Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson. Nej, jag gillar det inte. Det här genre-bytet som K I uttalat att hon ska göra nu, från chick lit till deckare. Synd!! Nu när jag läst Den ryske vännen så kan jag säga att tyvärr, den var ungefär som jag trodde innan. En helt vanlig deckare. Välskriven, gedigen research innan med alla K I:s olika yrken och SÄPO-bakgrund och allt, trovärdig historia om ung kvinnlig minister och ett barnhem i Tjetjenien som ska få bistånd, och ja.. allt som ska vara med finns med. Precis som i så många andra böcker i den här genren, av andra författare. Det är inget fel, en stark 3:a. MEN, det stora men:et, jag tycker att hennes chick lit-böcker var klart bättre än 3:or (inte Små citroner gula, men de två första) och där fanns det inte hundra andra som skrev lika bra i Sverige.
Det märkliga är att de avsnitten i den här boken som gäller relationer och kärlek inte är så superbra de heller. Jag vet inte varför, men de lyfter inte så där som jag trodde / hoppades de skulle göra. Det blir bara rätt slätstruktet allting. Jag är inte superfängslad av historien, jag är inte superfängslad av någon människa i den, jag tar mig snabbt igenom hela boken men sen är det lika snabbt glömt. Och återigen alltså, synd synd synd.

Underbar och älskad av alla (och på jobbet går det också bra) av Martina Haag. Det här är då en som kanske ska ta över chick lit-tronen i Sverige? Haags bok har jag läst så många "gud så bra!" omdömen om, "skrattar och fnissar hela tiden, vill ha mer mer".  Jag ville inte ha så mycket mer. Jag var rätt nöjd med det jag fick.
Det som är intressant är att yrket spelar stor roll här också. Kajsa Ingemarsson har förflutet på SÄPO och skriver en deckare med det med i, Haag är skådespelerska och skriver om en misslyckad skådis som får världens chans på Dramaten. Mycket bra om repetitioner och karriären och livet och jobbet som skådis, det gillar jag verkligen. Dramat som personen Micke kallar Dramaten. Mycket namedropping och folk man känner igen och sånt. Lite Stockholmsporr också. (Ohotad på den tronen är fortfarande Denise Rudberg, och tack vare nattbuss fina ord "Stockholmsporr" fick jag en giltig anledning till att fortsätta läsa henne; jag älskar ju Stockholm...! Ha ha.)
Det som jag inte gillar så mycket är nog mer stilen och huvudpersonen. Det är lite för buskis för mig, lite för tokroligt. Isabella i boken är en sån här go och glad-tjej som hamnar i dråpliga situationer för att hon så desperat behöver ett skådisjobb innan hennes sista 30 dagar med a-kassa runnit ut. Det blir till att vara väldigt kreativ och säga många små vita lögner för att lyckas med det.
Alltså, jag menar inte att böcker måste vara allvarliga eller att det är fel på humor, no way, men den här humorn blir så... lite för parodisk. Det blir för mycket med en hel bok. Det går bra i krönikeform att läsa om Martina Haags fiaskon med städning eller semestrar eller något, men samma grej i en hel roman... Nä. Inte lika kul längre. Och det har gått förbi det där att man ska identifiera sig med en lite delvist misslyckad tjej kring trettio som gör alla dom där misstagen vi andra gör, fast ännu lite värrre, så vi kan skratta befriat åt henne. Isabella i boken är liksom sjuhundra resor värre i sina misstag. Ingen jag kan känna igen mig i. När boken var slut, det tog ett par timmar att läsa den bara, så var jag också färdig med Isabella och kände mig helt mätt.
(Men Elin, det var ändå himla himla snällt att skicka den ända hit!! DET är jag glad för!)

When I lived in modern times av Linda Grant. En fiktionhistoria som känns som en biografi, om en ung judisk brittiska som kommer till Israel efter andra världskriget. I England har hon ingen, så hon bestämmer sig för att åka till Det Nya Landet, brinnande av entusiasm för att hjälpa till att bygga upp det. Det blir inte alls som hon trott och föreställt sig. Hon får starta på kibbutz pga hon bara är en hårfrisörska och inget nyttigt som ingenjör eller snickare eller något sånt. På kibbutzen får hon värmeslag i princip varje dag ute på fälten, passar inte in med de andra flickoran, kan inte hebreiska, orkar inte uppbåda så mycket entusiasm för det totalt enformiga livet där. Efter några veckor ger hon upp och flyttar till Tel Aviv och där börjar hennes nya liv, just som hårfrisörska.
Det blir fakta i fiktionform för mig och jag lär mig massa saker jag aldrig tänkt på.
Hur olika judarna var som skulle komma samman och enas i Israel. Vilka konflikter och fördomar som härjar mellan de olika grupperna, oestjuden och de andra, hur de ser snett på varandra, föraktar varandras historia och uppfattningar. En del direkt från Soviet och socialismen, andra högutbildade läkare från Berlin, en tredje grupp glad gamänger från Californien med the American Dream i bagaget.
Att Tel Aviv byggdes med den tyska Bauhaus-idéen, en stad som uppstått på trettio år och har fina raka gator, fina vita hus, mycket inspirerat av just den stilen.
Att britterna var kvar där, the British Mandate, och var med och styrde och kontrollerade, och hur mångra brittiska polismän, soldater, etc som var på plats med sina familjer. Anti-semiter och racister, iaf de som finns i den här boken. De höjde Imperiet till skyarna och längtade tillbaka till drottning Victorias tid när allt var som det skulle.
Synen på araberna och grannarna och Israels plats i regionen.
Allt modernt som inte fanns i Tel Aviv.
Alla numera misslyckade människor som varit Någon i sitt hemland, en advokat tex, och nu satt i stan och inte kunde göra något av det de arbetat med förr. Massa såna här saker. Otroligt intressant! Det känns som en given fortsättning på Ravel-böckerna, en historisk bakgrund genom att de utspelas på 70/80-talen och den här under 40/50. I slutet av boken så kommer brittiskan tillbaka till Tel Aviv just under den senare delen, 70-talet, och får se hur det förändrats. Hur den vita staden inte alls är vit längre, och hur hotell slagits upp längs hela strandpromenaden som man i början varit så mån om skulle ses från husen. En sak är beständig dock - det finns fortfarande extremt många kaféer att äta kakor på!

Look for me av Edeet Ravel. Jag har en ny obsession-författare, en ny etta på topplistan (det finns flera ettor på den, är ju omöjligt att välja bara EN som är bäst), jajamensan. Jag tryckte på köp-knappen efter Ten thousand lovers och en dryg vecka senare kom Look for me och jag läste som i berusning. Gör er själva en tjänst och pröva henne!
Det handlar om Dana som letat efter sin man Daniel i elva år. Han var inkallad till israeliska armén för "värnplikt" (det heter inte värnplikt egentligen men ngt motsvarande). Han är en usel soldat så han levererar tvätt. Borde vara lätt och säkert. Sista dagen är han med i en olycka med en annan soldat som fattar eld. Daniel försöker rädda honom, fattar eld själv, överlever men får svåra skador. Ingen får träffa honom på sjukhuset, men Dana väntar ivrigt ivrigt. Tidig morgon innan han ska skrivas ut så försvinner han från sjukhuset, och lämnar inget som helst meddelande om var. Ingen vet något, eller fattar varför han sticker. I elva år har Dana letat, satt in helsidesannonser i tidningen, gjort tv-framträdanden, hyrt deckare, mutat militärer, precis allt som står i hennes makt. Under tiden har hon levt i väntan på honom, alltid hållit hoppet uppe om att han ska komma tillbaka. Nu får hon upp ett spår, och samtidigt träffar hon den första man som väcker något hos henne sen före-Daniel-tiden. Varvat med att följa upp ledtråden kommer hennes och Daniels historia från första början, ett rätt ovanligt uppraggande på ett bröllop, och hennes nutida liv i Tel Aviv som fotograf och aktivist. Det här ska bli en trilogi, Ten thousand.. etta och den här tvåa, och alla har de Tel Aviv som hemstad och temat är hur Israel-Palestina-konflikten påverkar vanliga människor. I Ten thousand lovers var det mycket intressant om hebreiska. Det finns inget sånt i Look for me, men det är en otroligt otroligt spännande historia om Daniel och Dana. Jag skippade kapitel i slutet och läste gående - har inte hänt på åratal!! När jag var klar med slutet fick jag gå tillbaka och läsa om för att kunna säga att jag läst hela boken.
Jag har verkligen fallit som en fura för Edeet Ravel nu. Hon skriver om den här komplexa staden och konflikten och gör det superbra utan att vara pådyvlande och jobbig, och hon skrivar framförallt superbra människor och historier. Det kanske bara är jag, men det är den exakt perfekta blandningen av humor och allvar, kärlek och vardag, spänning och dramatik. Det är bara... oooh!! Fina människor, bra drag under galoscherna och nya insikter om hur livet i Palestina kan se ut. Så så så bra. Min nästa bok av henne blir inte köpt förrän feb 2006 när trean i trilogin kommer i pocket. Allvarligt talat, det är heeeemskt länge dit!

The Wonder Spot av Melissa Bank. Äntligen äntligen äntligen. Den kom, jag läste den, jag är nöjd. Äntligen äntligen äntligen. Och nu ska jag skriva en svår sammanfattning - som alltid när det är böcker jag avgudar är det svårt att göra dem rättvisa och det känns som att jag bara babblar. Här startar babblet :
Varför ändra ett vinnande koncept? Coming of age och fortsatt framåt, i novellform, med en quirky o-cool judisk flicka som berättare, Sophie Appelbaum. Mycket känns igen från förra boken - humor, kärlek, föräldrar, mer kärlek, vänner, familj, förlagsbranschen, jobbproblem. Ett tag i början tror jag, övertygat, att denna Sophie är den Sophie som gifter sig i sista kapitlet i Flickornas guide... så jag väntar på att Max ska dyka upp, den man hon gifter sig med. (Och Jane håller ett tal på bröllopet och säger "Max är den man som Sophie inte visste att hon kunde hoppas på" och det är ett av mina favoritcitat om kärlek.) Men det här är en annan Sophie. Det kommer ingen Max, det kommer andra.
En del läsare kanske kommer att tycka att det här är en efterapning, att det är för likt den första. Förvisso, i form och tema, men Melissa Bank skriver så bra i den här formen och det här temat så för mig gör det absolut ingenting. Det känns inte, som med David Sedaris, tex att läsa samma bok igen, bara lätt annorlunda händelser. Det här är en NY bok, nya huvudpersoner och nya problem. Och nya män. Hon är forfarande extremt bra på männen. Sophie går igenom olika faser, är tillsammans med olika män, får därför olika problem. En av de absolut bästa är hennes storebror Jack som man vill ha som storebror själv. (Hon är ju självklart inte tillsammans med honom.) Den sista novellen heter The Wonder Spot och det är den som finns i Speaking with the angel som jag läste om nyss. Något ändrad nu, pyttelite, men en stark avslutning på boken.
Jag gillar den mycket, men jag satt inte och skrattade och fnissade rätt ut som med den förra. (Gud vad jag tjatar om den men det är ofrånkomligt eftersom det är en av mina BÖCKER, de superbra.) Den var full av smarta oneliners och gudasänd humor. Den här har humor, men inte i riktigt såna kvantiteter. Det är däremot, igen, fullt av sympatiska människor och mycket bra scener och mycket bra New York och dating och kärlek och trubbel. Smart och superbt i en skön blandning. Jag har redan börjat vänta på bok 3. Ivrigt.