Änka i ett år av John Irving. Jag känner mig lite misstänksam till hur mycket filmen Door in the floor kommer att likna boken, framförallt ta upp av allt det som finns i boken? Av det jag har hört i recensioner så är det bara början av berättelsen? Trist i såna fall...
Hursomhelst, jag började läsa och kom plötsligt ihåg varför jag läste så mycket John Irving i gymnasiet - han är ju så bra! Duh! Det är pålåster-känsla* av total berättarglädje ; det finns så många människor som invecklar sig i varandra och handlingen löper över decennier och innehåller massa bonusar på vägen utan att tappa någon fart, styrsel eller fokus för det. Wow!
Det börjar med Ruth Cole när hon är fyra. Hon är föräldrarnas extrabarn, det barn dom skaffat som kompensation när de två tonårssönerna Timothy och Tommy dött i en bilolycka vid sjutton och femton års ålder. Foton av bröderna tapetserar väggarna i huset och Ruth kan varenda historia om dem, och gillar att höra dem också för att försöka förstå det komplexa begreppet död.
Jag och David har en lista med roliga barn-namn** och ett av dem är Råg-Rut. Får bilden av en tuff och seg tjej som stretar framåt och gör som hon vill och ingen sätter sig på henne. Ruth Cole är en riktig Råg-Rut och jag faller pladask för henne. Stark, envis, egen, självständig, rolig, en sån unge man vill ha själv om man får välja.
Ruths liv präglas av olika personer : den ubervackra mamman Marion som inte vågar älska sitt extrabarn för tänk om något händer henne så det är väl bäst att dra själv? den förförande och supande pappan Ted som är lat barnboksillustratör/författare och hängiven squashspelare, hans sextonårige sommarassistent Eddie som får världens crush på Marion och aldrig kan släppa den, och längre fram holländska horor, redaktörer, utlevande bästa väninnor, med mera.
Filmen tror jag handlar om sommaren med Eddies och Marions historia som senare skildras i hans bok Sextio gånger. I riktiga boken får man vara med ända tills Ruth är fyrtio och fortfarande i hög grad en Råg-Rut.
Det var så skönt på fredag att komma hem och kunna börja läsa på kvällen och snabbt inse att det här var en höjdarbok och sen ha all tid i världen att fortsätta läsa! Jag gillar människorna, historien, sättet att skriva, you name it. Det är som en uppslukande totalupplevelse att läsa Irving. Mycket ord, mycket infall, mycket att läsa, spänning, kärlek, intriger, och alltihop är mycket bra! Ett riktigt hantverk. Längtade tillbaka vid stunder jag inte läste! Efteråt kan man lägga undan den och känna sig aningen matt av allt. Inte överkörd, men just matt. Och glad och nöjd.
Min enda pyttelilla invändning är att Irving ger sin hjältinna stora bröst - det känns hela tiden som att han får till en äkta kvinnoröst men... hon ska självklart ha stora bröst. Nåja. Det finns ju en del kvinnor med äkta sånt ute i världen så allt kanske är en ren slump? Det är iallafall inget som stör totalupplevelsen ; läs John Irving.

*Paul Auster (fast eg tvärtom här med känslan för pålåster är ju en färskare författare än Irving)
** ett annat bra på den listan är Brand-Kåre

Fly av Cilla Naumann. Jag gillar alltid hennes böcker och jag köper dom alltid inbundna på en gång (ovanligt för mig) men jag måste vara på ett speciellt Cilla Naumann-humör när jag ska läsa dom ; lite avskalad och minimalistisk och koncentrerad. Inte massa saker och stress i huvudet, inte läsa på tåget bara för förströelse. Dagen idag var perfekt, låg hemma med halsont och hvdvrk och det var inget att tänka på eller bli stimulerad av utom boken.
Den handlar om en anläggning i en framtid som inte känns så långt borta (det är ingen sci-fi, tack och lov). Det är ett samhälle, en union kallas det vid ett tillfälle, som byggs upp nära havet. En vacker stad med medeltidsinspirerad gatuplanering och fina hus, en kyrka, ett slott, komfortabla bostäder, restauranger, värdshus, allt utom en badstrand i princip. Här får man komma in om man har skäl till det. Rätt människor ska slussas in genom att man kollar upp deras historia och förhör dem, dvs som i våra dagars flyktingslussar. Men det ska inte vara lika misslyckat utan nu ska det bli ett föredömssamhälle. Köerna för att få komma dit blir långa.
Ministern som är ansvarig för projektet flyttar ut till en exklusiv strandvilla, likaväl som en av förhörsledarna, Marianne, som inleder ett hemligt förhållande med honom, och en av tolkarna, Leila som arbetar med Marianne. Dessa tre berättar var sin historia om samma sak : unionen och vad som händer i den. Självklart har de tre olika synpunkter på det.
Som vanligt känns det gediget och välskrivet och jag har inga problem med att kliva rakt in i den här världen med de här människorna. Unionen ligger så nära oss och nu, den verkliga världen finns utanför med resor till Asien och juridikstudier och sånt vanligt jag känner till och det står i kontrast till det här experimentet där de fina husen snart börjar mögla. Det blir spännande att läsa genom de tre olika perspektiven, som att man hela tiden har något i vägen för att få se allt klart, man måste flytta på huvudet lite till och lite till och sen kanske fri sikt. Bra grepp!
En av Naumanns bästa böcker är nummer två, Väntan tillbaka, och den handlar om en flyktingkvinna som kommer till en förläggning i södra Sverige, blir tolkad av en ung kvinna som litar på hennes historia mer än de som beslutar om hennes öde. Lite samma upplägg finns med här i form av den mystiska Rose som talar ett minoritetsspråk, blir förhörd av Marianne och Leila och därmed står för bokens "gåta".
Jag blir alltid så influerad av Naumanns språk, kommer på mig själv med att tänka i hennes ton så fort jag läst henne i en timme eller så. För mig är det ett bra betyg! Rekommenderas, alltid.

Ett ögonblicks verk av Anders Paulrud. Vår bokklubbare den här månaden och vi tyckte två saker om den. Jag och en till "helt okej", två andra "fantastisk!".
Den handlar om Axel som föds under olyckliga omständigheter : hans mor dör vid födseln och hans far och sju år äldre bror skyller det på den nyfödde. Hela uppväxten går han omkring i den skuggan och det o-gillandet. Räddningen blir de som bor i gården bredvid, kamraten Dane och hans föräldrar som är lika vänliga mot Axel som om han vore deras egen son. (Men varför tog de bara inte över honom? Varför var han tvungen att gå hem till sin riktiga, elaka familj varje kväll?)
Uppväxten i Karlskrona varvas med nutiden, åttiotal i Köpenhamn där Axel sitter och vakar vid sin älskade Lines bädd på sjukhuset där hon bestämt sig för att dö. Hur han kommit dit och hamnat tillsammans med henne, well, det kommer också tillsammans med andra världskriget, tyskar, och påhittade Amerika-brev. Det är flera händelser som kvalar in under "ett ögonblicks verk".
Axel är en ovanlig (och skön) hjälte i dagens alfahanne-ideal. Han är ofta rädd, han skäms, han vågar inte lämna huset för att han skäms så över det ena och det andra. Och vid andra tillfällen så svämmar han över av stolthet. Han har hjärtat på armen för att sno ett amerikanskt uttryck. Man kan inte låta bli att tycka om honom och hoppas på honom, han är sååå värd att få kärlek, hitta ett hem, få någon som blir glad när han kommer fram. Tack och lov för långa drottning Line!
Det här är också en stillsam historia med mycket känsla, en berättelse som är spännande och stark men som kräver lite koncentration. Inget att slarva igenom, Axel är värd mer än så.