Learning to swim av Clare Chambers. Vilken väldigt lyckad läsmånad oktober har varit! Alla böcker (minus en för att vara petig) jag tagit mig igenom har varit klart bättre än genomsnittet, riktiga trevliga upplevelser, och en till och med vääääldigt trevlig = röd bok = superbra. Och nu avslutar jag med en till höjdpunkt. Den här har jag inte nosat upp själv utan jag hittade den på Lisa Jewells sajt, där hon förutom att berätta om sig och sina egna böcker även ger lästips. Hon har också blivit citerad på omslaget här "A perfect novel", och jag är klart böjd att hålla med.
Boken handlar om Abigail. Det börjar i nutiden, Abigail är trettio plus, cellist och hennes orkester spelar på en välgörenhetstillställning för projekt i Afrika. Efter konserten är det lite mingel och hon blir presenterad för mannen som är huvudansvarig för Afrika-grejen. Markus Radley. Det är då tretton år sedan de sågs senast. Och NEJ nu är det inte som ni tror. Glöm Anita Shreve eller Lisa Jewell-upplägget för det här är annorlunda. Det här är nämligen historien om Abigail, ensambarn på sjuttiotalet som vid elva års ålder äntligen äntligen får en bästis. Frances Radley. Inte bara är Frances en bästis, hon kommer liksom i paket med en stor, okonventionell, bullrig, rolig familj som Abigail blir lika förtjust i som i Frances. Jag, också endabarn, kan precis känna igen mig. I Abigails hem är det stilla och välordnat och ordentligt, inte dåligt och tråkigt, men liksom stilla på det där sätter som det blir med två vuxna och en välartad dotter. Hos Frances är det inte stilla. Det är kul, ibland tragiskt, alltid stökigt, ofta impulsivt händelserikt. Abigail och Frances blir oskiljaktiga. Helger, efter skolan, sommarlov, så mycket tid som möjligt spenderas ihop. Marcus Radley är den några år äldre storebrorsan, en rätt så pompös, intellektuell typ med svalt läcker humor. Och ja, snygg är han också! Abigail kan liksom inte låta bli att bli förtjust.
Det som rullas upp efter cocktailminglet är historien om Abigail och Frances / familjen Radley, och vad som en gång ledde fram till att kontakten bröts.
Fast, inte nog med det och den här uppväxten att gå från flicka till kvinna, och vänskap och hejbaberiba, det händer ju såklart annat än det som är centrerat kring Radleys också. Abigails föräldrar, mormor, oanada hemligheter, önskningar, förhoppningar - ett helt liv kort sagt. Och så det där torra, svala humoristiska förhållningssättet som Abigaill har, hennes pappas milda humor, lyckan att cykla själv till tobaksaffären och handla godis, misären i att sitta hemma lördagkvällarna för att man inte har några andra kompisar för vad skulle man behöva dom till liksom? just det, hennes mammas migränanfall, den perfekta insikten i hur skräckigt det är att vara kär när man är femton, alla små och stora händelser som hela tiden drar vidare i boken och som gör den så himla lätt att fortsätta läsa. Mmmm! Jag är så glad att jag hittade den! Precis som i What I loved finns det här en uppsättning människor som jag blir sååå förtjust i, och hade jag fått bestämma så hade boken fortsatt i trehundra sidor till. Inte bara för att jag också skulle vilja sova över hos Frances på lördag, utan lika mycket för att tillbringa mer tid med Abigail. Så bra så bra så bra. En bok att vilja flytta in i. Läs den!
(Bara författarinfon på första sidan fick mig välvilligt inställd, om Clare Chambers : "She married one of her schoolteachers, lives in Kent, and has three small children and no hobbies whatsoever." Och den kvinnan har dessutom skrivit tre böcker till. Thank YOU!)

Inte enklare än så av Kajsa Ingemarsson. Jag kastade mig på köp-knappen när den här kom ut, för K I:s förra tyckte jag om mycket. Och nu skulle det handla om vardag i ett förhållande, ett inrutat passionslöst enahanda liv = my favorite! (Jag bjuder på det där.)
Tom och Annika är inne på år Sju tillsammans, två barn, varsitt halv-karriärsaktigt jobb, lägenhet inne i stan, tipp topp allting. Det är bara ganska trist. Och Annika ser på Tom och känner ingenting. Ibland stannar hon dessutom lite extra på jobbet för hon orkar inte gå hem och börja kvällsrejset med barnen och maten och kvällsunderhållningen. Enter nye säljaren på hennes avdelning, Rickard. Han är inte bara snygg, han är dessutom utrustad med bra blick och för första gången på länge känner sig Annika sedd, attraktiv, spännande, intressant. För första gången på sju år är hon faktiskt attraherad av en annan man än sin äkte.
På det fjärde.. var mer spännande, mer flashig med filminspelningar och sånt, och i jämförelse är Inte enklare än så mindre i formatet och omfånget. Men, det gör den inte dålig! Tvärtom! Det är väldigt bra skildrat av hur det är att vara gift och sen plötsligt befinna sig på en soffa med en annan man, liksom den otroliga UFO-känslan i den situationen, samtidigt som man är upphetsad som aldrig förr. Även det förvånande och svåra i att bli attraherad av en annan, för man är ju egentligen på riktigt så nöjd och man älskar den man som väntar hemma - det är länge sen jag läste i mitt tycke en lika realistisk parbeskrivning. Det här är också då den konflikt Annika brottas med. Jag kan ju inte avslöja hur det hela slutar, men jag ska bara säga att jag läste boken i en sittning, det var snabbt infångat och höll drivet uppe precis hela tiden, och jag kan gott rekommendera den en murrig höst/vinterkväll.
Och ja, även här finns det ett Kap : Annikas man Tom = hyvens kille. Inte lika mycket presenter och middagar som Johan, för det är nu utbytt mot dagishämtning varannan dag och att låta sin fru resa iväg själv på pensionatshelg när hon behöver vila upp sig. "Komsi, komsi".

Skuggorna i spegeln av Inger Edelfeldt. Ännu en ungdomsbok, och av Inger Edelfeldt (alla böcker av henne känns som en julklapp tycker jag!). Här är det Arri (egentligen Arwen, hennes föräldrar träffades genom Tolkien-föreningen), boende i Bromma, och som går på någon alternativ skola. Allt är lugnt för Arri, och så lugnt att det är skittrist. Hennes bästa kompis har teamat upp med en annan, familjen förstår henne inte, ingen kille tittar åt hennes håll, tristess tristess. En dag när hon fejkar migrän för att få gå hem ser en vacker pojke på henne när hon sneddar över skolgården. Han ler. Och Arris liv har plötsligt innehåll. Hon är KÄÄÄÄR.
Ett annat innehåll får det när hon kommer hem och genom sin IKEA-spegel, som betett sig underligt sista tiden, kommer in i en alternativ värld, Eidolon, befolkad av vampyrer och medeltid. Just det, här kommer fantasy in, och jag läser det. Men nu ska jag vara förutsägbar och tycka att just de avsnitten var tråkiga. Jag ids faktiskt inte ens läsa alla ordentligt. Eidolon-världen blir en trist passage för mig, och det känns så luddigt och flummigt det där med övergången och motiv för den och alltihop. Blä. Desto bättre är det att läsa om Arri i vanliga världen, hennes förhållande till den vackre pojken Oscar och deras totalt uppslukade tonårssyn på kärlek. Ena stunden maximal lycka, andra misär för att han inte gav precis rätt respons. (Känns det igen?!) Det är för dessa och för Arri man ska läsa boken. Hon är smart och har det syrliga ironiska sättet som är typiskt för Edelfeldt (tex kallar hon sina föräldrar för Moderkakan och Vuxenbibliotikarien), och sist men inte minst känns alltihop i hennes liv ; skola, familj riktigt bra och verklighetstroget. Hurra för de bitarna! Som sammanfattning då, en bok som är delad : tråkiga vampyrer, jättebra skolflicka.

Kill av Mats Wahl. Vill man bli poppis i det här hushållet, då ska man säga något gott om Mats Wahl. Vi är ooootroligt Wahl-positiva efter hans föreläsning på Bokmässan. Då pratade han mycket om sin näst senaste bok, Svenska för idioter, som är ooootroligt bra. Och sen pratade han om sin allra senaste, Kill. Det här är en hybrid av ungdoms / vuxenbok, medan de andra är ungdomsböcker enligt etiketten, fast de passar alldeles förträffligt även för vuxna.
Nåja, Kill då. Den handlar om en vanlig svensk skola, där en vacker sommardag tre barn blir skjutna till döds och en mattant skadad, i matsalen mitt i lunchen. Ja, tänk på Bowling för Columbine. En av de poliser som blir satta på fallet är Fors, som kvällen innan blivit nerslagen och rånad på sitt tjänstevapen av tre unga killar när han skulle handla mjölk på en jouraffär. Ganska snabbt inser poliserna att vapnet som använts i skolan kan ha varit Fors', och är det i så fall en av de unga killarna som utfört dådet?
Det som är Wahls styrka och som han återigen visar i den här är förmågan att skriva på pricken om nutiden. Det är som ett lackmuspapper för Sverige nu 2003, allt jobbigt finns med, alla svåra frågor, alla undanflykter, alla "man borde ju... samhället måste...hur kan det hända...". Och det är så bra skildrat! Det blir inte effektsökeri, det blir inte sentimentalt och smetigt, det blir inte så predikande att man värjer sig ifrån det. Det blir bara så otroligt bra och tankeväckande och upprörande och rörande, allt i ett, så man kan inte värja sig. På Bokmässan läste han upp ett stycke där en präst kör ut till ett av de döda barnens hem och berättar för mamman vad som hänt, och hur mammans liv gestaltar sig efter den här förlusten, vad det innebär att vara med om en av de svåraste händelserna - förlora sitt barn, hur sorgen känns, hur livet blir efter det. Tårarna bara trillade på mig, på en offentlig plats (jag är inte typen som gråter på offentliga platser), av en bok jag kom in i för en sekund sedan. Igår läste jag samma stycke när jag var på väg till Uppsala, och likadant igen. Det är en av de absolut bästa sorge/förlustskildringarna jag nånsin läst. Men jag berättar det inte för att gotta mig och det är inte skrivet på det sättet, utan jag tycker det är ett exempel på hur bred och bra den här boken är. Ungdomar kan nöja sig med att läsa den som en spännande "vem gjorde det", jag som vuxen ser en helt annan dimension. Alla som suktar efter fler deckare à la Mankell för att de är så bra nutidsskildrare (som väl ofta sägs av hans publik va?), vänd er till Mats Wahl. Det är en förlust om bara 14-15åringar skulle läsa den här, det här är en av de bästa skildringarna av samhället som man kan hitta idag.
Och när ni är färdiga med Kill, gå till Svenska för idioter.
PS Kill är tredje fristående delen i serie om polismannen Harald Fors, men jag hade inte läst ettan och tvåan, Den osynlige och Tjafs. Det störde mig inte alls.

A friend of the family av Lisa Jewell. Jewell är bra på lättsamma, snabba, men ändå för sin genre hyfsat arbetade och tänkvärda böcker. Det känns inte som "jaja, det här konceptet" när man läser henne, även om det är precis det där konceptet. Hon är bra på att knorra till det alltså, tycker jag.
I den här får man följa en hel familj (en annan specialitet hos henne : flera huvudpersoner) med mor och far i pensionsåldern och tre söner i tjugofem-trettiofemårsåldern, samt en inneboende - det är ju han som är vännen. Alla söner har något stort på gång, något massivt kliv i sina liv att ta, och alla strular till det, får svårigheter av olika slag. Så historien = okej som den brukar vara. Inget nytt under solen, men inget dåligt heller.
Det givande med att läsa den var att läsa engelsk arbetarklass. Här har vi puben, den äckliga maten, de hederliga hantverksyrkena, mannen på gatan, John Doe, eller vad han nu heter i England, för ovanlighetens skull! Det är roligt. Det är faktiskt inte ofta som det England kommer fram tycker jag, det där småfräcka, skämtsamma England som man är mitt i när man är på plats, men som sällan syns i teveserier eller filmer där alla är lite mer posh och Hugh Grant-iga. Nu är ju inte Jewell någon sociolog, hallå, sååå seriös arbetarklass är den inte, utan bara på det där inhemska viset som kanske uppfattas exotiskt av en utlänning. Som när Nutley gör svenska filmer. Min film i England hade handlat om den här typen av människor tror jag.

What I loved av Siri Hustvedt. Jag var som i ett rus när jag läste den här. En hel lördag satt jag i soffan, kunde inte sluta! Den är otroligt bra. Jag älskar människorna, historien är bra bra bra,  berättarglädjen är på topp och får mig hela tiden i början att tänka att jag läser Paul Auster (Hustvedts man). Dessutom är det delvis samma tema som i hans senaste Illusionernas bok !
Sen på lördagkvällen såg vi Manhattan, Woody Allen-filmen på teve och David utbrast "vilka extrema New York-typer!" och precis så är den här boken också. Går man igång på tex litteraturforskare eller antropologer som kan sitta och prata en hel kväll om forskning om hysteriska flickor i Frankrike i en gammal avhandling och hur det hänger ihop med dagens fenomen av anorexia, och hur konsten har överlevt Förintelsen om den nu har det, och liknande, bingo, we have a winner! Jag menar inte alls att den är svår och tråkig, men den är intellektuell och så himla New York. Judisk, välutbildad, välartikulerad, väldefinierad - så långt från Lisa Jewells arbetarklass man kan komma.
Huvudpersonerna är två män, Bill och Leo. Leo (berättarrösten) är konstkritiker som en dag besöker en ung konstnär han blivit intresserad av. Han köper en tavla, och konstnären ber honom skriva en text inför den kommande utställningen. De blir vänner för livet. De börjar umgås, de bildar familjer, deras barn leker ihop, deras fruar blir vänner, de slutar aldrig prata, de har bra sex, de är lyckliga, de skaffar bra lägenheter, deras barn är smarta - ja, allt i del ett av boken är så himla perfekt att jag bara vill flytta in!! Jag vill bo, leva, äta, fira sommar, diskutera med de här människorna, dom är liksom sinnebilden av ett "stimulerande givande rikt liv" för mig! Och i New York dessutom, det kan inte bli bättre?! (Brasklapp, sinnebilden av ett perfekt liv vissa dagar. I lördags stämde den till 150%.)
Men precis när Hustvedt har fått in mig i den där rusiga lyckokänslan så lägger hon in en tragedi, och sen en till, och sen handlar det om överlevnad. Det är fortfarande otroligt bra, men nu är det inte alls lika perfekt längre och det blir liksom mer en vanlig historia med en konflikt i. Jag förstår att man inte kan skriva en bok utan konflikter. Hur många vill läsa om jättelyckade New York-bor i trehundra sidor, förutom mig då, men... det var ju så... oj, gnäll, gnäll. Hursomhelst, resten går alltså inte av för hackor den heller, och det landar på en mycket mycket bra bok. Intressant ämne som jag inte vill berätta mer om för då kanske jag avslöjar för mycket, och en riktig skrivuppvisning. Det är en sträckläsare! Det finns massor att ta till sig, det finns massor att gotta sig åt, och så finns det en hel värld i New York att gå omkring med i sitt huvud, Bill och Leo och Mark och Matt och Erica och Violet, som nya små vänner. Det är ju fantastiskt, att läsa böcker och känna att man lärt känna nya vänner. Sånt, sånt får man glädja sig åt länge efteråt! Read and weep är allt jag kan avsluta med.

Smultronbett av Barbara Voors. Jag tycker Voors böcker är lite upp och ner, ibland är de farligt nära pretentiösa, ibland som med Sömnlös är de bara bra. Smultronbett kvalar tyvärr in på pretentiösa skalan för mig. Molly Swartling, cellisten med det spruckna äktenskapet och de knepiga barnen, känns för mig mer som en vandrande kliché än en verklig kvinna jag vill lära känna. Egentligen tycker jag om just det här temat - ett långt äktenskap där vardagen dödade passionen och där samtalet tystnad, oh I love it, men det funkar inte när samtalen känns som stela dramatikövningar och där alla männikor liksom är så storslagna och bara "aaah...!!". Orkar inte med dom. Dessutom retar jag mig på upplägget, tre olika röster, och vad fyller de övriga två förutom Mollys för funktion?? Ingen alls för mig. Dessutom 2, är det för mycket som bara dimper ner i knäet på henne, älskare jobb väninnor, preeecis när hon behöver det. Nog för att det är fantasi, men någon måtta. Måste hon tänka ungefär "om jag hittade någon, bara att hålla om mig?" och så står en gammal flirt där på bussen i samma sekund, och tamejtusan, men han är ute efter samma sak! Så helt enkelt, Smultronbett går inte in på topplistan.
(Och apropå snygga omslag från Lotta Kuhlhorn, det här klassar jag som ett av de fulaste. Rakt av 80-tal-fult. Inte ens kitschigt alltså.)