"Ett oskrivet blad" av Marie Hermanson. Jag har tänkt och tänkt fast jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det här känns inte riktigt som en Marie Hermanson-roman. Den är bra, den bara känns annorlunda. Lite Barbara Voors över den? Hmm.. kanske.
Iallafall. Det är två udda och ensamma personer i centrum, Reine och Angela. Dom träffas av en slump på en frikyrka. Utanför, lite socialt handikappade och särlingar båda två. Angela är fet och zombielik, sitter helst och virkar framför teven. Reine är förtidspensionerad, halt och lytt, och har aldrig känt sig hemma någonstans. Konstigt nog inleds ett förhållande mellan dom och så småningom giftermål och barn. Reine är överlycklig, han har plötsligt fått fru och son. Nu kan han läsa tidningarna och ta till sig budskapen "så får du bästa semestern! test av nya microungnar!". Fast lyckan varar ju inte, utan sonen får en svår och ovanlig sjukdom, ett enzym saknas, och i de prövningarna förändras förhållandet.
Jag har inte berättat hela historien nu även om det kan låta så, för sonen och sjukdomen är det som spinner igång allt. Det kanske är där det annorlunda är - det är rätt fokuserat på handlingen som blir deckarlik istället för att gå vidare i de udda människorna? De tidigare böckerna jag läst av henne har inte haft såna rafflande upplösningar. Men, som sagt, "Ett oskrivet blad" är bra och snabbläst och som vanligt känns den lyftig och välskriven. Det är bara det att "Musselstranden" var mer smårysligt skrapig. Och skrap är bra.

"Juno och Juliet" av Julian Gough. Åh åh åh! Trevlig trevlig trevlig! Jag vill flytta in i den här boken! Och om det skulle bli en teveserie, ja då är nog chansen stor att den hamnar på toppfavorit-listan!
Juno och Juliet är enäggstvillingar och flyttar in till Galway (Irland) för att börja läsa på universitetet. Dom är omkring nitton år sådär. Väldigt förväntansfulla. Har lämnat Landet för Staden.
Vi får hänga med dom under första året, både i studier och kärleksaffärer och flirtar och fester och teaterintressen och andra nya intressen och Gud vet allt. Och allting är så fantastiskt "livet börjar och djävlar vad kul!". Inte påfrestande klämkäckt utan mer den hoppfulla känslan man har när man är nitton och gör något nytt på egen hand, alltså startar livet. Jag vill bara hoppa tillbaka till skolan själv, och bli kär, och pirrig, och besviken, och inse saker om mig själv när jag läser den. Och jag vill plugga litteratur igen!!
Objektivt - det är inget nytt Nobelpris, eller kanske ens Bookervinnare eller nånting, den är bara så himla trevlig och läs-inspirerande och så bra! Juno och Juliet är fulla av liv, och allting är så snärtigt och bra, och humorn i boken är ju så bra humor så jag bara läste och såg med besvikelse hur få sidor det var kvar! Ja en sån bok är det, "låt den fortsätta lite lite till". Jag rekommenderar den allra hjärtligast!

"Paradisets karta" av Anja Snellman. En till bok med skola som miljö, fast nu är det Finland som gäller. Raakel Krakel, ett annat smeknamn är Amöban, har förberett en liten julfest för sin klass. Hon har följt dom ända sedan ettan på lågstadiet och nu har de snart gått ut gymnasiet. Klockan 19.00 är de hembjudna till henne och hon har förberett både det ena och det andra - god mat och glögg och minnen och souvenirer från alla deras år tillsammans. Nu går hon runt och väntar och väntar på att de ska komma där nere på vägen och för samtidigt ett samtal med sig själv, till eleverna, med alla dessa saker hon måste få berätta för dom. Det handlar om dom och det handlar om henne själv och hennes liv, som i stort har varit dom de senaste åren.
Jag kan för mitt liv inte begripa hur Raakel kan se sig som en Grå Mus, för hon framstår som en väldigt karismatisk och medveten person. Hon är en sån lärare jag hade älskat att få ha, och att få bli. Hur hon formar ihop gruppen och bjuder på honung från Tessaloniki efter en resa och spelar flöjt på morgonsamlingen och berättar historier. Det är helt... magiskt!
Och skildringen av nutiden genom eleverna är fenomenal. Från de kramiga små ettorna som kommer med strumpbyxorna ut och in och på måndagarna bågnar under skilsmässo-packningen för att det är dags att byta förälder, till de enstaviga totalt obrydda sextonåringarna som himlar åt henne och skiter i vad hon säger. Och så Raakels strävanden och tankar och känslor och egna upplevelser, åååh! Jag läser den här och blir både nostalgisk, sentimental och förväntansfull på vad jag själv kan göra och bli.
Om det är någon invändning är det att jag blir smått.. less... under avsnittet om hennes vänstertid. Det är intressant, men det är lite långt. Fast då kan jag kontra med ett plus, Rösten i boken. Jag vet inte alls hur Anja Snellman låter, men jag hör en sån vacker finsk röst när jag läser. Inte mumintrollet utan något annat, men lika gemytligt. "Paradisets karta", en paradisisk bok!

"Riktig kärlek" av Inger Edelfeldt. Aaahh... mmm... Njutning. Det är alltid njutning för mig att läsa I E. Här är en bok bestående av flera noveller som alla har temat kärlek i olika tappningar. Sex, längtan, pedofili, romantik, självkärlek, osv. Några av dom är jag rätt likgiltig inför, en del är väldigt obehagliga, en del är strålande, en är riktigt upphetsande. Alla tillsammans - absolut definitivt läsvärda!
På omslaget till "Naiv. Super" uttalade sig Göran Tunström om lusten hos unga att bli författare efter att ha läst Loe, och jag känner lika för Edelfeldt. Hennes historier är ofta så enkla - vanliga människor, vanliga tankar, vanliga händelser, att man blir förledd och tänker "men Gu så ...! det här skulle ju jag kunna göra!". Fast, he he, kanske inte ändå? Less is more. Och det är svårt! Så jag kan bara bocka och buga och njuta av en stunds "Riktig kärlek".

"How to be good" av Nick Hornby. Jag har läst om den här på flera ställen att det skulle vara en mellanbok av Hornby så jag var inte översugen på den. Men så fanns den ju inne på skolbiblioteket (när jag trodde att det var minst tolv reservationer på den på alla biblos i Sverige) och jag behövde pendlingsläsning, så... vad gör man? Man gillar den! På riktigt! Det kanske är något med hösten eller det faktum att D är på konferens i stan och kommer hem sent så jag känner mig nästan som singel, iallafall, jag är en sucker för dåliga äktenskap och förhållanden nu. Problem, det är vad som får mig att tända till ordentligt.
David och Katie som är gifta sen tjugo år har verkligen problem. Han är skithemsk och jobbig och hon tål honom absolut inte. Så hon vill ha skilsmässa. Men den diskussionen försvinner liksom i tomma intet när David i samma veva söker upp en healer, GoodNews var namnet!, för sin onda rygg. På pin kiv, Katie är nämligen doktor. Och denna healer åstadkommer mer än att bara bota ryggen när han lägger sina händer på David. David blir en Ny Människa. Han inser att han varit hemsk de senaste åren, en dålig make och far och London-bo och världsmedborgare och medmänniska och ja, dålig på Allt. Och nu ska han med hjälp av healern rätta till allt det, bota världen. GoodNews hjälper till så mycket att han flyttar hem till dom. Planer smids och börjar sättas till verket. Det blir minst sagt en ny och omvälvande tid för Katie och barnen.
Det är lite som i filmen "En andra chans" med Nicholas Cage. Man måste svälja plotten. Och sväljer man plotten så funkar det superbt. Jag har svårt att se hur någon kan bli så omvänd som David i verkligheten, men det hindrar mig inte från att uppskatta komiken i boken. Och förutom komiken så uppskattar jag det Dåliga Äktenskapet. Bra skildrat!! Det är förstklassig livs och partner-leda och det är så bra! Tål inte rösten, kan inte säga en snäll sak, kan inte låta ett misstag gå spårlöst förbi, aaahh... njutning. Lika med barnen och hur Katie känner för dom - uppgivenhet och nonchalans istället för beundran och entusiasm?
Jag måste bara smyga in en läsarkommentar här - när Colin Firth skulle läsa "Fever Pitch" inför kommande filmroll satt han i Italien och gjorde det. Och han sa nånting i stil med att boken fick honom att längta hem till England och de tråkiga, grå dagarna som egentligen inte är något att ha. Jag blir imponerad av folk som kan skriva om de tråkiga, grå dagarna på det sättet, och det tycker jag att Hornby bemästrar till fullo. Här kommer även det skittrista äktenskapet in också. Man kan känna någon sorts hatkärlek till det, men tom det kan Hornby få en att "längta" efter. Duktigt!

"Det här är inte en bok" av Linda Skugge. Ungefär : "Det här är ju bara som en enda lång Lindakrönika, vem vill läsa det?". Jag, jag! Av mina tidiga kvinnliga idoler har jag slutat köpa Madonnas skivor, men jag är kvar på Linda Skugge. Missar aldrig krönikan i Expressen, läser (och köper) alltid böckerna. 
Den här är då som en lång Linda-krönika, fast med olika teman. Det passar mig så bra, speciellt efter Kurt. Ingen risk av gull-överdos här. Lite bitskt och hårt och humoristiskt och med en bra poäng som vanligt. Och i retrospektiv, roligt att läsa om det som ledde fram till det omtalade Snittet.
Jag tycker mycket bättre om när LN skriver sånt här än fiction som i "Saker under huden". Så för min egen del kan jag ta tre icke-böcker till. Just keep 'em coming, det säger jag.

"Livet vinkar som en Kurt" av Katarina Danielsson. Jag har inte läst någon Tzatsikibok, bara sett filmen, men det känns som lite Tzatsiki-varning på Kurt. Och det är faktiskt inte så bra som det låter, för det här är ju en vuxenbok. Den är helt enkelt för gullig och pluttig för mig. Dom vuxna är väääldigt enkla och okomplicerade - dom har stora ändor eller magar och är jättesnälla och tycker om varandra mest i hela världen, och Kurt har minsann en jättehäftig mamma som är lite annorlunda, typ lite tokrockig, och han har en pappa som är en tafatt rockmusiker utan framgång fast med tuff skinnjacka. Och så vidare. Det känns som en barnbok med en del vuxna huvudpersoner. Är det en konflikt på gång, ja nog tusan visar det sig vara ett enda stort missförstånd tre sidor senare. Och hallå, jag vill ju ha cynism frustration livsmisslyckanden livslögner bitterhet snedsteg och allt det där vanliga!!
Så jag vinkar inte tillbaka till Kurt. Kurt, ta det inte personligt, men du är lite trist.

"Naiv. Super" av Erlend Loe. Tänk att jag hade glömt bort leksaken bultbrädan! Jag kom inte ihåg att den existerade, men nu minns jag det nog länge framöver.
Jag har haft antipati mot Loe, återigen helt utan anledning, så därför har jag inte läst "Naiv. Super" förrän nu när vi hade den i bokklubben. Jag trodde nog den skulle vara helt annorlunda, lite mer tung filosofi och mindre roman. Men ack vad jag bedrog mig. Läste den på väg till och från jobbet och satt och tokfnissade. Den är ju så KUL! Jag tycker om den jättemycket - både roligheterna och allvaret i den. Påminner lite om Edelfeldt och Hermanson, hur knäppa folk är fast är dom knäppa? Oh well.
Jag börjar skratta bara jag tänker på den nu. Hans listor, hans första tanke på morgonen när han var liten : cykeln, hans bra kompis Kim med faxen och hans dåliga kompis Kent, hans varv runt huset med pappan, och så vidare. Och Borre, den lille grannen med alla djuren. Ja herregud. Och precis som Tunström skriver på baksidan - jag blir inspirerad till att bli författare!
Utnämner den till höstens bästa Feel Good-roman! Läs och bli glad.

"Minnets labyrint" av Elizabeth George. Går hon in för att slå längdrekord nuförtiden, ms George? 718 sidor får man ta sig igenom innan gåtan är löst, och... bort med 200. Jag gillar Elizabeth George fortfarande, men det här är lite lååångt. Bra början, spännande, men mitten där, jag tröskar mig igenom det, och jag vill ju sluka deckare. Det är Lynley och Havers och i viss mån Nkata som har hand om det här fallet. Och det är mest fall i "Minnets labyrint". Lite lite om Tommy och Helen, baby på gång, men inte är det mycket. Det är ju därför det är så kul att läsa Elizabeth George, för att det är roliga människor och för att dom är så kända nu. Så brottet må vara hur spännande som helst - en violinist med psykologisk amnesi, men jag vill ändå höra om Helens nya skoköp och Deborahs misslyckade graviditeter, och inte minst om den där lilla indiska flickan som hälsar på Barbara!
Jag tycker bara det är en mellanbok. Hoppas nästa är under 500 sidor och mycket mer familjär.

"Svarta hunden" av Stephen Booth. Schysst! Efter Elizabeth Georges so-so hoppade jag direkt på den här, och vad bra den var! En debut som ska bli till en serie om de unga poliserna Ben Cooper och Diane Fry. De har inte alls mycket gemensamt, förutom att de tränar kampsport och att de är duktiga på jobbet som finns i Peak District = Derbyshire. (Jag vill dit. Det är ju "allmänt känt" som finare än the Lake District, oavsett hur lång tid man har att åka runt. Ha ha. De som fattar nåt av de här kommentarerna.. kan säga till.)
Ben har bott där hela livet, Diane är nyinflyttad. Brottet är en ung tonårsflicka som är försvunnen. Beroendeframkallande sträckläsning. Spännande, bra människor och miljöer, oväntade detaljer, inte det vanliga som att dom blir kära i varandra på tre sidor, ja det funkar alltihop! Nästa, tack!