atwood-revival!