Jessica Jungs saknad av Elisabeth Gilek. Tänk den här situationen : man sitter på ett flygplan. I samma rad sitter en mamma med en liten stackars bebis som är hysterisk och tokskriker, nästan rätt i örat på en. Men man bryr sig knappt för man läser en bra bok : Jessica Jungs saknad. Oh!
Det här är en debutdeckare, men det känns lite fusk att kalla Elisabeth Gilek för nybörjare. Hon är en erfaren manusförfattare och har skrivit bla Medicinmannen för svt (jag har inte sett den, så ingen aning om hur den var). Det här är första boken i en planerad serie om tre som ska ha fokus på kvinnor och brott.
Historien i denna första handlar om Jessica Jung, trettioårig konstvetare. Sen drygt två månader är hon tillsammans med Johan, som jobbar som väktare. De är ett omaka par, tycker hon, från början. Helt olika bakgrund, utbildning, liv, umgänge, synsätt, allt. Men ändå, hon har aldrig varit så förälskad i någon som i honom eller känt i närheten av det här och de flyttar ihop efter tre veckor.
En natt dödas Johan på jobbet, knivhuggen. Varför?
I takt med att polisen utreder brottet och försöker hitta mördaren så snubblar Jessica över uppgifter hon inte visste om. Det här är inget "åh jag ska minsann hitta mördaren själv för att hämnas min älskade!"-scenario som i andra deckare. Här handlar det mer om detta med att de var så nya i varandras liv, och hur mycket om honom visste hon egentligen? När hon plötsligt får veta saker som chockar henne kan hon inte låta bli att nysta lite.
Parallellt med detta arbetar poliserna på, och deras perspektiv får man också följa, främst genom spaningsledaren Markus Bergkvist. Ja, han är frånskild, men men. Det är förutom det ganska klyschfritt i den här deckaren tycker jag. Alla huvud och bipersoner känns ovanligt normala och verkliga (fast dom kanske inte alls är det egentligen). Trovärdiga. Välskrivna!
Stockholm är med också, massa massa nutida, rätt, snyggt, skitigt Stockholm.
Och den dödade pojkvännens förflutna växer och expanderar och allt är spännande och inte möjligt att klura ut på de första trettio sidorna. Mycket bra! Allt känns väldigt välskrivet och genomarbetat. Inga kursiverade röster, thank God. Ingen stolpig, konstig dialog. Inga absurt inskrivna hjältedåd av privatpersoner. Kort sagt, det där man kan reta sig på ibland, det finns inte här. Det här är bara bra - bra flyt, bra personer, bra plot. Jag kommer definitivt att läsa de kommande två delarna i denna serie av Elisabeth Gilek!

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson. Författaren, bor på Nya Zeeland sen flera år tillbaka. Hon satt där och skrev om vinter och en enslig by i Dalarna, på engelska. Boken kom ut där på andra sidan jorden och blev en stor stor framgång. Sen översattes den till svenska.
Den handlar om en ung kvinna kring trettio, Veronika, som hyr en stuga ute i ingenting. Hon ska skriva en bok, och komma över en sorg. Mittemot ligger en annan liten stuga där en gammal kvinna, Astrid, bor. De närmar sig varandra, mycket sakta, och möts. Möts med stort M. Samtal och hjälp och tröst och hopp. Och så skrivande... Lite skrivande.
Jag har läst så mycket bra om den här så jag hade ärligt hoppats på mer, av allt. Blev bara halvnöjd. Dels störde jag mig på Rainman-samtalen i början (elakt); människor som förvisso sitter mittemot varandra vid ett bord, men inte kan man kalla det det har ett samtal. Snarare två självcentrerade monologer.
Sen tycker jag att berättargreppet med att dela upp det nutida i stugan med deras respektive jag-berättelser om vad som har hänt förut och vad som fört dem till dessa platser, är lite splittrande. Jag blir aldrig speciellt engagerad i dem. Det är nog mitt huvudargument. Jag borde bli engagerad i de här människorna. Boken handlar om saker som jag vanligtvis gillar, men allt känns "light". Inte på riktigt, inte så starkt. När jag är färdig med den och har fått höra allt om Veronikas och Astrids liv och leverne är det bara "jaha..." som kommer. Inte ens bokskrivandet kunde få upp det.
En liten besvikelse alltså. Hoppades på stort. Blev inte riktigt så stort.

Jaktsäsong - Hur hittar man kärleken bland sex, lögner och dvd-boxar av Mats Strandberg.
Den känns som en skön blandning av Denise Rudberg och Kajsa Ingemarsson - Stockholm, relationer, namedropping, allvar och lätthet, mycket bra driv. Och allt med gayvinkling.
Väldigt bra driv alltså, det ska framhållas. Det här är en riktig sträckläsare. Man får följa tre personer, två killar och en tjej, i trettioplusåldern. De har olika men täta relationer till varandra. Mycket lyckat dramaturgiskt för boken tappar verkligen inget tempo någonstans. Intressant, lagom djupt, lagom lätt, lagom mycket snärtig humor. Ingen bok som man kommer att läsa om och läsa om och hitta nya meningar i, men absolut bra underhållning för ett par timmar. (Och mycket bättre skriven än Denise Rudbergs böcker brukar vara. På alla sätt och vis. Men lite lättare temamässigt än Ingemarsson.)
Dessutom är det så mycket fint, roligt, rätt Stockholm! Många gayställen (som jag inte har en aning om) men också massa favvoställen, och massa på Söder. Clarion hotel tex. Ooh. (Den här skulle Denise Rudberg ha läst som research för Matilde, ha ha!) Och popkulturreferenserna står som spön i backen. Me like. Typiskt också att jag citerar Carrie här, för Sex and the city är en stor stor inspirationskälla för ett par av huvudpersonerna.
Läs och ha kul i höst, det blir det fina betyget på Mats Strandbergs karamellbok.

Man walks into a room av Nicole Krauss. Jag gillade första halvan bäst, när det är fokus på hur hans omgivning och han tar denna minnesförlust pga hjärntumör. Så fint om hans fru, hund, jobb, etc. Andra halvan blir boken mer experimentell - och mer kan jag inte riktigt säga. Det handlar om en specialgrej om minne. Slutbetyget : ja, okej. Strålande här och där i stycken och meningar. Bok nummer två av henne, History of love, kändes mer helgjuten overall.

Matilde av Denise Rudberg. Jaaa! Äntligen! Fann den på 14-dagarslån-nyhetshyllan på biblo. Matilde är ex-fru till Sebastian, som är med i Jenny S. De har två flickor, delad vårdnad, bra förhållande med varandra, så nu är Matilde redo att satsa på kärlek igen. Och vad vill hon ha då? Ut och leta!
Annan intressant aspekt - Matilde ska bli författare. Hon har för ett år sedan sagt upp sig från sitt jobb för att skriva en Roman. Ingen vet vad hon håller på med, men nu är hon snart klar. Och när manuset är ivägskickat, då ska det bli en Mulberry-väska som belöning!
Denise Rudberg har lämnat Östermalm för att stoppa in Matilde i ett litet hus på Mariaberget. "Fattig konstnär", eeh. Det känns sådär faktiskt. Jag älskar ju Stockholmsporren i hennes böcker, men just Söder känns ganska outnyttjat. Lite Gondolen och Bruno-gallerian, men det är det. Fel stadsdel för Denise Rudberg??
Matilde-boken känns medel i allmänhet också. Det blir aldrig speciellt intressant / gripande hur det ska gå för Matilde. Stockholm känns som sagt sådär. Inte ens det faktum att Matilde är norska kunde höja mitt intryck, jag som hoppades mycket på lite norska influenser. Dom kom inte. Matilde känns 100% stockholmsk (tråkigt, tyckte jag). Boken, gillar man henne så gillar man väl den här också, men det var ingen höjdare.

Djur av Joyce Carol Oates. En bedrift för mig att läsa ut en Oates-bok, det här är första efter Blonde. Jag har försökt flera gånger, flera titlar. Djur är en kortroman, och den lät så lovande i aka-porr-synpunkt. En ung tjej som går på litet fint college på amerikanska östkusten, och blir kär i karismatisk, manipulativ litteraturlärare, och även i hans fru, den frodiga skulptrisen. Massa svett, dofter, höstlöv, tjejrivalitet, blickar på seminarier, mustiga grytor, skulpturer med stora könsorgan, vin, etc, etc. Typ all rekvisita och alla symboler som någonsin behövs. Och ändå... eh? Läs och glöm! Den här har fått jättefina recensioner, men jag tyckte den kändes så snabb och inget speciell öht. En kort historia, underhållande för stunden, men inget mer än det.

Busters öron av Maria Ernestam.Den är lite svår att beskriva, precis som hennes förra Caipirinha med döden. Deckare, kärlek, annat? Här kan man lägga till mor-dotter och svår uppväxt. Huvudpersonen, Eva, får på sin 56årsdag en dagbok av sitt barnbarn. Hon börjar skriva, och det dagboken handlar mest om är uppväxten och Evas mamma. På ytan är mamman vacker, trevlig, charmerande och sällskaplig. Omtyckt på jobbet, uppskattad av alla, en magnet. Hemma, hos Eva och sin man, är hon motsatsen och de två får tassa runt henne för att försöka undvika stora raseriutbrott. Eva inser redan när hon är sju att hon måste döda mamman för att alls överleva, och direkt på första sidorna får vi veta att detta kommer att ske tio år senare. Hur, varför och sen då? är frågorna som man vill få svar på.
Maria Ernestam skriver annorlunda. Inte bara att hennes ihopblandning av genrer är annorlunda här, utan också hennes stil. Det låter inte som det brukar låta i svenska romaner idag, folk pratar på ett annat sätt, människor framställs inte som de brukar framställas. Allt andas nästan lite gammaldags instängdhet och känns lite udda, men konstigt nog blir resultatet så fräscht! Glöm vanliga deckare (ffa inga astråkiga kursiverade avsnitt med den anonyme mördarens röst, thank you!), glöm vanliga kärlekshistorier, det här är något annat... fast ändå inte! Låter det här virrigt? Egentligen spelar det ingen större roll ens. Precis som i förra boken blev jag hookad direkt och jag sträckläste den här. Mer och mer spänning ju längre in man kommer. Pusselbitar bakåt blandas med Evas nutida liv i ett litet samhälle på västkusten där hennes barndomsvänner kan spegla på ett smart sätt. Och som sagt, spänning och överraskningar in i det sista. Svenskt, välskrivet, annorlunda och spännande. Rekommenderas!

Det onda ögat av Björn Larsson. Friskvård på jobbet är lika med prata böcker i mitt fall. Jag simmar och springer och håller på annars, så en gång i månaden när de andra gör detta organiserat på arbetstid sitter jag och några till och pratar om en bok. Vår första den här terminen är Det onda ögat av Björn Larsson. Den kom highly recommended av flera olika källor, men, iih, njaa, jag tyckte bara sådär. Den kändes för faktisk och torr. Händelse på händelse, och inget eller ingen som jag fick stor sympati / skräck / etc för. Alltså, jag saknade en stark känsla av något slag.
Jag gillar samhälle i böcker, yes, och detta var Algeriet / Frankrike / terrorism-konflikt, mycket intressant, men först och främst måste det ju vara en bra historia, inte bara ett rapporterande. Här var det mycket samhälle och mindre bra historia. Får se vad de andra tycker imorgon.
UPPDAT
De andra tyckte samma som mig ungefär - intressant ämne, men ingen bra bok litterärt sett. Var det kanske inte meningen? Alla var ändå så glada att de läst denna, som de aldrig skulle ha gjort annars. Och jag, jag var lite glad, inte så glad.

Räcker det om jag älskar dig? av Katarina von Bredows senaste bok handlar om Fanny som går sista terminen på gymnasiet. Hon är väldigt redo för nästa steg i livet som om hon får välja handlar om att flytta ihop med sin kille och kanske till och med skaffa barn med honom. Killen, Johan, kallas mr Perfect och han har länge innan de blev tillsammans varit ett kap för Fanny och hennes kompisar. Två år äldre än dem, gudomligt snygg, fantastisk kropp. Hur han valde ut Fanny är fortfarande en gåta, men han gjorde det och hon har varit så lycklig med honom. Fram till nu. Sista tiden känns det som att något inte stämmer lika bra längre mellan dem. Kan hon lita på honom? Vill han samma saker som hon?
Ett annat problem är Fannys mamma som dricker lite för mycket. Inte massor, hon har sitt jobb och så, men det finns ständigt nya ”gömda” spritflaskor i bokhyllan och Fanny får hålla koll på det där hela tiden. Katarina von Bredow skriver alltid bra. Alla böcker av henne känns så dramaturgiskt lyckade och man försvinner bara in i dem utan att veta hur det går till. Öppna första sidan, inse att du plötsligt nått den sista. Det här är också en bra upplagd historia där de olika elementen pytsas ut i lagom takt. Min invändning är att det ändå inte känns lika närvarande som förr. Man förstår svårigheterna Fanny står inför, man ser den där snygge läraren, Finn, som hjälper till och tröstar, men det känns inte lika gripande som det brukar göra. Ibland blir det nästan lite överdriven klyschvarning. Givetvis finns det tex med en frånvarande pappa i bilden. Mamman dricker ju? Givetvis har Finn småbarn och kommunikationsbrist med sin fru.
Det blir ofta just att jag får det förväntade. Jag kan se vad som ska komma, det kommer, och då tänker jag bara ”jaha”. Det är detta som är skillnaden mot Katarina von Bredows tidigare böcker. Hon skriver ofta på samma teman, förbjuden kärlek tex, och hon brukar göra det så att det känns helt unikt varje gång. Pirrigt, nytt, farligt, lockande, mycket spännande. I den här senaste når historien inte upp till de nivåerna. Det är en bra historia, men istället för nytt får jag förväntat. Inte ens när Finn börjar trösta lite väl mycket, den mest spännande och bästa delen i den här historien, känner jag den entusiasm jag brukar känna. En mellanbok för henne.

Du har ingenting sett av Maja Hjertzell. Det här är en väldigt fiffig bok. Den riktar sig till sent mellanstadie / tidigt högstadie och den handlar om en pojke som heter Tomas. En dag på skolan kommer en för honom helt okänd kille fram med ett kuvert som han ger till Tomas. Det innehåller ett uppdrag, att förfölja en viss man som heter Valter och förhindra honom att begå fler brott. T ex att inte plåga sin katt mer. Tomas blir förvirrad. Han vet som sagt inte vem killen är och när han åker till adressen han fått blir han inte det minsta klokare.
Men han börjar bevaka Valter, kan inte låta bli. Tomas har nämligen ett smeknamn, Sherlock, som han fått av sina klasskompisar. Han gillar att klura och tänka ut saker, elementära saker, men han gillar ändå inte omständigheterna som gett honom smeknamnet. Vad dessa omständigheter är kommer att utvecklas i samma takt som Tomas bevakar Valter. Man får sakta men säkert fler upplysningar om vad det är som gör Valter till ett spaningsobjekt, och man får lika sakta upplysningar om Tomas och hur han har det i sin klass. Inte så superbra, kan man säga utan att avslöja för mycket. Och det är här det fiffiga kommer in. Maja Hjertzell lägger upp en smart, spännande historia som inte alls slutar som den börjar. Mycket har hänt på vägen, och man har som läsare fått en massa att tänka på. Jag kan lätt se hur det går att diskutera den här boken i en klass, och att både killar och tjejer skulle uppskatta den. Inte så enkelt att skriva en sån bok!
Maja Hjertzells stil är lätt (men absolut inte ytlig) och lite torrt ironiskt, och den gör att hela historien förstärks ännu mer. Det är nedtonat, och blir därför så mycket mer dramatiskt! Tomas och hans familj, föräldrar och en storasyster, känns levande och äkta. Den möjliga kattplågaren Valter och hans familj likaså. Sherlock-twisten är smart upplagd som sagt och funkar som en intressehöjare. Resultatet blir jättebra. Läs!