Nynnes dagbok av H Lind, L Thorsen och A Vestergaard. (Norsk.) Dansk bok. Nynne ska fylla trettiofem och det vore väl okej om hon inte just blivit dumpad av sambon som hittat ny flickvän - tjugofyraårig reklamkvinna utan höfter. Så nu är allt skit. Men det ska det inte vara länge till. Köpenhamn väntar på henne och Nynne ska raskt glömma ex-kärleken och hitta ny bra man! Chicklit:ens grundvillkor är härmed uppfyllda.
Nynne är skriven i dagboksform, och det påminner en hel del om Bridget Jones. Vi har några bra vänner, en irriterande mamma, en snäll manlig kompis, och så massa drinkar och fester och pinsamma incidenter, och givetvis nya flirtar. Plus shopping shopping shopping! Den här boken är suverän på dansk designer-namedropping.
Det blir alltså ungefär som man kan föreställa sig, och är man på det humöret så är det ju bra. Jag gillade Nynne mycket mer än Bridget i bokform, hon är rask och rolig och det gör väl sitt till att det hela utspelar sig i Köpenhamn. Det är också roligt att de inför norska utgivningen (gissar jag) flikat in små förklaringar till de autentiska danska personligheterna som nämns i boken. Tex när Nynnes snälle manlige kompis förolämpar Kim Bodnia genom att fråga var han har köpt sin Simon Spies-dräkt och får en käftsmäll, då finns en asterisk med infon att Kim Bodnia är dansk skådis som i en period odlade stort grått skägg och stor mage, och att Simon Spies var dansk resebyråkung och millionär som under en period liknade en tomtenisse (med stor mage). Eller när Nynne ska åka på långweekend med en sällsynt bra och sexig flirt och ser framför sig hur hon ska gå runt i raggsockar, 80-talsbenvärmare, lång t-shirt och håret uppsatt i nonchalant Iben Hjejle-uppsättning hela helgen. "Iben Hjejle : uutholdelig pen dansk skuespiller. Med lyst hår". (Eller vem vet, det kanske inte är förklaringar som har kommit till enbart för icke-danska läsare?) Det här är helt enkelt lite roligare och lite smartare än Bridget, och än de svenska förmågorna som tex Martina Haag. Det är inte enbart spel på pinsamma incidenter och att huvudpersonen ska göra bort sig så mycket som möjligt och vara dundermisslyckad.
I Danmark har filmen om Nynne gått upp på biograferna för en månad sen! Hoppas den exporteras, jag skulle gärna se den!

Don't call it night av Amos Oz. Bok nummer två av honom. Noa, en lärare i fyrtioårsåldern lever ihop med Theo, civilingenjör i sextioårsåldern. De bor i en ny stad i Israel, ute i Negev-öknen. Noa undervisar på en gymnasieskola, är hektisk och aktiv och verkar fylla dygnets alla timmar in till utmattning. Theo är motsatsen, lugn och dämpad, har börjat trappa av efter ett framgånsrikt yrkesliv. Han ligger gärna på mattan i vardagsrummet och filosoferar och tänker medan Noa springer runt och stressar.
När en av hennes elever dör, eller begår självmord, kanske drogpåverkad, så blir hon till sin förvåning uppsökt av elevens pappa som vill öppna ett drogrehab-ställe för ungdomar i staden. Noa ska vara projektledare. Hon går motvilligt med på det, hon kände inte eleven så bra, men pappan som bor i Afrika och möjligen är vapenhandlare fascinerar henne. Under projektets gång så uppstår en slags maktkamp mellan henne och Theo, och det får dom båda att skakas om lite i sina fasta värderingar.
Den här var en mellanbok för mig. Jag blev intresserad jodå, men inte jätte, och inte lika som i förra boken av Oz. Jag vet inte varför, det fanns aspekter som jag gillade mycket och personerna var väl bra tecknade och så där, men ändå var det bara "jaha..." när det var slut och historien färdigberättad. Skrapar lite, men lämnar inget bestående intryck efter sig.

Berlinerpoplene av Anne B Ragde. (Norsk.) Jag måste först berätta den sanna och intressanta historien om träden berlinerpoplene (som också berättas i boken). Det var Speer och Hitler som blev så betagna i Trondheim och hur vackert det var där med fjäll och hav och allt (ringer det nån klocka? Norge-fascinationen!), och de bestämde sig för att detta skulle bli en rekreations och semesterort för tyska folket. De skulle förstöra de gamla norska husen och istället smälla upp femtiotusen terasshus (tror jag det var) med utsikt mot vattnet, och sen för att underlätta kommunikationerna så skulle en fyrfilig motorväg byggas ned till Berlin. Komplett med bro över Östersjön! Efter detta så skulle tyskarna ha ett nytt vackert och lättillgängligt semesterparadis i Trondheim. Speer byggde tom en 50 kvm stor modell av hela planen för staden. Nu blev det ju inte så som tänkt... men det som finns kvar är träden de tyska soldaterna hade med sig för att inte få hemlängtan, berlinerpoplar. De rotade sig snabbt och står där än idag.
Att boken fått titlen Berlinerpoplene kan jag tänka mig är för att visa på just hur man rotar sig på ett ställe, trots att man inte tror eller vill det, eller kanske inte ens passar in egentligen. Den handlar om en lantgård och tre bröder från den, Tor, Margido och Erlend, som blir kallade till sin mors dödsbädd. Det är då tjugo år sedan de sågs alla tre. Erlend, yngste, lämnade gården efter att ha hamnat i konflikt med modern om sin homosexualitet. Hon kunde inte acceptera den. Han flyttade till Köpenhamn och lämnade allt med Norge och familjen bakom sig för att gå in i en framgångsrik karriär som dekoratör. Tor, den äldste sonen och odelsgutten (den som ska ärva) bor kvar och har arbetat otroligt hårt på att driva allt. Nu har de grisar och han ser på djuren som, ja, familjemedlemmar. Grisarna är nästan de enda varelserna han träffar. Och sen mellanbrodern Margido. Han bor kvar i Trondheim, men har i princip lämnat familjen och brytit kontakten med dem, och gått in i en helt annan bransch : begravningsentreprenör.
Kvar på gården finns också en pappa, men han är en märklig skuggifgur som man får se via Tors irritation på honom. En man som bara gått runt och fått order av sin fru om vad som ska göras, och nu när frun ligger på sjukhus så kommer han sig inte ens för att duscha eftersom hon inte lagt fam nya kläder till honom.
En klart dysfunktionell familj alltså som mycket motvilligt strålar samman några dagar före julafton på sjukhuset i Trondheim. En överraskande "ny" medlem är Tors dotter Torunn, som för första gången någonsin träffar sina farbröder, sin farmor och besöker gården nu. Upplagt för drama och stora konflikter - varför är bröderna så okända för varandra, vad är dealen med pappan, och hur var mamman egentligen?
Anne B Ragde är Norges mest säljande författare just nu och när jag ställde mig i kö på uppföljaren till den här på biblo, Eremitkrepsene, så fick jag plats 251!! Det är tusan rekord, och då har jag reserverat många böcker i mina dar... Det fanns å andra sidan 48 ex i omlopp så med lite tur kommer jag att hinna få läsa den. Anyways, hon är hemskt populär och hon har skrivit tjugo böcker nånting, för både barn och vuxna. Hon vet hur man ska göra! Jag tycker det känns som en Maj-Gull Axelsson, Norges motsvarighet. Det är olika personer, en familj, olika delar av ett samhälle, och så en tacksam konflikt / historia som binder dem samman och ställer allt på spets. Typisk Axelsson-ram, eller hur?
För mig var det intressant, trots allt, att få läsa om lantbruket och odelsguttarna (de stackars barnen som är predestinerade att ärva gården) och om begravningsbranschen (jag är ju ett Six feet under-fan). Men mest om Norge såklart! Dialogen, sättet att tala, Erlends syn som utflyttad norsk på hur de är, allt sånt. Fröjden att veta vad Farris var (kolsyrat vatten) utan att det nämndes mer än "vill du ha farris". Allt sånt. Och givetvis, människorna. Det är därför jag köar på tvåan, jag vill veta hur det går sen då. Jag tyckte, precis som med Axelsson, inte att det var någon fantastisk bok som ohh ahh helt och hållet, men tillräckligt bra för att läsa mer. Bra underhållning med patos i kan man väl säga.

Doppler av Erlend Loe. (Norsk.) En mycket skön Loe-bok!! För de som gillar honom kommer detta att kännas bra, för de som irriterar sig på honom, förvänta er absolut inget icke-irriterande i denna bok.
Doppler är en man som flyttat ut i skogen. Han vill komma ifrån samhället där alla ska vara så duktiga och smarta, man ska renovera huset och se på teve, gå runt på tråkiga middagar och åka på roliga semesterresor. En dag när han är ute och cyklar i skogen trillar han, blir liggande stilla av smärtan och då inser han att han måste flytta dit. Så han lämnar familj och jobb, och slår upp sitt tält några hundra meter in i skogen på ett ställe med finfin utsikt över Oslo med omnejder.
Han mår fint, och det känns bra. Problemen är bara mat och mjölk. För att få mat så ser han sig tvungen att döda en älg. Den älg han väljer råkar ha en liten kalv med sig och den kalven springer inte iväg utan hänger kvar. Doppler förstår att han måste ta sig an den, så älgen, döpt till Bongo, får flytta in till tältet. Han är en bra kamrat och en ypperlig huvudkudde. Mjölkproblemet löser han genom att idka byteshandel med en Ica-affär. De får rökt renkött mot att de ställer ut tre liter skummad mjölk i veckan åt honom. Doppler anser att skummad mjölk är höjden av civilisation. Det blir inte bättre än så.
Så här rullar det på! Dopplers liv i skogen med Bongo och de praktiska problemen, och hans tankar om det och människor han möter. Det är galet, roligt, irriterande, smart och stört på en och samma gång. Man kan absolut ta det på fullt allvar, det finns ju mening i hans resonemang om dagens liv och samhälle, och man kan också läsa det som bara humor. Både sambon och jag har läst den, och vi skrattade högt och fnittrade flera gånger. Doppler blir inget helgon, som ex så är ett av hans främsta skäl till att flytta ut dit att han inte gillar människor. Inte vad de gör, säger, eller är. I ett infall så jämför han sig med Afrika, att han har så lite där ute, det är ur hand i mun. Men det är bara det att i Afrika så gillar folk att umgås, det är deras grej. Doppler gillar inte att umgås, det är inte hans grej.
Jag rekommenderar den, gillar man Loe så kommer man att gilla den här! Bongo är helt klar den nya bultbrädan (från Naiv. Super). Och det roliga är att det finns en fortsättning, Volvo Lastvagnar. Vi ska läsa den så fort vi kan!

Black box av Amos Oz. Ett av namnen som nämns hela tiden när det gäller israeliska författare är Amos Oz. Jag gick till biblo och dammsög hyllan på böcker av honom, och det här var en av de tre jag kom hem med. En brevroman. Black box syftar på den svarta låda som finns i flygplan och som man kan gå till efter krascher för att ta reda på vad som gick fel. Black box i boken är en ung sextonårig pojke, Boaz. Hans föräldrar skildes för sju år sedan, i en fruktansvärt infekterad skilsmässa. Pappan stack till USA och mamman bodde kvar i Israel. Hon hade så lite pengar så Boaz fick bo hos hennes syster på en kibbutz. Nu har mamman gift om sig, fått ny liten dotter, och Boaz har blivit en värsting och slagit till lärare, snott pengar, etc etc. Mamman, Ilana, skriver till sin ex-man, Alec, för att be om hjälp med sonen. De har inte hörts av på sju år. Alec är numera en framgångsrik forskare på religiös fanatism. Han avslutade deras relation med att ifrågasätta om Boaz verkligen var hans son.
Korrespondensen mellan dem utveckals till att innefatta Ilanas nye man, Michel, en algerisk jude, Alecs advokat, Manfred, Ilanas syster på kibbutzen, Rahel, och Boaz själv.
En annan potentiell svarta låda här är givetvis Israel och framtiden. Vad händer innan kraschen? De olika människorna som skriver brev är alla mycket olika och har helt annorlunda livsföring och syn på landets framtid. Michel är (irriterande) religiös och pepprar sina brev med "as it is written" och har en benhård tro på hur man ska leva för att göra rätt. Översätt till situationen mellan judar och palestinier. Han tillhör en falang som vill köpa ut palestinierna för att de ska kunna göra Israel till det fulländade landet det borde vara. Alec, forskare på fanatism, håller en annan ståndpunkt. Boaz, helt obildad, men en slags tillbaka till naturen-hjälte intar en låt folk klara sig själva, bestäm inte över dem-attityd. Och så vidare.
Jag gillade boken, trots att jag var lite skeptisk till konceptet brevroman först. Jag tänkte att det kan bli lite självcentrerat att bara läsa brev, liksom lite för lite utifrån-vinkel. Little did I know.. Amos Oz är en författare som vet hur en slipsten ska dras! Det börjar spännande och förblir spännande genom hela boken. Relationerna mellan människorna utvecklas både framåt och bakåt. Man får en bra känsla för hur de är, även med en utifrån-vinkel, och dramaturgiskt så är hela Boaz-Ilana-Alec-historien mycket intressant. Michel har jag som sagt svårt för, och hans brev är de enda jag tänker yada yada yada om för att de är så fulla med detta "as it is written" och bibelord. Påfrestande typ! Det finns andra i boken som delar min uppfattning om honom, ha ha! Det här med Israel som svarta lådan är inget pådyvlat, det är inte så att det budskapet pumpas ut med stora bokstäver = bra. Historien är först och främst centrerad till Boaz, och allt det andra smyger in runtomkring honom.
Bra intro till Oz, och fortsatt bra Israel-litteratur för mig!

Litteratur i krig av Runo Isaksen. (Norsk.) Det här är en bok som består av intervjuer med israeliska och palestinska författare. Runo Isaksen är en norsk journalist som åkte ner till regionen i två olika vändor, 2002 och 2003. Han ville få reda på om det finns bilder av Den Andre i litteraturen, dvs skriver och läser judar om palestinier och vice versa. Svaret blev på det stora hela njaee-nej. Nästa fråga, varför inte och skulle det vara bra?
För mig var det här en mycket bra intro-bok. Efter att ha snubblat över Edeet Ravel och blivit smått fascinerad av hennes böcker ville jag läsa mer om det här men jag kände inte till en enda författare. Nu har jag dels fått en lista på såna jag kan gå vidare med och också mer kunskap om Israel. Otroligt intressant! Det är ingen historisk tillbakablick och förklaring, och Isaksen väljer inte sida. Det blir ingen politisk utläggning, utan fokuserar enbart på litteraturen. Men å andra sidan, vad är böcker om vanliga människor i vanligt liv, om inte politik det med? En del av författarna vill förmedla ett sådant budskap, tex Amos Oz, medan andra bara vill skriva bra historier på plats i Jerusalem.
Jag vet inte om Isaksens bok är översatt till något annat språk, svenska tex, men jag rekommenderar den ändå. Är man novis på området är den bra, är man redan kunnig så är det givande att få höra gräddan av de mest framstående författarna uttala sig.
De jag ska fortsätta läsa nu är Amos Oz, Etgar Keret, David Grossman, Dorit Rabinyan och om jag får tag på Orly Castel-Bloom. Jag har ett helt projekt framför mig!