The secret history av Donna Tartt. Omläsning! Första gången var nog för tio år sedan, när den kom. Och nu tipsade jag om den till en klass och skulle bara kolla igenom lite för att minnas, och fastnade. Bra historia!! En miljö jag gillar ; exklusiv skola på östkusten, intressanta människor, lagom med spänning, härligt "runtomkring", ja hej och hå, det är ju bara att hoppas att det kommer mer av ms Tartt - som jag hörde ryktas igen nu.

The Nanny diaries av Emma McLauglin och Nicola Kraus. Jag var sååå frestad att köpa den här bums, eftersom den handlade om barnpassning i New York, och gissa, jag har varit au-pair i Boston. Mina erfarenheter står sig dock slätt mot Nannys, tack och lov! Det verkar så bra, hon ska jobba cirka tolv timmar i veckan åt mr och mrs X och ta hand om deras lille charmknutte, Grayer, som är 4 år. Resten av tiden ska hon göra färdigt sin utbildning och leva. Men, det dröjer inte länge förrän Nanny är uppe i femtio timmar + i veckan, har blivit en extra-mamma åt G, försöker skydda mrs X från den vänsterprasslande maken, och det ena med det tredje, samtidigt som hon får kajka staden runt och handla lavendelvatten och annat livsnödvändigt till mrs Xs parties, barnkalas, bjudningar, med mera.
Som au pair-skildring är det väl få förunnat att "få" ha det så här extremt, men det är kul att läsa om allt det typiska och hur hemska mammorna är, så här på avstånd. Som bok, well, det var tur att jag inte köpte den utan tålmodigt inväntade bibliotekets turlista för sååå bra är den inte alls. Snabb och halsbrytande, tacksamt ämne för mig, smårolig, men ingen OHmyGAWD-kvalitet precis.

Vit passion av Rosie Thomas. Gosh... hur pinsamt känns det inte att sitta och läsa en bok som heter Vit passion på tåget?? Men värsta hittills, i fråga om titlar man inte vill visa upp, är En mycket yngre man av Dianne Highbridge om jag minns efternamnet rätt. Den hade till och med guld på framsidan.. fast innehållet var bra!
Vit passion däremot, den sorterar under "håhåjaja läs och glöm"-kategorin. En ung kanadensisk läkare som tillhör den succe:iga typen av de klyschiga kvinnorollerna - hon är skitsnygg, framgångsrik, välbeställd och har en fantastisk familj bakom sig, men ingen man trots att friarna faller som käglor framför hennes fötter, för hon vill nog inte ha någon... för oberoende och sånt. En passion har hon iallafall och det är bergsbestigning. Nu ska hon just iväg på expedition upp på Mount Everest där hon ska agera läkare i en grupp. Innan hon åker hamnar hon av en slump bredvid en ung man på planet, Sam. Och gissa vad, men Sam blir helt begeistrad i denna Finch Buchanan så han åker bara hem och vänder och packar sin Everest-väska och sätter av som en skottspole efter henne. Synd att Finch i sin tur åker på expeditionen för att få träffa den mytomspunne, legendariske Alyn Hood som är ledaren. Hmm...
Detta triangeldrama utspelas med det farliga Mount Everest som fond, men inte ens den extrema miljön kan plocka upp mitt intresse för boken eller personerna eller något annat. Det var helt enkelt inget att hurra för på något sätt. Klyschorna fortsatte att komma, dynamiken var obefintlig, och jag gäspade mig igenom i skumtakt medan jag väntade på Filmkrönikan på teve.

Cold is the grave av Peter Robinson. Fortsättning på En ovanligt torr sommar. Den tyckte jag var väldigt bra, och det blev så spännande med varannat kapitel i nutid och varannat i dåtid med den gamla mordhistorien. Förväntningar alltså när jag började på den här. Och dom både infriades och infriades inte. Det som var det bästa i Cold is the grave är "utvecklingen" av Alan Banks, och även Annie Cabbot. När man kommer in i den här boken har det gått några månader efter den ovanligt varma sommaren, nu är det vinter och rusk, och de jobbar ihop på samma polisdistrikt i Eastvale. Jobbet är dock det enda de har ihop nu. Alan Banks går fortfarande och tänker på / drömmer om sin fru Sandra som lämnat honom, och Annie Cabbot funderar på hur det kommer att gå att jobba med honom och att hon måste ta det lugnt. Ungefär.
Tack vare att brottet inte är så jätteintressant finns det mer utrymme för deras liv och personligheter att breda ut sig, och det tackar man för. Det känns som att jag har fått en ny favoritdeckare nu när Harry Bosch (kanske) lämnat in tjänstevapnet. Ett par likheter mellan Banks och Bosch finns det ju till och med - på kvällarna gillar Banks att sitta hemma i sitt lilla torp och lyssna på musik (jazz eller klassiskt) och dricka whiskey. Ja, det blir två sympatiska sällskap i Banks och Cabbot, och lagom kittlande att på var sitt håll följa deras reaktioner på den andre.
Brottet till slut då. Banks får ett personligt uppdrag av sin hatade chef Jimmy Riddle. Riddle vill hitta sin 16-åriga dotter som försvunnit några månader tidigare och nu dykt upp på en porrbildssajt. Pga hans kommande politiska engagemang kan han inte ge sig ut och leta själv, så han ber Banks "känd för sina o-ortodoxa metoder" att göra honom den tjänsten och i retur ska Riddle sluta förpesta hans yrkesliv. Banks tackar ja. Han åker till London och han lyckas snabbt hitta tjejen, får hem henne, och sen kan väl allt bli frid och fröjd? Åh nej. Då vore boken bara 50 sidor lång. Det kommer mera. Jag avslöjar inte allt nu, men det involverar ond bråd död. Och det är alltså sådär tycker jag. Som deckare når det inte alls upp till föregångarens klass, men som "vanlig bok" duger det bra. Och det är inte så dåligt att jag blir avskräckt, det känns bara inte så engagerande för mig - eller också är området med brottet som vi hamnar inom lite för nutid och uttjatat och jaha jaha-stämning över. Ja... jag tycker iallafall att man gott och väl kan ge den några timmar! (Och om jag har fattat saken rätt är den här i turordningen innan den nya bok av Robinson som nu kommit ut på svenska. Det är förvirrande, ja.)

Väninnan av Denise Rudberg. JA! Jag erkänner : främsta syftet med att läsa den här var inte för att få mig ett stycke god litteratur till livs, jag ville BARA höra och få bekräftat hur spåniga och felprioriterade Östermalmsbrudar kan vara, och JA när jag läser om huvudpersonen som går runt i en fotsid päls uttalat och enbart för att showa off sina och makens pengar DÅ blir jag NÖJD. Moahahaha. (God I love being sarcastic... and I miss Seinfeld, och varför skriver jag på engelska?)
I övrigt har jag bara några få, väl valda ord att säga om boken : ödsla inte tid på den. Okej, om man är överdrivet sociologiskt intresserad av hur överklassen i Stockholm festar och tänker och klär sig, då kanske, men alla andra... tröttsamt tjock, inte bra skriven, seg seg seg, jobbigt lyckligt slut som märks på tre mils avstånd, näh... Inte mycket att orda om.

City of bones av Michael Connelly. "Ett av årets mest givna köp" igen, så givet att vi höll på att få två ex i hushållet, men ett raskt skrivet sms räddade den situationen.
Och den här kanske är den sista boken om Harry Bosch? Nästan så att jag hoppas det, för det här tyckte jag inte så mycket om. Den känns hafsig och oinspirerad och alldeles för B... jag fattar inte, det är ju Connelly?! Det ska ju vara bättre?!
Brottet duger väl, men man läser ju även för att få läsa om Harry och allt runt honom, och kom igen liksom. Han plockar upp en tjej i stycke två ungefär - varför måste han få tjejer så lätt i varenda bok?? Det känns smått förolämpande av min intelligens vid det här laget. Jag nöjer mig inte så lätt faktiskt. Och så är hans partner Jerry Edgar fortfarande så seg att Harry måste påminna honom att ta anteckningar vid förhör... suck. Ja, i den stilen är det. Så stereotypt, och därmed så odynamiskt. Det finns en positiv sak iallafall och det är att han dricker betydligt mindre kaffe i den här, tack och lov. Och även ölen är lite reducerad, hoppla. Jazzen däremot spisas på.
Wello wello... om man är beläst Harry Bosch-anhängare så ska man ju självklart läsa den här, men vill man introduceras för honom, ta Svart Eko istället till exempel.

Knipövningar av Sandra Löv. En svensk ung kvinnlig debutant, en säker önskning / beställnig hos biblo för mig.
Det beskrivs som en "effektiv uppväxthistoria" som bara tar med de viktiga, avgörande bitarna, de ögonblick man minns forever and ever. Huvudpersonen är en ung (svensk) kvinna. När historien börjar är hon jätteung, kanske fyra-fem år, och när den slutar är hon väl tjugofem - trettio. På det här tidspannet får man läsa tolv effektiva ögonblick. Problemet för mig är att det känns för magert - har det blivit för effektivt? Jag får för lite grepp om tjejen och om de personer hon träffar på. Det surrar lite förvirrat i huvudet när jag ska hoppa mellan ögonblicken, för svårt att liksom placera henne och vart hon är nu och med vem och varför. En och annan är bra, de känns som bra noveller, men som helhet så blir den här boken bara ett ljummet "jaha... ?? " som jag läser färdigt rätt ointresserat. Man ska inte skriva läsarna på näsan, men här önskar jag mer mer mer näs-skrivning. Eller att bara skippa det här helhetsförsöket och stycka upp det i korta fristående avsnitt så man inte behöver tänka så febrilt på "femton år? eller tjugo? jaha, älskare, nej okej, kompis, eh?".

Dem oss skyldiga äro av Cilla Naumann. Min svenska favorit. För ovanlighetens skull köper jag alltid hennes böcker på en gång, tom inbundna. Och alla är så fina i form och omslag. På den här är det en latinamerikansk gård, varm och darrande i solen, hägrande. Trevligt en dag som denna, väldigt höstig och rå.
Katrin och Tomas flyttar till ett latinamerikanskt land, han ska jobba som jurist i en biståndsorganisation och hon ska vara lyxhustru. Med sig har de sina två små blonda flickor. Femton år senare kommer de hem till Sverige och våningen på Nytorgsgatan i Stockholm igen. Med sig har de två små nyadopterade pojkar, från ett barnhem i den fattiga staden, och sina två nästan vuxna döttrar som inte alls ville "hem".
Kvar i den fattiga staden sitter Maria, hon som hittade tvillingpojkarna på sin trappa, men var dum nog att lämna in dom till polisen på en gång. Sen inser hon att hon ju kunnat behålla dom utan ett ord till någon. Hon bestämmer sig för att adoptera barnen, och det får hon - men när hon ska hämta dom har det blivit något fel och de är redan bortadopterade till en förmögen familj, Katrin och Tomas. Det blir en domstolsförhandling, och Maria förlorar för att hon är ensamstående, halt och lytt, och sköter en gård som kanske kan råka i ekonomiskt trångmål. Hon kan inte sluta tänka och längta efter sina pojkar, vill inte heller.
Det är ena delen av handlingen. De andra handlar om livet som vita i ett fattigt land, om livet som mamma och rätten till sina barn, och rätten till barnens uppväxt när dom en dag inte längre står ut med den där kärringen till morsa, om kärleken i den darrande början och det långa vardagliga, Katrins arbete på en liten kvinnoklinik. Med mera. Det är så många bottnar här att jag läser och njuter och förvånas - en sämre författare hade kunnat få fram två eller tre, men åh, det är så bra här. Språket är väldigt Naumannskt, dvs ett språk att vila i med liknelser, bilder att gotta sig åt, exakt. Skildringen av relationerna, bra bra, skildringen av landet, bra bra. Det finns ingenting som stör eller ger en misstrogen rynka mellan ögonen, det är bara att läsa och njuta och känna sig nöjd. Alla hennes böcker stannar kvar länge efteråt, vissa saker eller bilder som sitter i minnet. Tex den där chokladkakan från dom för att ta ett av de banalare. Och jag gillar alltid kvinnoporträtten.  
Är nyfiken på Cilla Naumanns egen koppling till Latinamerika? Det här är andra boken därifrån, Vattenhjärta utspelar sig också på den kontinenten.

Ingen grekisk gud, precis av Katarina Kieri. Ny ungdomsbok! Fick pris på Bokmässan! Hurra vad bra!
Jag lånade den av två anledningar : den utspelas i skolan och den är skriven av en författare som bor i Luleå. Tog hem den, och hade läst ut den inom två timmar. Jättebra bok!!
Laura är femton, går i nian, och en dag på ett tråkigt personalmöte som hon bevakar för skoltidningen träffar hon den nya matteläraren Anders, och klockorna klämtar hon svettas hjärtat dunkar och så vidare hon blir knäsvagt KÄR! Helt besatt av denne man som hon vet är för gammal OCH lärare och fel på alla sätt. Men vad gör man? Så följer vi Laura och Anders, och inte minst hennes bästis Lena som har perfekta familjen??, under några veckor fram mot jullovet. Det är mycket roligt och bra, jag älskar tex scenen där hon frågar sin pappa hur ofta män rakar sig, och samtidigt mycket fint skildrat med flera olika historiespår så man kan känna igen sig från båda hållen (elev och lärare). Jag hade otroligt trevligt!
Extra bonus - stillsam Luleåskildring.
Uppmaning : LÄS! Forget about the "ungdomsbok", läs ändå!

Jungfrudansen av Stephen Booth. Del två i serien om Ben Cooper och Diane Fry. Jag skulle ha haft del ett Svarta hunden tillgänglig för jag kommer inte ihåg allt, tex varför Diane Fry är så otroligt förbannad på Ben. Vad har han gjort, hur slutade det? Förbannad är liksom bara förnamnet. Och Ben är ju så snäll.. ja, han är det!
Nåväl, ettan tillgänglig eller ej - den här går att läsa ändå! Spännande, en sträckis! Återigen får vi komma till the Peak District och nu är det ett stycke kvinnlig mountainbike:are som blivit brutalt mördad på en vandringsled, vid ett stenmonument som kallas De nio jungfrurna. Ben och Diane och en hel hop poliser kallas in, och ska försöka lösa det. Addera några mysko parkvakter och en riktigt ruggig lantbrukare som granne så är persongalleriet komplett.
Har inte så mycket att säga om boken - den är som sagt spännande, och spänningen mellan Ben och Diane byggs vidare. Börjar vi närma oss smärtgränsen månne? Jag läser gärna fler av Booth för att få reda på det.